Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)! Det ska bli bra. Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända. Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del. Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far? Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren. I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?
Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!
Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida. Det tycker jag är humor!
Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings". Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. Oväntat. Ungefär som det där med kattluckan på bilden. Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka? Det visade sig vara en jävla mardröm. Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog. Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7. Med ett hål i dörren. För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb. Jäkla grej. Men nu sitter den där. För alltid!
Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla. Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi. Annars får man bjuda på något av detta...
Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring). Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu. Musikaliskt då? Vad har egentligen avhandlats såhär långt? För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!
Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort. Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.
Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...
Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...
Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?
Egentligen har jag ingen tidigare större musikalisk koppling till Marys Creek. Jag har inte lyssnat mer på dem innan de släppte pinfärska EP'n "Incubic Twin" än sådär sporadiskt och med ganska undermåliga grejer - bärbara resehögtalare kopplade till en iPhone. Däremot har jag bra koppling till dem i form av ett vänskapsband till Jonas Hallberg, King Diamond-fan tillika gitarrist i Marys Creek. Det är en löjligt trevlig kille, med såväl ett lättsamt sätt på ytan och ett bra djup under ytan. Sånt man gillar, helt enkelt. Men. Nu är det ju inte egentligen det som ska avhandlas, utan musiken - men jag tycker det är värt att nämna det där med vänskapsbandet eftersom det, faktiskt, är lite knepigt att tycka till om kompisars alster. Å ena sidan vill man vara ärlig och ge bra feedback, å andra sidan är det svårt att inte påverkas av att man faktiskt har andra band. Lyssnar jag lite extra till just lead-gitarrspelet när jag spelar upp "Incubic Twin"? Säkert. Det får man erkänna. Eftersom det slumpar sig så att det kommer två stycken sådana släpp på varandra nu så blir det en alldeles egen svit av det, det blir liksom mitt emellan en regelrätt recension och en "Nu Spelas" som vi helt enkelt kan kalla "kompiskollen". Idag Marys Creek, imorgon Cain. Så. Detta är en femspårs-EP, det första som bandet släppt i form av nytt material sen 2007 då debuten "Some Kind Of Hate" såg dagens ljus. Sen dess har man visserligen giggat runt om i landet om jag förstår saken rätt, men just nytt material har dröjt. Nu får man spåren ""Forever Lost", titelspåret, "Remission Of Sin", Never Walk Alone" och "Black Tie Suicide", och det första som slår en när man trycker "play" är att det är rätt fin ljudbild bandet har pillat ihop. Det låter ganska påkostat, helt enkelt, i alla fall i mina datorhögtalare. Låtmaterialet är också jämnt, det som levereras är melodiös hårdrock där låten är det viktiga, och där samtliga individer fogar sig för att uppnå bästa möjliga låtresultat. Bandet består förutom av herr Hallberg också av strängbändarna Peter Bergqvist på gitarr och Roger Blomberg på bas samt bandets grundare Mats Nilsson på sång samt Stefan Halldin på trummor, och bandet håller fast vid sin formel "heavy rock arragements and catchy melodies with a scandinavian melancholic twist". Det är ganska bra beskrivet, där jag personligen sätter mest frågetecken vid det "melankoliska". Det tycker jag i så fall är mer närvarande i lyriken än i det musikaliska uttrycket, men det kanske mest är en fråga om perspektiv och övrig musikalisk föda. Annars är det tydligt att det här är ett gäng individer som till stor del vuxit upp ur myllan med klassiska hårdrocksband. Jag gissar att man spelat sina gamla Lizzy/KISS/Whitesnake-plattor repiga, helt enkelt, och även om man här klär sig i moderna kläder så är det tidlösheten som kännetecknar sådan musik man verkligen vill åt. Och det är ju inte fel! "Incubic Twin" blir lite kort för att verkligen sätta djupa spår hos mig, men de fem låtarna som presenteras är båda varierade och ganska bra. Jag är förtjust i Mats Nilssons sång som jag tycker är både bra och passande - speciellt i halvballadiga "Remission Of Sin" - till musiken. Min personliga favorit är nog lite tyngre "Never Walk Alone". Svårigheten är förstås att sticka ut, och ska jag vara kritisk så saknas tyvärr en riktig så där "dunderhit" på denna EP. Alla låtar är bra, men ingen av dem får mig att tappa andan. Var hamnade vi då med gitarrspelet, det jag lyssnade extra på? Jodå. Jag tycker att han spelar lite som han är som människa, Jonas. Lättillgängligt och öppet vid första anblicken och med ett djup som träder fram med lite tid. Du har massor av bra information på bandets hemsida, och givetvis finns Marys Creek "Incubic Twin" på Spotify så att du kan lyssna själv!
