Bildspecial: Carcass & Amon Amarth på Arenan, 7/12

...förra lördagen var ju ett av de hårdare turnépaketen i stan.
Hell, Carcass och Amon Amarth.
Jodu.
Utlovade bilder höll inte på bli av, eftersom min telefon bestämde sig för att strejka denna kväll, och jag räddas härmed av R2 som donerar ett helt knippe bra saker.
TACK!

Av Hell såg jag inte speciellt mycket.
Det lät bra, men visst är det lite fjantigt att sjunga i headset?
Nä, det var i samband med Carcass det drog igång på riktigt.
Bra spelning, bra ljud och man är duktigt nöjd.
The Woan var så nöjd att han drog hem. 20 års väntan var över, och han ville inte sabba något med mer upplevelser den kvällen...!
Personligen kan jag konstatera dels att bandet var bra live, och dels att "This Mortal Coil" är en ruggigt bra låt. 
Några bilder på de brittiska grindbandet:

 

 

 

 

 

En aning beskurna, men jag tänkte att ni skulle slippa se publiken.
Du får zooma! 

Härnäst - Amon Amarth.
Jag har inte sett dem som egen huvudakt förr, enbart på festival - och det märktes direkt att det här gänget har spelat en sjuhelsickes massa gig ihop.
Tajt.
Svängigt.
Ösigt.
Och en rätt bra scenshow i all sin enkelhet.
Olavi Mikkonen måste vara en av hårdrocksvärldens bästa rytmgittarister, han spelar fasen allt helt klockrent samtidigt som han röjer hårt.
Och att man fick se såväl L-G Petrov (Entombed) som Messiah (ex-Candlemass, Memento Mori) på scen var bara kul.
Det märktes att det var hemmaplan för bandet!
Bilder - igen, tack vare R2!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...all in all en väldigt bra kväll, med bra spelningar.
Jag var mycket nöjd, och handlade dessutom på mig en svinsnygg Carcass-tischa!

Veckans Tips: Abstrakt Algebra "S/t"

Omslaget kan, i ärlighetens namn, vara ett av de fulare som världens skådat.
Innehållet är däremot helt fantastiskt.
Och det är väl insidan som räknas?

För er som hängt med ett tag så vet ni att det här var en av de skivorna som jag tyckte saknades när Record Madness sparkade igång från allra första början med bokstaven A, och att jag hade letat den.
Nå - nu är den funnen, och ett tag tänkte jag nästan att jag skulle hålla den lite hemlig för att ha med på den stundande Hårdrockskvällen och ingå i mitt lite hemliga projekt för Veckans Tips under våren (dvs där jag i förväg skriver om fantastiska skivor som jag hållit lite hemliga, och på så sätt får lite av en överraskning för såväl er läsare som för mig själv när tipset väl publicera), men sen tänkte jag att... phaaa! Varför spara på en sån här pärla som dessutom egentligen inte torde vara speciellt okänd?
Nä.
Just det.
Därför hamnar den i fokus nu.

Detta är ju ett av Leif Edlings kärleksbarn, och som sådant innebär det att musiken inte är diametralt motsatt till Candlemass eller Krux, speciellt eftersom sången hanteras av Mats Levén. Det är stundtals väldigt lätt att dra sådana paralleller, men ändå tycker jag att Abstrakt Algebra har ett eget sound och verkligen förtjänar sitt egna namn (jag har i intervjuer läst att det stundtals var prat om att driva Candlemass vidare, trots att det vid denna tidpunkt bara var just Edling som var konstanten - jag tycker att det var klokt att ge detta en egen identitet, framförallt såhär i efterhand).
Bandet består av en skön mix av kända och mindre kända figurer förutom de två nämnda.
Mike Wead hanterar lead och sologitarr, och hans namn känner du ju till (Memento Mori är ju bara ett exempel på snubbens CV). Han backas dessutom upp av Simon Johansson, något mindre namnkunnig kan man säga, på gitarr och Jejo Perkovic på trummor.
Inget fel på kompetensen på de två, och det blir ju en skön mix.
Bandet kompletteras, som vanligt i Edlings projekt, av "additional keyboards" av Carl Westholm (vars egna projekt heter Jupiter Society), och man kan ju nästan tycka att han borde fått vara en fullvärdig medlem.
Nå, det är som det är med det.

