Tvekamp.
Igen.
En av de populärare inslagen på denna blogg.
Konceptet är enkelt, två skivor, artister eller grupper skärskådas i ett antal olika ronder, där de tilldelas pong mellan 1 och 5 (där 5 är bäst), för att sedan summeras till en total.
Syftet?
Flerbottnat.
Naturligtvis finns det ett syfte som går ut på att skriva ett roligt inlägg som dessutom bjuder på lite läsvärde, men också en nyfikenhet när det gäller att verkligen bottna vilken av de två kombatanterna som verkligen är den bästa. Inte sällan har slutresultatet förvånat även undertecknad, då det slutat med en oväntad vinnare, eller mer eller mindre övervikt än vad jag på förhand hade fått för mig.
Alla Tvekamper finns samlade i Arkivet om du vill läsa in dig på ett knippe äldre sådana.
Struntar du i det kan du ju istället ge dig i kast med den som är aktuell för dagen, den mellan Mötley Crüe "Shout At The Devil" och Hardcore Superstar "Hardcore Superstar".
Va?
Jo. Alltså, visst, den ena skivan räknas väl som en av de stora genom alla tider medan den andra är en svensk framgångssaga. Kan man verkligen ställa dem mot varandra?
Såklart man kan.
Det finns nämligen ett antal gemensamma nämnare för dessa båda plattor som gör det extra intressant, tycker jag.
De har ett omslag som är snarlikt. Svart. Med ett pentagram i ena fallet, en stjärna i andra fallet. Jag tror inte ens det är en tillfällighet, jag tror det ena härmade det andra.
En skiva är från -83, den andra från -05, men båda två är en mix av bandens sleaze och en hårdare kant. Detta är i skärningen mellan thrash, hårdrock och sleaze, och bägge dessa plattor är egentligen helt fantastiska partyskivor.
De får undertecknad att vilja dricka öl i vansinnestakt.
Och just hur en sentida utmanare kan stå sig mot en klassiker, det är vad vi ska undersöka i denna Tvekamp!
Rond 1 - Omslag
Ja, vi börjar som vanligt. Omslaget. Första intrycket. Och, som redan nämnts så känns det väl som om Hardcore har härmat just Mötley lite? Inte kopierat, men de båda omslagen minner ju om varandra så det sjunger om det. Mötleyomslaget från -83 är svart, med knappt urskiljbart pentagram i mitten, bandets och skivans namn i rött. Enkelt, och det ser lite farligt ut. Betydligt farligare än musiken egentligen är, och luras nästan lite. Det är snäppet snyggare än Hardcorebilden, men den bilden är samtidigt helt perfekt för att symbolisera den musik som Göteborgarna presterar. Jag tar den enkla vägen ut och fördelar poängen lika, men på lite olika kriterier....
Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 4
Rond 2: Inledningen
Intro kan ofta vara ostiga i överkant, men ibland är dte precis tvärtom. De bygger förväntningarna på hela skivan, och varje gång jag hör den talade inledningen "In The Beginning" på "Shout At The Devil" så spänns hela kroppen i väntan på att det ska övergå i titelspåret. Ruggigt bra inledning när man sen adderar "Shout At The Devil", "Looks That Kill" och "Bastard", även om det sista spåret är svagare än de andra.
"Hardcore Superstar" börjar med att första låten "Kick On The Upperclass" tonas in på ett snyggt sätt. Perfekt musik att entra en scen till - för att sen braka lös. Vi får även "Bag On Your Head", "Last Forever" och "She's Offbeat". Jävligt bra, och det märks från start att det är på liv och död för bandet. Ändå... de riktiga topparna ligger senare på skivan, och dessa fyra spår är vansinnigt jämna utan att ha den där riktiga dräparen bland sig.
Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 4
Rond 3: Mellanspelet
"Shout At The Devil" har 11 spår. Två är "oljud", så egentligen är det bara 9 riktiga låtar, men det gör att mellanspelet i detta fall består av "God Bless The Children Of The Beast", "Helter Skelter" och "Red Hot". Två riktiga låtar, ett oljud. Två bra låtar, men ändå... jag tycker inte mitten av skivan är lika stark som vare sig början eller avslutningen (ohno...spoiler för nästa rond!), så jag delar ut nästan full pott.
Med "Hardcore Superstar" är det liksom tvärtom. Här har man dragit in alla sina fullträffar, typ. Plattan har 12 spår så fördelningen är enklare - det blir fyra låtar i varje segment, så att säga, och här serveras lyssnaren "We Don't Celebrate Sundays" (skivans bästa låt och en av de bästa låtarna som presterats av ett svenskt band sen millennieskiftet, vill jag påstå!), "Hateful", "Wild Boys" och "My Good Reputation". Whoohoo, slap me silly - så drar man en slipsten! Det sista spåret är sämst i knippet, men mittskiktet av skivan är starkaste delen.
Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 5
Rond 4: Avslutningen
Hur avslutar man då en festarplatta?
Mötley Crüe staplar upp skivans bästa spår "Too Young To Fall In Love", "Knock'Em Dead, Kid", "Ten Seconds To Love" och "Danger". Världsklass, och fog för avundsjuka för resten av världen...kan man spara på den klassens låtar till skivans stängning så säger det en del!
"Hardcore Superstar" brände förstås sitt bästa krut i mittpartiet, och avslutar på samma sätt som man startade. Med jämn och hög kvalitet, men i avsaknad av den där fullträffen. "Cry Your Eyes Out", "Simple Man", "Blood On Me" och "Standin' On The Verge" stänger butiken på ett snyggt sätt ändå!
Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 4
Rond 5: Produktion
Hmm....okej, kan man jämföra en produktion från -83 med en som är modern och kommer från -05? Det är inte helt enkelt, men man får hålla i minnet att det viktigaste inte är ett köttigt och högt ljud, utan en produktion som är passande för materialet. Och det är ur det perspektivet som denna rond agerar, och låt oss då börja med den skiva med mest år på nacken. Den version jag lyssnar på är den remastrade, och den har därmed ett något moderniserat ljud, men överlag så är det en ganska enkel produktion.
Och det passar väldigt bra.
Bandets sättning med en gitarrist, en basist och en trummis ger förstås en ganska avskalad bild som väl speglas i produktionen. Det är rent och snyggt utan att blir för rent och snyggt. Kort sagt, jag gillar produktionen, och även om den känns lite daterad så tycker jag absolut inte att skivans tappar kvalité på det - ett styrkebesked om något.
Sentidare "Hardcore Superstar" förlitar sig mer på kraft än sin föregångare. Silvers gitarrljud är fläskigare och kraftfullare, hela produktionen är helt enkelt... mer. Och det funkar bra, för även om man vräker på så gör man det inte på bekostnad av detaljerna eller svänget, och kanske är produktionen en del i att skivan så framgångsrikt mixar känslan av sleaze och thrash, typ? Med för vek produktion hade det nog fallit ganska platt, misstänker jag.
Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 4
Rond 6: Bandet
Så, hur presterar banden då?
Egentligen kanske detta är den enklaste ronden att poängbedöma, det är såklart tal om maxpoäng i båda fallen. Däremot kommer vi fram till den poängen på lite olika premisser. Mötley levererar en totalt obrydd, fullständigt fuck-off-indränkt attityd parad med precis den nivå av spelskicklighet som krävs för att ro låtarna i land. Här finns inte utrymme för tvekan - vi är bäst i världen, typ, och vi kommer ha jävligt kul medan vi åstadkommer total global domination.
Ungefär precis tvärtom mot för den känslan som genomsyrar "Hardcore Superstar". Där känns det, tycker jag, som om bandet står och väljer mellan att antingen bli rockstars som hjärtat vill, eller att lägga ner och jobba resten av sitt liv på bandet på Volvo. Typ. Det är på liv eller död, ur en musikers kreativa perspektiv. Allt eller inget. Vi mot världen.
Det ena bandet säkra på att bli älskade.
Det andra desperata efter att bli det.
Resultatet är odödligt i båda fallen, och jag tycker inte att någon av grupperna lyckas överträffa sig efter dessa skivor. Inte i insats som band.
Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 5
Rond 7: Sång
Här ställs två väldigt karakteristiska röster mot varandra. Vince Neil är svår att missta för någon annan än Vince Neil, och Jocke Berg besitter en ruggig pipa som verkligen låter som... ja, Jocke Berg. Ändå är det så, Vince Neil sjunger mer karakteristiskt än vad han sjunger bra, och trots att det passar oerhört bra till de låtar som utgör "Shout At The Devil" så tycker jag inte att det är värt en fullträff.
Det är det däremot för herr Berg.
Sångsinsatsen på "Hardcore Superstar" är fan världsklass!
Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 5
Rond 8: Känslan
...att sätta på "Shout At The Devil" och invänta inledningsriffet.
...att dra på sig lurarna och sakta stega sig iväg i takt med att volymen tonas in på "Kick On The Upperclass".
Båda är fenomenala känslor, och i denna sista rond ska jag försöka sätta poäng på min egen känsla för respektive skiva, likväl som förklara varför.
Låt oss börja, som brukligt är, med Mötleys verk.
"Shout At The Devil" är en integrerad del av min barndom.
Jag har fått försvara omslaget och musiken på fritids efter skolan, och fått propagera för att detta inte är tal om djävulsdyrkare när lågstadielärare angripit min musiksmak.
Det går inte att överskatta den nostalgiska sträng som slås an när jag hör riffen från "Too Young To Fall In Love" eller "Ten Seconds To Love" (ja... ni ser ju vilka djävulsdyrkartitlar vi pratar om här, det är helt uppenbart att mina lågstadielärare var helt jävla rubbade hela högen), och det ger mig egentligen inget val.