Okej, så igår kväll var Behemoth i stan. Jag borde ha varit där, men ärligt? Orkade inte. Och anledningen, mina vänner, är mest det där med massiva konsertpaket. jag pallar fan inte fem band på raken en kväll (om det inte är festival), en tisdag i februari. Dessutom får det ju till effekt att bandet jag faktiskt vill se, Behemoth, får dela scentid med andra. Med fler än vad som behövs. Och det kan inte innebära maximal speltid för huvudakten, speciellt inte när man som nu delar "huvudakt-rollen" med ett annat band, Cradle Of Filth (se där ett band jag ger blanka fan i!). Fast nu vet jag ju inte hur det var, jag chansar lite. Jag var ju inte där, som sagt. Vilken jag säkert får ångra med tanke på hur vansinnigt bra senaste given "The Satanist" är, men jag får hoppas att de kommer till en festival nära mig, eller på en till sväng. Det är ju onekligen ett band som jobbar hårt, så omöjligt är det inte. Någon som faktiskt kommer är förresten den här killen. Till Gröna Lund, den 25/7!
Det är hur coolt som helst, tycker jag. King Diamond på Gröna Lund!! Det är bara det att mina semesterplaner ligger så att det antagligen inte funkar, flygplanet till Bulgarien med familjen lyfter den 24/7.. (en eftergift så att jag ska hinna hem till Getaway..) Så. Åter till resten av livet. Det här kommer att bli ett sånt där multiinlägg som behandlar en massa saker, så du får finna dig i att det skvalpar och skvätter lite här och var, och jag var egentligen inte färdig med första bilden. Behemoth på framsidan av Close-Up Magazine. För tillfället är jag inne i en period där jag inte har orkat läsa speciellt mycket i vare sig Close-Up eller Sweden Rock Magazine. Det ligger nog en två-tre tidningar vid sidan av sängen, olästa. Jag har liksom inte kommit mig för att plöja dem. Det är rätt ovanligt, jag brukar försöka och vilja kasta mig över dem när de ramlar in i brevlådan, men..ja..hårt jobb på dagarna, träning och annat har gjort att det fått vänta. En sak har jag dock sett. Att Close-Up startat en ny serie som jag tycker verkar mycket spännande och bra. Den här:
Man avser alltså att gå igenom 100 klassiker, med utgångspunkt för hur skivan var en gång i tiden och hur den är idag. Ett enormt projekt, men förstås genialt. Jag önskar att jag hade kommit på det själv! Nå, först ut är Flotsam And Jetsam med "No Place For Disgrace", och jag ser verkligen fram mot att få följa den här serien. Det blir sen till att köpa alla plattorna jag inte har sedan tidigare, bara för att. Kul grej, som sagt! Andra saker som är kul: du vet att Veckans Tips för tillfället är danska Deus Otiosus och skivan "Godless"? De hörde faktiskt av sig och hade snappat upp det. Det var ju kul. De bekräftade också att det kommer en ny platta till sommaren, "Rise", och att de redan släppt nya låten "Iron Rule" för den som vill lyssna. Det är trevligt när sånt händer annars, när band hittar till den här lilla bloggen och det som skrivs om dem utan att i alla fall jag tipsar dem. Sånt får skrivlusten att ticka vidare, liksom trevliga mejl och kommentarer från er läsare. Det är nog till och med så att man får vara tacksam för spam. Thank God For The Spam! Alltså, inte för att det är kul att rensa bort (tror nästan inget slipper igenom i kommentarerna), men för att det antagligen är en av orsakerna till att det varit så pass fina besökssiffror de senaste månaderna eller så. Antalet besökare ligger stadigt på minst 4 000 i veckan, och det måste ju vara en hel del som kommer från spamrobotar. Man får ta det goda med det onda...hehe.. På sista tiden har det också ramlat in en hel del blandade roliga besked och bitar av information. Jag är tyvärr inte så bra som jag önskar på att skriva om demos och band som är på gång numer - tiden och energin räcker helt enkelt inte - och därför ska jag försöka samla lite av informationsflödet här.
