NP: Marys Creek "Incubic Twin"

Egentligen har jag ingen tidigare större musikalisk koppling till Marys Creek.
Jag har inte lyssnat mer på dem innan de släppte pinfärska EP'n "Incubic Twin" än sådär sporadiskt och med ganska undermåliga grejer - bärbara resehögtalare kopplade till en iPhone.
Däremot har jag bra koppling till dem i form av ett vänskapsband till Jonas Hallberg, King Diamond-fan tillika gitarrist i Marys Creek. Det är en löjligt trevlig kille, med såväl ett lättsamt sätt på ytan och ett bra djup under ytan. Sånt man gillar, helt enkelt.
Men.
Nu är det ju inte egentligen det som ska avhandlas, utan musiken - men jag tycker det är värt att nämna det där med vänskapsbandet eftersom det, faktiskt, är lite knepigt att tycka till om kompisars alster.
Å ena sidan vill man vara ärlig och ge bra feedback, å andra sidan är det svårt att inte påverkas av att man faktiskt har andra band.
Lyssnar jag lite extra till just lead-gitarrspelet när jag spelar upp "Incubic Twin"?
Säkert. Det får man erkänna.
Eftersom det slumpar sig så att det kommer två stycken sådana släpp på varandra nu så blir det en alldeles egen svit av det, det blir liksom mitt emellan en regelrätt recension och en "Nu Spelas" som vi helt enkelt kan kalla "kompiskollen".
Idag Marys Creek, imorgon Cain.
Så.
Detta är en femspårs-EP, det första som bandet släppt i form av nytt material sen 2007 då debuten "Some Kind Of Hate" såg dagens ljus.
Sen dess har man visserligen giggat runt om i landet om jag förstår saken rätt, men just nytt material har dröjt. Nu får man spåren ""Forever Lost", titelspåret, "Remission Of Sin", Never Walk Alone" och "Black Tie Suicide", och det första som slår en när man trycker "play" är att det är rätt fin ljudbild bandet har pillat ihop.
Det låter ganska påkostat, helt enkelt, i alla fall i mina datorhögtalare.
Låtmaterialet är också jämnt, det som levereras är melodiös hårdrock där låten är det viktiga, och där samtliga individer fogar sig för att uppnå bästa möjliga låtresultat.
Bandet består förutom av herr Hallberg också av strängbändarna Peter Bergqvist på gitarr och Roger Blomberg på bas samt bandets grundare Mats Nilsson på sång samt Stefan Halldin på trummor, och bandet håller fast vid sin formel "heavy rock arragements and  catchy melodies with a scandinavian melancholic twist".
Det är ganska bra beskrivet, där jag personligen sätter mest frågetecken vid det "melankoliska". Det tycker jag i så fall är mer närvarande i lyriken än i det musikaliska uttrycket, men det kanske mest är en fråga om perspektiv och övrig musikalisk föda.
Annars är det tydligt att det här är ett gäng individer som till stor del vuxit upp ur myllan med klassiska hårdrocksband.
Jag gissar att man spelat sina gamla Lizzy/KISS/Whitesnake-plattor repiga, helt enkelt, och även om man här klär sig i moderna kläder så är det tidlösheten som kännetecknar sådan musik man verkligen vill åt.
Och det är ju inte fel!

"Incubic Twin" blir lite kort för att verkligen sätta djupa spår hos mig, men de fem låtarna som presenteras är båda varierade och ganska bra. Jag är förtjust i Mats Nilssons sång som jag tycker är både bra och passande - speciellt i halvballadiga "Remission Of Sin" - till musiken. Min personliga favorit är nog lite tyngre "Never Walk Alone".
Svårigheten är förstås att sticka ut, och ska jag vara kritisk så saknas tyvärr en riktig så där "dunderhit" på denna EP. Alla låtar är bra, men ingen av dem får mig att tappa andan.

Var hamnade vi då med gitarrspelet, det jag lyssnade extra på?
Jodå.
Jag tycker att han spelar lite som han är som människa, Jonas. Lättillgängligt och öppet vid första anblicken och med ett djup som träder fram med lite tid.

Du har massor av bra information på bandets hemsida, och givetvis finns Marys Creek "Incubic Twin" på Spotify så att du kan lyssna själv!

Vila I Frid morfar. Tack för allt.

Min morfar är borta.
Efter ett stenhårt liv med enormt mycket slit så har han lämnat oss.
Jag trodde att det skulle ske flera gånger under de senaste åren, sjukdom av flera slag har drabbat honom hårt och till slut var han helt utmärglad.
Smal som en pinne, och även om han alltid höll flaggan i topp så märkte man att det liksom inte var lika kul längre. 
Han lämnade oss på ett fint sätt.
På egna villkor, med alla sina barn runt sig när han släppte taget.
Det gör mig glad.
Mer lättad än sorgsen.

