Gästrecension: Stone Sour och HellYeah på Arenan

Igår ramlade sms:en in från folk som bevittnade spelningen som HellYeah och Stone Sour rev av på fryshusets Arena. R2 vittnade om att HellYeah var hårdare än på skiva utan att tappa sin spelglädje, och The Moan berättade att det var fullt ställ på utstyrseln och attityden i form av comboyhattar. När så Stone Sour intog scenen verkade superlativen inte riktigt räcka till, så kontentan blir väl att man missade något.

Tur då att de delar med sig! Bilderna är Stone Sour ovan, och sen HellYeah gånger två.

Och visst - The Woan bjuder även på nedanstående gästrecension. Tack!

Hellyeah
Hellyeah kommer upp på scenen till tonerna av AC/DC. Arenan är halvfull och de som kommit för att se bandet verkar ändå nöjda. Ljudet är dåligt med för högt mickade trummor och gitarrer som man inte hörde några detaljer av.

Hellyeah bygger mycket på att det ska vara attityd, poser och muskler. Bandet har cowboyhattar, bockskägg, bandanas och skinnrockar på sig. T om gitarrteknikern som smyger runt bakom scenen har anammat utseendet.

Rent musikmässigt är detta egentligen inte så bra. Det gungar ibland, är hårt ibland men saknar det extra för att bli roligt. Det är inte liveframförandet som gör spelningen dålig, utan låtmaterialet. Bandet gör precis det dom ska göra. Lira live, se ut att ha roligt och se coola ut medans dom håller på.

Betyg: 2,5

Stone sour
There goes my hero... He's ordinary...

Stone sour öppnar med Mission statement. Genast är ljudet betydligt bättre. Arenan är på tårna och man förstår direkt att detta kommer bli episkt. För dom som inte var där kan jag avslöja att dom missade årets konsert.

Bandet är till syns helt befriade från star quality. Jeans, svarta skjortor och ser helt normala ut. Skulle nån av dessa killar kliva in på mitt kontor skulle jag anta att han kom från finansavdelningen... Men, där slutar att det ordinarära med Stone sour.

Faktum är att de har nog en av branchens bästa frontmän, Corey Taylor. Han är mr Showman himself. Pumpar upp publiken, sjunger som en kung och genererar energi. Under låten hell and consequenses lyckas han få till en "wall of dance" som slutar i att publiken gör en "wall of death" medans Corey dansar Lambada, den förbjudna dansen framför Jim Root.

Denna konsert var som R2 utryckte det, poesi i metalform... Allt var perfekt. Låtval, ljudbild, showen och mellansnacket. Ända negativa var att konserten slutade för tidigt. En timme och en kvart kändes lite snålt.

Betyg: 5

Stone Sour och HellYeah i stan...

...spelningarna avlöser varandra i Stockholm.
I tisdags var det Bullet For My Valentine, igår Taste Of Chaos (med bland andra mina "favoriter" Disturbed), och ikväll smäller det igen.
Stone Sour tar med sig HellYeah och annekterar Arenan.

Eftersom jag vet att en del av bloggens läsare ska dit så vet man aldrig om det blir bilder och intryck från kvällens spelning. Själv har jag lite annat i kalendern, så jag missar giget.
Jag får som ni andra nöja mig med recensionerna på både Stone Sour och HellYeah, samt videon nedan...

Recension: Hellyeah "Stampede"

En klackspark.

Ett flin.

Spelglädje och ett gäng gubbar som har rätt kul.

Så, ungefär, tror jag att "Stampede" med HellYeah kommer att noteras i historieböckerna när ett par år har gått.

Det är musik för musikens skull, inte för att skapa ett komplext mästerverk, och precis som namnet i sig är ganska banalt så är musiken rätt banal och enkel, främst skapad för att ha kul och få komma ut och spela på festivaler och andra liknande tillställningar.

Och det är inget fel i det.

What you see is what you get!

Bandet som består av en mängd namnkunniga musiker (trummor hanteras ex av Panterabekantingen Vinnie Paul, sången av Chad Gray och gitarr från Greg Tribett, båda Mudwayne) spelar på denna andra platta musik som man i stort aldrig behöver ha hört innan för att gilla. Det är riffdriven musik att dricka öl till, att stå med ett lyckligt flin i närheten av dina kompisar på ett lerigt fält och tycka att livet är som absolut bäst just där, just då.
Det är inte musik att fördjupa sig i, analysera och låta växa till en del av din identitet.

Inledande "Cowboy Way" sätter standarden, och med låtar som "Debt That All Men Pay", "Pole Rider" och publikfriaren "Better Man" så funkar den här skivan rätt väl för sitt syfte. Bäst blir det i halvballaden "Hell Of A Time" och det är så jag kommer att fortsätta tänka på den här skivan. Betyget är inte starkt - det sniffar snarare på den undre gränsen än den övre, tycker jag - men det spelar inte så stor roll. Det är ändå en trea totalt sett.

Du hittar HellYeah på MySpace, egna hemsidan samt Spotify, så det saknas inte direkt möjligheter att lyssna in sig lite på detta gäng om du blir nyfiken.

Bästa Spår: "Hell Of A Time"

HellYeah "Stampede" - 3