Pray For Locust släpper nya tredje albumet "In The Shadow Of The Colossus" via Discouraged Records. Plattan kommer den 28/4, och det ska bli intressant att se var bandet som en gång vann "Årets Bästa Svenska Debut" på Werock tar vägen nu. Dessutom borgar ju skivbolaget för kvalitet...
Boken "Hårdrock...Rundgång, nitar och nackspärr" av Melker Becker och Mattias Lindeblad kommer i pocket nu, och då med extramaterial av... Siewert Öholm! Han kommenterar den ökända "Svar Direkt"-händelsen med Anders Tengner, och bara det lär ju vara värt det för att slanta upp i bokhandeln.
Black Creed är ett av banden som medverkat med EP'n "Natural Born Rocker's And Rollers" i recensionsväg på den här bloggen. Nu har bandet släppt ny video ("The Bitter End" heter låten) , från debuten "Diamond Stone". Alltid kul när band man fått höra i tidigt stadie tar ett steg till!
Är du i Malmö mot slutet av mars så ska du få ett jäkla bra tips: Doom Over Scandinavia. Vilken lineup, säger jag! Stonegriff, Void Moon, Nymf... för att nämna några som medverkat på denna lilla blogg.
Och nu: öl. Jag saknar det. Har inte druckit en droppe sen Hårdrockskvällen i början av januari, och det har väl på något sätt med min annalkande 40-årsdag att göra, i kombination med en mer eller mindre jobbig spegelincident (den funkade, och visade upp magen i all sin sladdriga prakt) i december. Vete fanken om man kan kalla det kris, men jag bestämde mig i alla fall för att köra ett race med stenhård träning och ingen alkohol eller mackor på kvällarna under två månader för att se om det skulle göra någon skillnad. Det har det gjort. Har nog tappat en 5-6 kilo och har konstant ont i kroppen av träningsvärk. Och så saknar jag en riktigt god öl. Inte alltid, men ibland. På helgen, om det är hockey på TV till exempel. Jag ska nog försöka skriva mer om det där med en eventuell 40-årskris (jag tycker själv att det är lite intressant, så ni får nog stå ut med lite svammel om det) i annat inlägg, men för tillfället avser jag att frossa i den sista bilden på den senast druckna riktigt fina ölen som jag hittade i telefonen (ni vet ju att Blasphemedia för tillfället lagt bloggen på is för att skriva mer om just öl, och Christofer på Flyg, Aduio & Vision...Slice (var kommer det namnet egentligen ifrån)!)) så jag är inte i helt uselt sällskap när det gäller fascinationen över just denna bryggd), och konstatera att.. jag faktiskt har ganska mycket material sparat för att kanske kunna komma med en "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer 2" snart...
Detta var Innis & Gunn Karlssons Choice, en trevlig bekantskap, vill jag minnas... Okej. Vänner. Jag måste jobba, och till detta ska jag spela Moon Coven "Amanitha Kingdom" för kontorslandskapet, ett stycke halvpsykedelisk doom/rock som jag försöker få kläm på i tid för att hinna med deadlines för recensioner på Werock...