Det betyder också att Getaway stryks för min del (som vanligt, det verkar vara något med mig och den festivalen som inte är riktigt kompatibelt...), såväl som att gårdagens Slayergig på Grönan försvann, samt kvällens Marys Creek-spelning och istället blir det resa upp till Västerbotten för begravning.
(ska vi vara helt ärliga så föll faktiskt Slayer en hel del på att jag var lat och prioriterade familjesamkväm såväl under onsdagens dag som kväll, men det hade jag kanske inte gjort om jag skulle vara hemma till helgen...)
Blir bra det med, och det kan ju få en att fundera lite över hur man själv skulle vilja lämna.

Min hustru har sedan vi träffades varit tydlig med vilken låt som ska spelas på hennes begravning (men det håller jag för mig själv, känns ganska privat), medan jag är undecided.
Vet inte vad som skulle passa, faktiskt.
Eller för den delen vilken sorts begravning.
På kyrkogård antar jag att man måste, även om man nu inte hejar på han i himlen.
Eller kan det här vara nåt?

Tibetansk begravning.
Ser lite seriemördare ut, eller hur?

Jag tror inte det skulle vara okej, även om jag kan gilla symboliken med att återgå till naturen på detta handfasta och konkreta sätt.
Aska får det nog bli.
Minneslund.

Nå, istället för att här försöka hitta mitt sätt och kanske min låt så tänkte jag istället få chansen att säga farväl till morfar.
Han var världens bästa på att göra träsvärd till oss barn.
Och armborst.
Fullständigt livsfarligt förstås, när vi sedan smyg runt på gården och i de små skogsdungarna runt omkring, beväpnade. 
Men så var han.
Han gjorde, och litade på att vi redde ut det vi frågat efter.
Och generös.
Stack till oss pengar när mormor inte såg.
Lät oss vara med så gott vi kunde på vuxensaker.
Dagar i skogen med honom.
Prova att köra traktor.
Slott-anna (alltså när man slår och tar in allt hö).
Ta in vinterpotatisen.
Resultatet blev väl inte alltid så där jäkla bra, men bara att man fick vara med innebär ju att ett extra band knöts. 

Morfar.
Ju yngre man var, desto större hjälte var han.
När jag blev lite äldre så fattade jag till slut att han hade en del problem, med spriten framförallt.

Periodare, kallas det väl, när bruket stundtals gick överstyr ett par veckor i stöten och förvandlades till missbruk.
Så här i efterhand kan jag ändå känna att det är ett av de starkaste dragen han lämnat till mig.
Inte alkoholmissbruk, men att det jag brukar kalla för missbrukargenen finns där.
Oförmågan att göra något halvvägs, allt blir en passion och tar fullkomligt överhanden.
Ni har ju liksom märkt det med skivor och musik, men det är lika sant inom allt.
När jag tränar så är jag fanatisk.
När jag går in för att sätta en affär på jobbet så blir det 100% fokus på det.
Denna egenskap har med andra ord varit med mig - på gott och ont - hela livet, och det är det ena jag har ärvt direkt av min morfar.
Det andra är färgblindhet, men det är kanske inte lika coolt.
Otaliga är de episoder när jag passat pucken till fel lag på ishockeyträningen eftersom ögat inte hunnit uppfatta om tröja var mörkgrön eller mörkblå, så det kan vi liksom lämna därhän.

Mitt tydligaste minne av honom har nog ändå med husvagn att göra.

Det var liksom deras grej, han och mormors, så vi har nu flängt över hela norra Sverige och Finland i följe med dem. 
Jag minns episoder där vi var nära döden i tunnlar i Nordnorge för att morfars syn försvann när vi körde in i tunneln och ljusförhållandena ändrades (mormor hängde över honom och styrde medan hon ropar "gasa du, jag styr" och jag och brorsan i baksätet ser hur vi är i mitten av vägbanan med en lastbil på väg mot oss), eller när vår hyrda husvagn på samma resa höl på att tappa själva huset och fick lagas av morfar med spännband runt (hej familjen tajkon!), samt alla dessa påskar i Malå där skidåkning och boende i deras husvagn var tradition.
Så fort jag ser en lite äldre, inte så fräsch husvagn är det morfar jag ska tänka på.
På alla fina arv han lämnat mig, och alla fina minnen.
Tack för allt morfar.
Vila I Frid.