En del traditioner är till för att följas. Att du på denna
site får en Tvekamp på julafton är en av dem, och även om de två senaste åren
varit inriktade på en mer blasfemisk sort (Watain samt Gorgoroth) så är det
kanske det faktum att det är en Tvekamp som är viktigare än att det är med ett
tema som går stick i stäv med julens budskap. Denna jul firar vi istället med
Black Sabbath, och med en jämförelse av två skivor som vid första anblicken kan
verka ojämna. Ja, vi pratar om klassikerna med Ronnie James Dio på sång, de två
80-talspärlorna ”Heaven And Hell” (1980) samt ”Mob Rules” (1981)!
Eftersom det nu är ett tag sen vi hade en Tvekamp på bloggen
– tiden bara rusar fram, och även om de är roliga att skriva så är det också
tids- och energikrävande saker – så kanske det är på sin plats att först
förklara konceptet en aning. Det går i korthet ut på att två
artister/skivor/grupper/karriärer eller liknande ställs mot varandra. I ett par
ronder så tilldelas de två kombatanterna poäng mellan 1 och 5 (där 1 är det
lägsta och 5 det högsta) avseende exempelvis skivans produktion eller omslag.
När alla ronder är klara, och alla godtyckliga poäng utdelade så görs en
summering och vi får fram en vinnare. Inte så konstigt alltså, men det roliga
är att det långt från alla gånger är den skiva jag på förhand trott skulle
vinna som verkligen tar hem segern. Många gånger är det också betydligt jämnare
än vad man på förhand kan tro, och kanske är det en sådan gång denna jul. Vid
första anblicken ter sig förstås ”Heaven And Hell” som en given vinnare, men
det är det vi ska undersöka, och eftersom även undertecknad tar alla ronder och
poäng som det kommer så får vi gemensamt se var vi landar. Ok?
Rond 1 – Omslag
Som brukligt är så startas Tvekampen med en titt på det som
möter första anblicken. Omslaget. Här räknas förstås även resterande del av
själva förpackningen med , och för att då vara helt rättvis så är det tvåp
likvärdiga utgåvor som skärskådas (det gäller ju samma sak när vi så småningom
ska kolla på exempelvis produktionen). På skrivbordet ligger de remastrade
versionerna av båda skivorna, de som är utgivna av Sanctuary Records.
Extramatade booklets, men inga extra spår på skivorna, och inte den
deluxeutgåva som finns och som innehåller en extra skiva med godis. Så, hur ser
omslagen ut då? ”heaven And Hell” är ju inget annat än en klassiker. Kanske
inte så snygg, men grymt träffande med de rökande änglarna (som väl,
egentligen, är en mindre del av en större tavla målad av Lynn Curlee), och det
har ju efterapats av åtminstonde Van Halen (”1984”). Såklart blir det ganska
höga poäng, om än inte full pott. Jag tycker helt enkelt inte att det är
tillräckligt snyggt för det! ”Mob Rules” svarar med... onda snigelmunkar som
tillber ett uppspänt skinn, courtesy of Greg Hildebrandt. Ja, det ser ut som en
tavla målad under influens av droger. Ja, det är märkligt lockande ändå, fast
det samtidigt är rätt fult. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om
det, det är liksom fulsnyggt. Fegar lite, sätter en trea tror jag nog...
”Heaven And Hell” – 4
”Mob Rules” – 3
Rond 2 – Inledning
”Heaven And Hell” startar rätt så jävla överväldigande, kan
man säga. De tre första spåren är alltså ”Neon Knights”, ”Children Of The Sea”
och sen ”Lady Evil”. Visst, den sistnämnda kanske inte är den bästa låten poå
skivan men det är ju ändå rätt löjligt, och här får man nästan för första
gången konstatera vad som händer när man har en Tvekamp med så bra skivor
inblandade: det blir lätt femmor överlag. Det är liksom svårt att finna brister
eller påtala misstag när exempelvis den häör skivan börjar så här. Personligen
anser jag väl att ”Children Of The Sea” kan vara hela skivans höjdpunkt,
faktiskt! ”Mob Rules” då? ”Turn up The Night”, ”Voodoo” och ”The Sign Of The
Southern Cross” heter inledningen, och förutom att den följer konceptet med ett
snabbt spår som första låt (även om nog ”Neon Knights” är snäppet bättre om man
ska jämföra låt för låt) så slår man sedan an en mer episk ton. Jag gillar väl
inte ”Voodoo” sådär överdrivet, men man kan ju inte klaga på ”The Sign Of The
Southern Cross”. Klassisk Sabbathhalvballad, vill jag påstå, och totalt vill
jag nog ändå dela ut betyget fyra här. Skivans höjdpunkter kommer senare!
”Heaven And Hell” – 5
”Mob Rules” – 4
Rond 3 – Mittsegmentet
”Heaven And
Hell”. ”Wishing Well”. “Die Young”. Så stavas mittpartiet på skivan med
samma namn som första låten i den där uppräkningen, och det är ju ganska enkelt
att konstatera att du har hört dem allihop. Flera gånger. I olika framföranden.