Du har den på Spotify om du är sugen (ja, Stones, jag menar dig, detta är din grej tror jag). Vill du ha mer läsning rekommenderar jag A Fair Judgement, där omgång 6 av Låtsnacket är igång, likväl som en parad av gästinlägg. Hepp!
I vanliga fall så är detta ett av de roligaste inläggen att skriva på hela året. Sammanfattningen av musikåret. Det som varit bäst, som varit häftigast eller störst besvikelse. Detta år är en aning annorlunda, och det har med hemlighetsmakeriet att göra. Det är lika delar frustrerande och spännande, speciellt när det är såhär nära att man ska få avtäcka hemligheterna (Hårdrockskvällen går av stapeln på Trettondagen, därefter är det fritt fram), men.. ...det blir knepigt att skriva en sådan här sak då. Därför kommer du att få se rubriker som "Årets Näst Bästa Rock" och kanske en del andra konstigheter. Lev med det, så kommer väl en uppdatering vad det lider. När allt är officiellt. Med det sagt - nu kör vi. Såhär var musikåret 2013! ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Comeback: Black Sabbath "13"
Inte mycket att snacka om egentligen. Carcass närmast men sen är det rätt tomt. Vad jag förstår har ju Deep Purple klämt ur sig en riktigt bra platta också (kan man ens säga att det är en comeback när de aldrig var "borta" på riktigt?), men i form av såväl medial uppmärksamhet, kvalitet på materialet och betydelse så kan man liksom inte bråka med den här given. Nej, Bill Ward spelade inte, men i övrigt var det alltså originaluppsättningen, och jag är fortfarande nästan tagen av hur bra det blev. Både resultatet på skivan i fråga ("13" håller väldigt väl, även med ett par månader på nacken), men även hur bandet skötte sig på den efterföljande turnén, då man trotsar även cancerbehandling på Iommi. Och ja, det är lite av en feg start på detta inlägg, för om man nu ska mjukstarta så är väl det här definitionen av just det. Given kategori, given vinnare. Men det gör dem ju inte mindre värda för det, vill jag påstå! --------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Låt: Satyricon "Phoenix"
Det här är däremot inte en fegisutnämning. Det här är nog snarare en aning kontroversiellt. Som bekant kan man nog se det som en aning av en trend, det där med att svartmetallare sjunger rent i år. Watain kanske fick störst genomslag och var mest oväntade - överlag är ju "The Wild Hunt" ett lite oortodoxt steg för att vara black metal - men allra bäst var helt klart Satyricon. Satyr insåg att för att göra låten rättvisa skulle han inte klara att axla den vokala manteln själv, så han tog hjälp av Sivert Høyem från Madrigal för att kunna realisera sin vision. Resultatet är en låt som inte är black metal alls, men ändå - i kärnan och uppbyggnaden - är just det. Resultatet blev årets bästa låt. Det här är en låt som definierar hela bandets självbetitlade skiva, och som jag tror kommer att spelas i många år framöver, på alla möjliga ställen och i alla möjliga sammanhang. Videon är inte årets bästa (..scrolla neråt, det finns förstås en sådan kategori med...), men det är ett bra sätt att ge er chansen att verkligen förstå och höra på storheten i låten. Magiskt!
Övriga låtar som varit sådär fantastiskt jäkla bra finns det förstås, och ska några nämnas så tycker jag att exempelvis Red Fang "Dawn Rising", Anciients "Raise The Sun" eller Avatarium "Moonhorse" kan vara värda att framhålla lite extra. I slutet var det ändå rätt enkelt att sätta vinnaren i den här kategorin! ------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Bästa Liveskiva: Kreator "Dying Alive"
Det är med glädje jag noterar att det släppts en hel del liveskivor detta år. Jag gillar liveskivor. Det är med mindre glädje jag noterar att jag liksom missat de flesta, eller i alla fall inte hunnit med att sätta mig in i dem än. Synd det, men det innebär ju att jag har det roliga kvar, kan man säga!
