Ghost Reveries, min älskade!

 ...senast jag var ute och sprang så hade jag en gammal (eller, ja, gammal och gammal...) favorit i lurarna. En det var ett tag sedan jag lyssnade på, märkligt nog.
Jo.
Jag pratar om Opeths allra bästa skiva "Ghost Reveries".
Detta är en av hårdrockshistoriens fem bästa skivor according to me. (de andra är som bekant Dio "The Last In Line", Black Sabbath "Sabbath Bloody Sabbath", Queensryche "Operation: Mindcrime" och antagligen Paradise Lost "Draconian Times", den sistnämnda har dock inte en helt given plats och utmanas då och då...).
Jag inser att det finns andra stunder med bandet som rent krasst är "större" ur ett "vilken är mest klassiskt" perspektiv (kolla in återutgåvan av "Blackwater Park", till exempel), men jag anser att bandet på just "Ghost Reveries" lyckats hitta den perfekta mixen av klassisk Opeth-döds, proggressivitet och organiskt 70-talsljud med atmosfär.
Aldrig har trumspelet varit lika sjukt bra (för mer fantastiskt trumspel av herr Lopez kollar du in hans senaste verk med Soen..)
Per Wibergs inträde med sina keyboards.
Samspelet mellan strängbändarna Peter Lindgren, Martin Mendez och Mikael Åkerfeldt.
Sånginsatsen av frontmannen.
Allt bara klickar - även om jag har för mig att bandet inte tyckte att inspelningen var helt smärtfri.

Inledande "Ghost Of Perdition" är den låt som enligt iTunes är mest spelad av alla i min databas, med närmare 80 spelningar. Efterföljande "The Baying Of The Hounds" har ett så vansinnigt skönt gung att det borde vara kriminellt, och "Beneath The Mire" är elakt bra.
"Reverie/Harlequin Forest" är en sådan där låt som man kan ge till vem som helst.
"The Grand Conjuration" är en klockren singel som jag njuter av varenda gång.

Så jävla bra.
Och jag har tänkt lite på det där, med att jag gillar just "Ghost Reveries" så mycket.
Kanske var det så jag vill att senaste given "Heritage" skulle låta. Eller i alla fall åt dte hållet, och det var därför besvikelsen infann sig? Såhär skrev jag i samband med bandets spelning senast här i stan... det är inte riktigt min vanliga hyllning av just Opeth.

Men.. så är det inte alla skivor jag har två exemplar av heller.
Det har jag av "Ghost Reveries". Ett som ser ut som bilden längst upp, och ett som ser ut såhär:

Det är signerat av bandet, något som skedde i samband med deras jubileumsspelning på Cirkus (alla bilder i arkivet för bildspecialare).
Värde enligt skivhandlare: typ inget.
Värde för mig: mycket.

Hur som helst, medan jag sprang så fundera jag lite på det där med olika skivors betydelse, och att det inte alls är säkert att den skivan man personligen håller högst rankas som bandets klassiker - och vad är egentligen en "klassiker"?
Det där ska jag försöka utveckla vad det lider, och kanske presentera en och annan skiva som jag anser fyller dessa kriterier och som är relativt ny. Moderna klassiker, helt enkelt.
Men inte nu.
Nu nöjer jag mig med att konstatera hur jävla bra den är, "Ghost Reveries"!