"Det låter som en rockkonsert i din bil!"
Orden uttalade av en av mina kollegor på parkeringen utanför jobbet när jag svängde in.
Skivan ifråga var denna. Disk 2, den där man får klassiska Annihilatorlåtar som "I Am In Command", "Never, Neverland", "Phanasmagoria", "Crystal Ann" och "Alison Hell".
Ett sånt uttalande blir man ju förstås glad av, extra mycket så när det faktiskt är en liveplatta som rullar. Long live loud music, eller hur - Socialstyrelsen?
Nå, kanadensiska Annihilator då. Jeff Waters allstars, om man ser det genom åren.
Ett sånt där band som egentligen aldrig blivit megastora, men som var rent av fantastiska i början av sin karriär.
"Alice In Hell" och min favorit, en gång i tiden Veckans Tips, "Never, Neverland" är ruggigt bra skivor.
Karriären för bandet har varit lång, och jag har inte följt dem hela vägen. På denna dubbellive från 2003 så finns därmed en del spår som jag inte tidigare hade någon nämnvärd relation med. Hela första disken har fler sådana, spår som "Murder", "The Blackest Day", "King Of The Kill", "Ultra-Motion" och "The Box" är såna exempel - och även om de är bra låtar i sig så blir det alltid lite extra när man har hört tusen gånger innan, på den vanliga skivan.
Därför är det den andra disken som nästan alltid rullar när jag spelar den här given. Hade jag fått önska så hade jag förstås fått med "The Fun Palace", "Road To Ruin" och ""Imperiled Eyes", men det är nog snarast min febless för just "Never, Neverland"-plattan som talar.
Hur som helst.
Annihilator har bra musiker, bra ljud, bra låtar. Då blir en liveplatta som denna närapå en samlingsplatta där man får uppleva bandet i sitt esse. Snyggt förpackad som digibok också, från AFM Records, och det skadar ju aldrig när den står där i hyllan!
Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal
16 timmar sedan
Har inte lyssnat så mycket på Annihilator men Alison Hell är en rejält bra låt, så mycket vet jag. King of the Kill är också ganska trevlig har jag för mig.
SvaraRadera