Den här plattan har totalt 8 spår, och det är i början som man bränner av det bästa krutet.
"Stigmata", "Shadowplay" och framförallt titelspåret "Abstrakt Algebra" är ruggigt bra.
Tunga, svängiga (trots att inledningen på just titelspåret kanske är lite avvaktande och väl mycket intro innan låten kommer igång på riktigt) och med den där nerven som jag tycker uppstår när just Levén sjunger Edlings låtar.
Det klickade precis så när Candlemass spelade live på Sweden Rock Magazines jubileum.
Det klickar så här med, främst i början.
Resten av låtarna skiftar från bra till okej (förutom ovan nämnda spår får man även "Bitter Root", "April Clouds", "Vanishing Man" och långa "Who What Where When"), men som sagt...
...efter inledningen sitter man mest bara och gapar, fullständigt knockad.
 Söker man på Abstrakt Algebra på Spotify får man bara ett enda förstoringsglas tillsammans med texten att det inte blir något, så vill du lyssna får vi lösa det på annat sätt.
Hör av dig i så fall.
Eller gör som jag.
Fortsätt jaga skivan till dess att du kan lägga rabarber på den.
Den är lätt värt ett blindköp, trots omslaget!

Recension: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Efter vinter kommer vår, som följs av sommar och sedan höst innan allt börjar om igen.
Ett av livets faktum.
Det är, faktiskt, lite samma sak med vikingaskeppet Amon Amarth.
Vartannat år släpper man en skiva som innehåller lättuggad dödsmetall med mängder av melodikrokar som fastnar likt gaffatejp, med lyrik hämtad från vikingarnas liv och myter och med en rent av löjligt hög lägstanivå.
Ytterligare ett av livets faktum.
Med det i bagaget är faktiskt en berättigad fråga följande: behöver du ännu ett album av Amon Amarth, denna gång "Deciever Of The Gods"?
Svaret är ja, även om du under recensionen kommer att läsa att skivan faktiskt inte är riktigt lika bra som exempelvis sin föregångare.
Tveeggat?
Exakt.

"Deciever Of The Gods" är nämligen lite annorlunda jämfört med bandets senaste alster.
Inte väsensskilt, vi pratar om gradförändringar, men det finns några saker som är klart värda att notera. 
För det första - influensen av att byta producent. Från Jens Bogren, longtime producing partner till bandet, till Andy Sneap. Det har inneburit en renare och klarare ljudbild, och vad jag förstår av intervjuer dessutom lite av en nytändning för bandet i samband med förberedelserna innan samt själva arbetsmetodiken under inspelningen. Om man sedan gillar den nya ljudbilden eller ej, det är en smaksak. Personligen har jag inget emot att Amon Amarth har ett lite mer episkt anslag, alltså lite mer som det kändes innan "Deciever Of The Gods", men... igen... det är inte fullskaliga ombyggnationer som skett, snarare en liten förändring.

För det andra är detta en skiva som inte, i egentligen mening, är dödsmetall. Det är heavy metal, och närapå det enda som minner om döds är att Johan Hägg growlar snarare än att han sjunger rent. Tendenserna har alltid funnits där, men de är nu tydligare än någonsin, och bandet säger själva att man helt enkelt struntar i att lyssnarna kan härleda "Blood Eagle" till Slayer, eller att en låt som "Father Of The Wolf" luktar såväl Iron Maidens galopperande melodislingor som Accepts körande refränger - allt eftersom man kör allt igenom sitt patenterade Amon Amarth-filter.