En skiva som jag hann med att sätta mig in i och som jag dessutom gillar som fan (oavsett fuskande med pålägg) är den här. Kreator "Dying Alive" är nog egentligen mer av en best of, men det är ju vad man vill ha av en live. Från Turbinenhalle i Oberhausen spelar tyskarna ut ett högt kort när man river av klassiker efter klassiker. Det är välspelat och välregisserat, och jag kan inte riktigt få nog. Bra som fasen, och jag vete tusan om inte den här hade legat väldigt bra till som segrare i kategorin även om jag nu hade hunnit med att absorbera alstren från Testament, High On Fire och Black Sabbath... ---------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Musikbok: Carl Linnaeus "KISS - Den Osminkade Sanningen"
Ärligt talat - jag är inte helt fanatisk när det gäller KISS. Har aldrig riktigt blivit biten. Men den här boken fick även mig som relativt perifert fan att sjunka djupt in i historien, låtarna, skivorna. Det är en bedrift, och jag jag tycker att författaren Carl Linnaeus ska sträcka rejält på sig för sin insats. Boken i sig fick en helt egen recension på den här siten, och där står förstås en hel del mer om du vill läsa, i övrigt kan jag här konstatera att det inte var speciellt svårt att utnämna årets vinnare i år. ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Näst Bästa Rock: Dead Lord "Goodbuy Repentance"
Den här skivan har jag spelat så sjukt jäkla mycket när jag har grillat i sommar. Det är en platta som ger den där känslan av att hitta Hellacopters igen, om ni fattar. En ny, helt magiskt svängig, rock'n'roll-akt som bara väntar på att gripa tag i en och ta med en på äventyr. Det är så lättlyssnat och ändå så hållbart att det är löjligt. Det är Årets Näst Bästa Rock. Den bästa ska jag inte avslöja, men jag kan säga att det är en amerikansk akt. Du får vänta på att få reda på vilken som var bäst, men låt inte det nedslå dig. Tvåan är ingen dum ersättare! -------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Roligaste Intervju: Jörn Lande
Den här kategorin är förstås sedd ur mitt högst egna perspektiv. Det har inget att göra med "riktiga" intervjuer som "riktiga" journalister skrivit, eller som jag läst någonstans. Nej, det har enbart att göra med hur kul eller inte kul det varit från min sida att intervjua en en eller annan rocker på uppdrag från Werock.se. Och detta år har det varit minst sagt skralt med dem. Trodde ett tag att jag skulle få till ett samtal med David Coverdale, men det visade sig att Werock var för små. Vi föll bort, och det var väl inte helt oväntat egentligen. Däremot var samtalet med norrmannen Jörn Lande en hel annan grej. Han pratade. Och pratade. Och pratade. Så pass att jag till slut var tvungen att avbryta eftersom jag hade andra åtaganden, och en aning kramp i händerna (som skrev) och öronen (som lyssnade). Jag har så här i efterhand egentligen ingen aning om jag fick med allt som sas, men jag försökte verkligen, och när jag läser intervjun (den blev ganska lång även utskriven) så inser jag att fast den slutade ganska rörigt så var den rolig att göra och blev ändå till slut rätt bra. Det kommer i alla fall fram en hel del roliga detaljer. Nästa år ska jag ändå försöka få till någon fler intervju. Det är roligt att göra sådana, om man har lite tid att förbereda sig. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Black Metal: Watain "The Wild Hunt"
Ja. Det är egentligen rätt trist, men jag har i år inte riktigt hittat någon sån där magiskt bra black metalskiva, och lite i brist på konkurrens så blir det Watain som kniper titeln. Även om jag ju faktiskt tycker att "The Wild Hunt" inte är lika bra som sina närmaste föregångare - en åsikt som enbart lutar sig mot låtmaterialets kvalitet, och inte det faktum att man gett sig på att sjunga rent eller testa gränserna. Det funkar rätt bra tycker jag, men skivan känns mer ojämn än sina föregångare. Detta resonemang bygger också på att Satyricon inte längre gör black metal, för det kan man inte kalla årets självbetitlade album. Närmast i övrigt kan nog Stilla ha kommit med "Till Stilla Falla" samt Djevel med "Besatt Av Moone Og Natt", om du nu vill springa vidare inom black metal-spåret. För övrigt får du ju gärna tipsa lite om just bra black metal också, för även om Gorgoroth kommer med nytt snart så är det få saker som verkligen spöar känslan av att bli spöad av en riktigt bra black metal-platta. ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Debut: Anciients "Heart Of Oak
