Recension: Shiftlight "Distance"

Boråstrion Shiftlight målar musik i gråskala. Bandets sludge/post-rock ger mig känslan av grå gryning, glåmig och svagt ljusnande i samband med att solen försöker leta sig ur sin dvala. I detta inbäddade landskap där konturer inte är skarpa och det är svårt att avgöra avstånd och perspektiv så trär man toner och trådar som sakta skapar konturer. Svart mot grått. Vitt mot grått.
Det är musik som skapt för att avnjutas i lurar, nära inpå och som sällskap på obefolkade skogsstigar.
Det påminner om band som Cult Of Luna när det gäller känsla och stundtals musik, men för egen del hör jag även andra akter med liknande tankar. Ghost Brigade i sina explosivare och mer episka stunder, och de första 30 sekunderna av skivan "Distance" och dess öppningsspår ""Blinded" är jag beredd att ta gift på att det är gamla Fireside som återuppstått.
Det är det förstås inte.
Det är Shiftlight, hela tiden. Trots att det stundtals ekar andra akters namn så är "Distance" en skiva som slutligen är ett resultat av bandets helt egna sätt att närma sig musiken.
Mattias Lindström står för basspel och sång, och det är inga glada toner som hamras ut.
Tillsammans med Nicklas Sverén på trummor utgör rytmfundamentet en betonggrund som skriksången och Andreas Wiiks gitarrharmonier och ackord kan bygga vidare på.
Skapelsen reser sig som ett ryskt miljonprojekt. Grå betong med sprickor och karaktärsfylld flagnad fasad. Ångest, men ändå en plats där kärlek och hopp ryms inuti fasaden.

I Shiftlights fall består den inre glöden av 7 låtar. Inledande "Blinded" är relativt kort och enkel, avslutande "Mountain Under The Sea" består av nästan 4,5 minut instrumental målning innan vi får sång i den låten också och den sätter på ett värdigt sätt punkt för skivan.
Mellan dessa spår händer allt det andra.
Det som gör skivan bra.
Bäst är "End" och "Subways".
Det är låtar som griper tag och stannar med lyssnaren, och som pockar på uppmärksamhet efter avslutad lyssning. Som kräver att du spelar dem en gång till.
"Endeavour", "Black River" och "Wound" gör inte bort sig heller, även om de inte når samma höjder.

Skivan som sådan har släppts i elektroniskt format till att börja med. Man arbetar med en fysisk skapelse som ska se dagens ljus under 2012, och personligen ser jag verkligen fram emot en sådan sak. Att få följa dessa spår i ett konvolut. Att få se text och bildspråk sammanfogas till musiken. Till dess kan du lyssna på Spotify, tycker jag.

Bästa Spår: Till slut säger jag andra låten "End". Den är relativt lång, men har både en stämning och en direkthet i riffet/slingan som jag gillar. "Subways" är klar andraplacering.

Betyg: Jaaaa... vad säger man? Egentligen ligger denna skiva precis mellan 3 och 4. Jag tycker det finns en tendens att det flyter ihop lite efter många lyssningar som gör att jag inte riktigt vill hissa det till det högre betyget - och samtidigt så har skivan lockat mig tillbaka flera gånger trots hård konkurrens om speltid. Dessutom är helheten riktigt bra (sånär som på att det inte finns en "riktig" skiva då...). Frågan är då... att fria eller fälla?
Jag väljer nog att fria till slut. Vem vill vara en surgubbe?

Shiftlight "Distance" - 4

Framtiden för Veckans Tips...

Idag avslutas serien med Veckans Tips som du kan ladda ner.
Den senaste månaden har du haft möjlighet att ta del av Black Sabbath, Memento Mori, Fireside och Artch, men i samband med dagens publikation, Martriden, så går bloggen tillbaka till det normala - dvs vanliga tips, länkar till Spotify och MySpace.

Dessutom närmar vi oss sommarlov. För de som går i skolan då, vi löneslavar jobbar väl stora delar av sommaren, även om det finns lite förhoppningar om semester.
Det innebär hur som helst att serien Veckans Tips tar lite paus efter Midsommar nån gång (jodå, det är ett par veckor kvar...), för att givetvis återkomma i augusti eller så.
Och, då är frågan:

Vill ni ha en repris på "nedladdningsmånaden"?
Det har, rent krasst, inte varit någon digital rusning efter skivorna direkt, så jag är lite kluven till att göra det igen i höst. Det beror lite på er.
Vad säger ni?

Veckans Tips: Fireside "Fantastic Four"

Kristoffer Åström har ni säkert hört talas om, han har ju med sitt projekt Hidden Truck kört på rätt många år, med musik tillräckligt rumsren för att få rejält med utrymme i media.
Innan dess så var Kristoffer Åström drivkraft och sångare med stora portioner tonårsångest i Luleåbördiga Fireside, en urkraft som jag för egen del först stiftade bekantskap med i samband med Skellefteås gratisfestival Trästockfestivalen, antagligen runt -93.

Veckans Tips den här gången är första fullängdaren som Fireside gjorde, utgivet av Skellefteetiketten A West Side Fabrications (som faktiskt gjort så många välgärningar genom åren, de har grupper som Wannadies, This Perfect Day, Bear Quartet och massor av fler band på sitt samvete) 1994. Skivan har - vet jag - figurerat med lite olika omslag, men detta är originalet, och det speglar musiken väldigt väl.

Det som serveras är aggressiv rock med klara inslag av hardcore, alltsammans kryddat med en närapå panikslagen ångest. Bandet utvecklade senare ett renare rock'n'roll-sound, men i mina öron är detta det överlägset bästa de gjort, och skivan saknar nästan motsvarighet i sin dystra och ända glada ärlighet. I stort sett alla låtar är riktigt bra, och om det här hade kommit från Seattle den här tiden så hade det slagit stort, det är min egna övertygelse.

Med andra ord, surfa in här och plocka hem godbitar som "Sparkler", "Jupiter", "Jerricco", "The Monstersong" med flera. Värt tiden varenda dag i veckan, och kanske särskilt på en fredag!