Det finns en anledning till det, förstås. Det är att de är bra, även om
”Wishing Well” är lite av en doldis efersom den omges av två giganter. Det är
liksom inte så mycket att bråka om ändå, det är klart at tdet är dags för
toppbetyget. ”Mob Rules” svara på det med... ”E5150” (ett oljud), ett mäktigt
titelspår, fantastiska ”Country Girl” (en av de mest underskattade låtarna
bandet har kläckt ur sig genom åren, vill jag påstå) samt ”Slipping Away”. 4
låtar? Jo, men då räknar vi in oljudet, det får bli så. Mob Rules” har ju en
låt mer än ”Heaven And Hell”, och det passar bra att jämna ut det här, tycker
jag. Så, hur står sig efterföljaren då, när det gäller mittsegmentet? Väldigt
väl, tycker jag. Jag vill nästan säga att det är bättre, till och med, vilket
nog till stor del får tillskrivas just ”Country Girl”. Ändå är ju maxbetyget 5,
så det blir väl jämnt skägg på denna rond.
”Heaven And
Hell” – 5
”Mob Rules”
– 5
Rond 4 – Den episka avslutningen
Ja, okej, det är kanske en helt störd titel på denna rond,
men den speglar vad jag tanker när jag lyssnar på dessa skivor. De har ju
liksom samma uppbyggnad: en snabb startlåt, en lånsammare lite tyngre andra
låt, titelspåret i mitten och sen en avslutning som liksom glider ut i en episk
och lite melankolisk rymd. På ”Heaven And Hell” heter de två sista spåren ”Walk
Away” och ”Lonely Is The Word”. Det är den sistnämnda låten som bär fanan högt,
jag gillar den skarpt. Ändå, jag vet inte... ful pott känns osannolikt, därtill
är ”Walk Away” inte tillräckligt bra (ja, allt är relativt – det är en bra låt,
men ändå en av de svagare på skivan trots allt). 4:a får bli betyget. ”Mob
Rules” (lägg märke till att jag tydligen mer eller mindre medvetetet vägrar
skriva ”The Mob Rules”, och vilket som egentligen är rätt vet jag faktiskt inte...skivan
säger ”Mob Rules” på omslaget och ryggen medan iTunes läser in den som ”The Mob
Rules”.) avslutar i sin tur med kalasspåren ”Falling Off The Edge Of The World”
(Geezers basspel på den låten är inget annat än magnifikt!) och ”Over And
Over”. Toppklass, och på något sätt är det som om bandet är lite i trans här. Antalet
gånger jag har lyssnat på just denna avslutning när jag legat i sängen och
inväntat John Blund äro legio. 5. Givet.
”Heaven And Hell” – 4
”Mob Rules” – 5
Rond 5 – Titellåten
En ska jag gillar med Black Sabbath är ju att man i stort
sett alltid har en låt som heter samma sak som skivan. En titellåt. Det kan
tyckas futtigt, men på något sätt har det blivit en del av sättet som man kan
hålla reda på deras digra katalog på, i alla fall i huvudet. Här heter de
följdaktligen ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules” (helt rätt, vägrar fortfarande
att skriva ut ”the”...), och spåren som sådana är av den kalibern att de levde
länge i liveformat. Framförallt den förstnämnda är ju av sådant slag att bandet
gärna broderade ut den med lite jam och presentation av bandet med mera. Det
tillhör inte ovanligheterna att den ligger på dryga tio minuter i just
liveversionen, och en sak är enkel att konstatera: det är ett av de mer
klassiska riffen jag känner till som bär den låten. Ska man sätta ett betyg och
en känsla på dem båda så tycker jag att det är två riktigt bra låtar, men att
”Heaven And Hell” är världsklass där kollegan är Sverige-elit, om ni förstår.
Betygsmässigt vill jag alltså skilja dem åt!
”Heaven And Hell” – 5
”Mob Rules” – 4
Rond 6 – Produktion
Ja. Jag vet inte, är
inte de här två skivorna lite av en mall för hur 80-talshårdrocken kom att
låta? De är i alla fall väldigt lika i
sin ljudbild, och även om det säkert inte är en fröjd för en hifi ljudphob så
tycker jag själv att det är en väldigt passande ljudbild. Geezers bas kommer
fram bra utan att ta över, balansen i hur Iommis gitarr och riff kontrasterar
med Ronnies sång (som, för att gå händelserna lite i förväg, är fullständigt
magisk runt den här tidsperioden), och trumljudet fungerar fint. Det är
praktisk och pragmatisk ljudbild, helt enkelt, som passar väl till ändamålet.
Jag gillar’t men kan för mitt liv inte se hur jag skulle kunna sätta olika
betyg på dem?!?