Det är dessutom bandets absolut bästa skiva.
Ett faktum som stämmer även på utmanaren "Hardcore Superstar".
Relationen med den skivan är förstås mycket kortare, men det liknar ett stormigt kärleksförhållande. Efter en skiljsmässa kom denna skiva att betyda mycket för mig, och de timmar jag vandrat runt med lurar i öronen och denna skiva som sällskap är legio.
Båda ger mig en alldeles speciell känsla.
Båda får mig att vilja dricka öl, röja och partaja!
Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 5
Sammanfattning
Okej, ibland är Tvekamperna längre med fler ronder, men nu får det räcka för denna gång. Jag har annat att göra, och dessutom är jag nyfiken på hur fasen detta slutade. Låt oss räkna och komma fram till...
...till...
Shout At The Devil: 36
Hardcore Superstar: 36
Eh? Va? Oavgjort?
Det trodde jag nog inte. Vet jag alltså inte ens vilken skiva som är bäst om jag ställer dem mot varandra, det kändes konstigt faktiskt. Alltså, jag tycker nog att "Shout At The Devil" är en bättre platta om jag skulle få frågan. Faktiskt. Så jag är inte helt säker på mitt eget resultat här, men en sak som är tydlig är ju att om jag analyserar noggrannt så blir det jämnt. Då är "Hardcore Superstar" en alldeles fantastisk platta, den med.
Märkligt ändå.
Jaja...oavgjort it is. Bara att lägga dem efter varandra då, och sen låta festen börja!
Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa
1 dag sedan
Som kuriosa kan nämnas att jag har skakat handen på Hardcores omslag. Årets Hårdrocks-lassie ;)?
SvaraRaderatycker ingen av dem skivorna är nåt vidare bra.HS har ja aldrig fattat poängen med och mötley va bara bra när john conrabi vad med i bandet
SvaraRaderaCrimsonAnna-> Coolt. Vems hand är det?
SvaraRaderaFreddy -> Du är tossig ibland! :-)
jasså för ja inte gillar allt annat folk gillar?man har ju faktisk olika smaker:)
SvaraRaderamen en tvekamp som skulle va kul att läsa är danzig debut skiva vs II:lucifige :)
SvaraRaderaFreddy -> Nä, för att dissar bra musik ibland. Stolle! ;-)
SvaraRaderaMen det var ett bra förslag på Tvekamp. Iofs vinner ju "Lucifuge" lätt mot debuten, men mot "Dirty Black Summer"? Kanske inte...
OBS: ta alla mina trakasserier med en eller två nypor salt. Jag är inte speciellt allvarlig..
men frågan om den verkligen gör det.för båda skivorna har ju urstarka låtar.ja älskar allt med danzig men dem två skivorna håller ja jävligt högt upp :)
SvaraRaderadet fatta ja oxå ::)
För min del så skulle "Shout At The Devil" vinna med, säg, 33 poäng mot 14.
SvaraRaderaFlest poäng får HS för inledningen och låtarna "Beat on the upperclass" och "Bag on your head". Och kanske Jockes sång, men annars är det idel ettor.
Hehe... Jo, men smaken är ju som baken då. Blek och delad. Och jag har ju en dokumenterat stark kärlek till HCSS självbetitlade.
SvaraRaderaPoäng till dig Jarno, det är nog första gången jag får en läsarpoäng på en Tvekamp. Kul!
Vad säger ni andra, hur skulle era poäng fördelas?
Shout vinner ju på nostalgi, vad den än tävlar emot. Nästan... 8) Min Mötley Crüe-kärlek var enorm då jag var 17 till typ 22. De poäng som den nostalgin ger slå nog modern klass. Tror jag. Det känns så.
SvaraRaderaFör min del är det enkelt, Shout... lyssnar jag fortfarande på, men jag tror inte att jag kommer att spela HCSS år 2034. Men det är klart, de har en speciell plats i mitt hjärta så även om jag inte lyssnar på dem i dag så kanske de återkommer i spelaren om några år, vem vet?
SvaraRaderaChrister -> God poäng. Även jag har ju för mig att "Shout..." är bättre, och kanske skulle jag haft en rond på hållbarhet eller dylikt..
SvaraRaderaJag skrev lite mer om saken i ett inlägg:
SvaraRaderahttp://schoolsoutchristermagister.wordpress.com/2012/07/19/hardcore-superstar/
Motley med för min del och då gillar jag dom inte speciellt. Men den plattan var underbar.
SvaraRaderaTycker nog att HS har en jämnare och på så sätt bättre platta, men nostalgin.... + att Shout är en förbannat bra platta! Sen att jag aldrig varit ett stort Mötley-fan, men det hindrar ju inte att de gjort jävligt mycket bra musik.
SvaraRaderaJävligt kul jämförelse!