Live!: Slayer "Live Undead"

"They say the pen is mightier than the Sword.
I say fuck the pen, 'cuse you can Die By The Sword!"
Överlägset mellansnack signerat Tom Araya, frontman i Slayer och vid detta tillfälle - 1984, i New York, under bandets Haunting North America Tour - förevigat på skivan "Live Undead".
 Sista skivan i serien om liveplattor du behöver, och eder Rebellängel ämnar att sluta cirkeln på ett speciellt sätt. Den allra första skivan som hamnade under luppen var nämligen också en platta med Slayer.
Världens bästa liveskiva, "Decade Of Aggression" från -91, och på sätt och vis kan jag ibland ångra att jag blåste iväg den pärlan det allra första som hände. Jag hade då egentligen ingen styrfart eller tanke när jag skrev, det bara blev. På gott och ont.
Numera blir det oftast lite mer sammanhållna texter, och kanske framförallt med mer innehåll. Mer på djupet. Bättre, tycker jag själv, även om det kanske inte är speciellt mycket bättre.
Utveckling.
Och det kan väl få vara ett gemensamt tema med bandet i fokus?
Lyssnar man på "Live Undead" tätt följt av "Decade Of Aggression" så inser man nämligen att dte hänt saker på de 7 år som skiljer skivorna åt.
Bandet är STÖRRE, låtmaterialet mer avancerat, publiken fler.
Ändå finns det en stor charm i den tidiga inspelningen också.
Omslaget säger egentligen det mesta, faktiskt. Levande långhåriga hårdrockszombies. Det blir liksom inte så mycket bättre, faktiskt, och kollar man baksidan av skivan så får man ett bandfoto med mycket unga herrar, tätt ihopklämda på en scen. Dave Lombardo syns inte ens bland elden, men man har ändå skrivit ut hans namn lite sådär bakom de andra. Jeff Hanneman och Kerry King står båda som lead guitars. Och så Tom Araya då. Man känner knappt igen honom om man jämför med sentida bilder, och på plattan så slås man av att han sjunger jävligt bra här.
Han sjunger iofs fortfarande bra live, men ändå.
Han låter nämligen inte alls så ung som han ser ut på bilden, utan redigt farlig.

Låtmaterialet är pre-"Reign In Blood", så det är spår som "The Antichrist", "Black Magic", "Die By The Sword" (förstås, med tanke på inledningen av detta inlägg...), "Captor Of Sin" som dominerar., Totalt 7 livespår, och sen en version av "Chemical Warfare" som låter lite som om det är live i studion eller så. Bra det, det behövs inte så mycket mer, och det roliga är ju att Slayer som band fortfarande spelar de där låtarna. Man kan alltså jämföra rätt enkelt, antingen om man nu spelar en liveinspelning från senare tid, eller bara släpar sin röv till ett av bandets gig.
Det är kontinuitet.
Ungefär som att bandet varit mer eller mindre oförändrat i sin settning under hela karriären. Det är väl Lombardo som vacklat ett tag (Bostaph besatt ju trumpallen ett tag), men annars stabilt som fan. Kontinuitet.
Det har ju även Live!-serien bjudit på. En ny platta varannan söndag förmiddag sen 2009 (med sommar- och jullov varje år, men ändå). Totalt 64 stycken, denna inräknad.
Det är väl ett gott sätt att sluta cirkeln på?