”Heaven And
Hell” – 4
”Mob Rules”
– 4
Rond 7 – Bandet
Vafan, bandet är ju samma, och skivorna är ju blixttätt
nedslagna – är det verkligen någon skillnad? Så kanske du tänker när du läser
det här mitt i julskinkans bestyr, men jag vill påstå att man faktiskt kan känna att bandet är mer harmoniskt på
den förstnämnda skivan. Det har bekräftats i intervjuer med flera olika parter
(ja, och bandet splittrades ju efter ”Mob Rules”, ett svar så gott som något),
men framförallt tycker jag att det känns i flytet. Jämför man flytet i ”Heaven
And Hell” med efterträdarens så är det liksom som om allt går lätt och är
naturligt på ett annat sätt. ”Mob Rules” innehåller givetvis fantastiska låtar,
men strecklyssnar man dem så är det inte riktigt samma naturliga flöde direkt
från hjärtat. Speltekniskt och hur man levererar är det däremot ingen skillnad,
vi pratar ju ändå om ett knippe farbröder som tillhör den yttersta världseliten
inom hårdrock, och nog fan kan man hantera sina instrument och sin strupe.
Ronnie James Dio har förmodligen aldrig sjungit bättre än runt denna tid,
priecis i början av 80-talet, och det är nog en av anledningarna till att
skivorna blev en så stor framgång för bandet.
”Heaven And
Hell” – 5
”Mob Rules”
– 4
Rond 8 – Betydelsen
Det är lätt att slänga sig med begrepp som klassiker. Att
påstå att ”Heaven And Hell” är en av de mest inflytelserika skivorna som
släppts, och att ”Mob Rules” är en kopia. Det ligger lite sanning i det, när en
uppräkning sker över Black Sabbaths viktigaste album så är det förstås ”Heaven
And Hell” som tar plats i ramljuset, men denna rond försöker spänna över även
betydelsen för min personliga del, och då kommer nostalgi och intresse in. Min
morbror Anders hade båda skivorna och spelade av dem på ett kassettband, och
här kommer nu grejen: jag lyssnade nog på ”Mob Rules” före. De kom ju i stort
sett samtidigt (och kompletteras väl om man ska vara ärlig av den lika viktiga
”Live Evil” där låtmaterialet är hämtat i huvudsak just från dessa skivor), och
för mig känns de nästan som tvillingskivor. Betydelsen för mig är enorm, de
blev ju dessutom inkörsporten till den klassiska hårdrocken där nan som Dio och
Rainbow blev husgudar. Därför vill jag hylla ”Mob Rules”, nästan lika mycket
som ”Heaven And Hell” – trots att jag inser att det finns en liten edge för
föregångaren. Man kan inte helt bortse från att det var första skivan utan Ozzy
Osbourne, och att bandet lanserade ett väldigt annorlunda sound, allt med
lyckat resultat.
”Heaven And
Hell” – 5
”Mob Rules”
– 4
Rond 9 – Känslan.
Vi har varit inne och touchat på det, det där med att jag ser
dem som tvillingar och att de betyder mycket för mig båda två, men vi ska ändå
ha den sista ronden som vanligt, en subjektiv genomgång av min känsla för
skivan. (Sista? Ja, det blir så. Denna gång blir det 9 ronder helt enkelt för
att jag inte har tid eller ork att skriva mer – livet hamnar i vägen!) Och, här
kan vi ju rätt enkelt säga att det blir bra för dem båda. Rent krasst, jag
älskar bägge skivorna. Det är två av de skivorna som inte bara har överlevt min
transformation från ungdom till gubbe i vardande, utan även mäktat med att växa
på resan. Hur det nu går till. Tonerna av ”Neon Knights” kan omedelbart ta mig
till en plats i livet som ger mig den där känslan av att inget egentligen
spelar någon roll så länge det finns klassisk hårdrock i världen (och se där,
det kan kanske ses som en cliffhanger till den kommande serien Besatt, även om
jag nog inte tänker skärskåda någon av dessa alster. Resan från barn till vuxen
likväl som musikens förmåga att genast placera mig på en speciell plats eller i
ett speciellt minne kommer dock att vara central i den serien.). Så klart maxar
vi poängen. För båda!
”Heaven And Hell” – 5
”Mob Rules” – 5
Sammanfattning
Okej då. Eftersom jag nu inte hinner eller orkar mer så får
vi sätta punkt här. Innan jag började skriva så trodde jag nog att ”Heaven And
Hell” skulle sopa hem detta ganska enkelt, men jag har flera andra gånger åkt
på överraskningar när det varit dags att summera, så man ska väl aldrig vara
för säker. Såhär blev det då:
”Heaven And Hell” – 42
”Mob Rules” – 37
Jaha. Ganska som jag trodde ändå i alla fall. Stabil seger
för ”Heaven And Hell”. Roligt i alla fall, både att skriva denna Tvekamp och
att få lyssna så intensivt på plattorna som en sådan här artikel innebär.
Hoppas ni hade en avslappnad läsning – och vill du ha mer så vet du väl att
Arkivet För Långa Artiklar är stället för dig att leta?
Bra. God Jul!
Hur eller hur, två asbra skivor som ingen borde vara utan.
SvaraRadera"Sign of the southern cross" gör att Mob Rules borde vinna med 10p av endast den orsaken. :)
SvaraRaderaFörbannat bra låt och den bästa låt som Black Sabbath spelat in efter det att Ozzy lämnade skutan.
Håller med fullständigt, båda plattorna är riktigt bra.
SvaraRadera