Givet, givnare, givnast. Typ. Har du hängt med en aning under året så vet du att jag föll helt pladask för den här plattan, och att det är årets bästa debut är för mig helt odiskutabelt. Frågan är inte om den återfinns på årsbästalistan, utan hur högt upp (ja, jag vet ju redan det eftersom deadline för Werockskribenterna har varit), för det tillhör väl inte vanligheterna att en debut är så här... komplett. För precis det är kanske det mest påtagliga mitt i Mastodon/Baroness-mecket, att skivan känns fullständigt komplett. Det är inga känna-sig-för-på-debuten, det finns ingen utfyllnad. Allt är snorbra och moget, hela tiden. Då kan jag leva med den lite ostiga stavningen av namnet (dubbla ii ska visst inte uttalas om jag fattar saken rätt, utan bara se udda ut), och leva i andaktig väntan på att Anciients ska följa upp den här debuten! -------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Uppföljare: Ghost "Infestissumam"
2013 var året då tre uppföljare skulle släppas. Tre uppföljare där respektive band skapat enorma svallvågor med sina debuter, och där det i två av fallen rör sig om i stort sett genreskapande akter. Kvelertak. Ghost. Och som sista akt, Tribulation. Den svenska dödsakten gick från klassisk old school-döds till annan form, mer svävande sak som jag har kämpat med hela året. Jag vet nog innerst inne ännu inte vad jag ska tycka om Tribulations andra platta "The Formulas Of Death". Kvelertak gjorde tvärtom. Ändrade prick inget, och kastade istället bara in en växel till. "Meir" betyder väl just "mer", och det var vad man fick. Det fungerade förvånansvärt bra för min del, men man kan se att skivan inte återfinns ens i diskussionerna över årets album trots att den rent objektiv nog är lika bra som debuten Där ser man vad förväntningar kan göra. Helt klart är vinnaren i denna kategori svenska Ghost. Eller Ghost B.C som de tvingats kalla sig på andra sidan pölen. Jag trodde aldrig att de skulle klara av att följa upp sitt koncept så starkt som de gjort, och jag anser att "Infestissumam" är väsentligt bättre än föregångaren. Det genslag bandet har nått är också monumentalt, med förstaplatser på listor, intervjuer i media och stora spelningar. Där står jag med skämsmössan på för att jag trodde att det inte skulle gå att ta allt vidare ett steg, och i förväg dömde ut dem en del. Så kan det gå. ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Video: Behemoth "Blow Your Trumpets Gabriel"
Gammal promobild (som jag gillar så det skiter jag i), alldeles sprillans ny video från kommande skivan "The Satanist". Polska Behemoth går liksom inte att slå när det kommer till att göra videos, och när det blev premiär på första singeln "Blow Your Trumpets Gabriel" såhär mot slutet av året så blir resultatet liksom lite game over. Det är ingen idé att hålla på att dalta. Detta är den snyggaste videon i år, fast skivan i sig inte släppts än. Och vad jag egentligen tycker om själva låten får du vänta på...
--------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Näst Bästa Döds: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
Okej, så var vi där igen då. Det där med "näst bästa" istället för "bästa". I genren döds så blir det så, och näst bäst är svenska Amon Amarth, som håller en rent löjligt hög lägstanivå i sitt låtskrivande. "Deciever Of The Gods" är mer heavy metal än kanske någonsin förr, men det är en skiva som är svår att värja sig mot. Den fäster hårt efter ett par varv, och såklart är det trevligt att höra Messiah sjunga igen. Ska man förresten ta en skiva som inte är "döds light" så kan vi ju utse en till tvåa. Typ.