Dessa två fakta gör att skivan faktiskt sticker ut en del från bandets tidigare alster, och att den är lite annorlunda. Däremot är den, om man tittar låt för låt, inte en av bandets starkaste skivor.
Plattan följer det vanliga receptet, dvs startar med en snabb ganska smittsam låt (titelspåret), följer upp med en av de starkaste låtarna som sänker tempot en aning ("As Loke Falls" och följer sedan mönstret med att avsluta med en lite längre och mer episk låt ("Warriors Of The North"). Däremellan får man gästsång av Messiah Marcolin (ex Candlemass, Memento Mori) som lyfter en annars ganska såsig "Hel", smittsamma "Father Of The Wolf", skivans starkaste spår "Coming Of The Tide" och ett knippe standardkompositioner som inte kunde komma någon annastans än från just Amon Amarth ("Shape Shifter", "Under Siege", We Shall Destroy").
Trumspelet är lika karakteristiskt som hur man väver sina gitarrslingor, och du som vet vad du förväntar dig kommer förstås inte att bli besviken. 
Man vet vad man får - även om jag faktiskt tycker att bandet kanske skulle hålla den hårdare, mer episka sidan lite högre än heavy metal-fanan. Jag saknar helt enkelt döds-känslan lite.

Och kanske lurar jag mig när jag tycker att själva låtmaterialet är lite lite svagare än vad jag vill, det har ju en tendens att vara så med just den här gruppen att jag med tiden faller rätt hårt för dess skivor, och i efterhand ofta tycker att de är bättre än efter endast de första få varven.
Det får tiden utvärdera. Tyvärr finns inte Metal Blades plattor på Spotify, så du får tjuvlyssna på andra sätt för att se om du kommer till samma slutsats som jag.
Bästa spåret är i alla fall "Coming Of The Tide", men jag är även förtjust i de två inledande "Deciever Of The Gods" samt "As Loke Falls".

Betyget blir till slut en fyra, men det är inte lika ramstark som för exempelvis föregångaren "Surtur Rising", och jag tycker nog att skivor som "With Oden On Our Side" och framförallt bandets bästa platta "Versus The World" är väsentligt bättre och en bättre ingångspunkt om man inte har koll på bandet sen förr.

Amon Amarth "Deciever Of The Gods" - 4

Framtiden för Veckans Tips...

Idag avslutas serien med Veckans Tips som du kan ladda ner.
Den senaste månaden har du haft möjlighet att ta del av Black Sabbath, Memento Mori, Fireside och Artch, men i samband med dagens publikation, Martriden, så går bloggen tillbaka till det normala - dvs vanliga tips, länkar till Spotify och MySpace.

Dessutom närmar vi oss sommarlov. För de som går i skolan då, vi löneslavar jobbar väl stora delar av sommaren, även om det finns lite förhoppningar om semester.
Det innebär hur som helst att serien Veckans Tips tar lite paus efter Midsommar nån gång (jodå, det är ett par veckor kvar...), för att givetvis återkomma i augusti eller så.
Och, då är frågan:

Vill ni ha en repris på "nedladdningsmånaden"?
Det har, rent krasst, inte varit någon digital rusning efter skivorna direkt, så jag är lite kluven till att göra det igen i höst. Det beror lite på er.
Vad säger ni?

Veckans Tips: Memento Mori "Rhymes Of Lunacy"

Veckans Tips den här gången är en riktig klassiker - men en sån som glidit under radarn på de flesta. Faktum är att bilden till höger anges som cover på de felsta reultaten man får vid en sökning i Google, men... så ser den inte ut! Fronten ser ut såhär, men det hittar jag fanken ingen vettig bild på, inte en av hyffsad storlek i alla fall...

Det är dessutom lite konstigt, för det här är inget annat än en supergrupp. Messiah Marcolin på sång, Mike Wead och Nikkey Argento på gitarr, Marty Marten på bas och Snowy Shaw på trumpallen - det säger sig självt att det här borde varit vida spritt. Som tur är får du chansen nu, för det här är en skiva du bör kolla in.

Musiken är metal med inslag av doom (eller, det kanske mest är för att Messiah även sjungit i Candlemass som jag tänker doom, gör en egen bedömning!). Låtmaterialet är extremt starkt, och från inledande "The Rhyme" och "The Seeds Of Hatred" så är det fest hela vägen till avslutande "The Monolith".
Däremellan hinner vi med "The Caravan Of Souls", en cover på gamla MSG's örhänge "Lost Horizon", "When Nothing Remains"... en ren fest, med andra ord!

Faktum är att Rebellängeln ska sluta babbla om hur bra den här plattan är nu.
Kolla in den själv istället. Den finns här!