I så fall väljer jag jänkarna Immolation.När man drar åt tumskruvarna sådär som bara de kan, i en kombination av frenetiskt pisk och riff och melodi och tyngd så är det bara att som lyssnare luta sig tillbaka och låta sig dras med. Det är bra, även om "Kingdom Of Conspiracy" kanske - med ett par månader på nacken - inte är riktigt lika bra som föregångaren "Majesty And Decay".
I den här kategorin har jag för övrigt valt att diskvalificera progressiv döds. Jag har inget rationellt skäl, mer än att jag inte ville ha med det, och skulle så ha varit fallet så hade jag bytt ut ovanstående mot understående:
Du kan se det som ett bonuspris, där bästa progressiva döds går till Witherscape "The Inheritance", men det var inte meningen.
Bäst alla dödskategorier är däremot en hemlig platta. Med en svensk grupp! --------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Festival: Metallsvenskan
Okej då, det blev ju faktiskt bara en festival för min del, så konkurrensen var inte direkt stenhård detta år. Tänkte mig Getaway också, men då blev det istället begravning. Nå, man ska inte gråta över det som inte blev av, istället glädjas över det som faktiskt hände. Och där var Metallsvenskan riktigt bra, dels för resesällskapet som gjorde resan fantastisk, dels för den gemytliga stämningen (ganska litet, man kom nära och dessutom fick man träffa en sån som Jarno irl), och dels för att bokningarna var bra. Primordial, Graveyard och King Diamond-gigen var väl höjdpunkterna.
Du hittar ett ganska långt inlägg med bilder och text från hela besöket här, och nu återstår bara att se vad som blir det kommande årets festival. Tror det bara blir en, trots krigandet. Har plåt till Getaway! ----------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Snyggaste Omslag: Witherscape "The Inheritance"
Ska vi vara brutalt ärliga - och det ska vi väl - så är det egentligen inget omslag som verkligen tagit mig med storm i år. Inget som jag liksom dreglar över, eller ser som en framtida klassiker. I brist på sådana så tycker jag att det här omslaget förtjänar att lyftas fram, dels för att det är vackert som sådan, men kanske främst för att det avspeglar det musikaliska innehållet så bra. Det ser ut som skivan låter. Och dessutom är hela paketet laddat med mycket läsning (förklarande text som berättar hela historien eftersom detta är ett konceptalbum som extra bonus till texterna), och den digipack jag har känns... lyxig. Den är helt enkelt lite sexig att hålla i, och känns påkostad. ------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Spelning: Amorphis, Klubben & Satyricon, Debaser
Jag hade alltså inte ens tänkt att gå. Hade inte plåt, eftersom helgen varit fullspikad ändå (bland annat med Amon Amarth & Carcass-giget dagen innan). Sen ändrade sig allt med bara några minuters varsel där på söndagskvällen, fick skjuts med The Woan och Hellan, Stones satte mitt namn i dörren och hux flux var jag inne. Det var en jäkla tur, för dra mig baklänges vilket bra gig finländarna levererade som turnéavslutning! Stenhårt, känsligt, kanonljud, med inlevelse och en av metallvärldens främsta frontmän som sjöng rent av svettigt bra. Årets bästa gig. Och jag höll på missa det (!).
Till sist då. Spelningen med Satyricon såhär på årets elfte timme. Jag har faktiskt redan bestämt mig för att ge priset till Amorphis när den här spelningen ägde rum - och hur nekar man den här killen?
Det går ju inte. Lösningen - de får dela på priset detta år. jag kan fasen i mig inte välja en av dem i alla fall, inte efter den fullständiga hitkavalkad norrbaggarna drog på. Förresten.... det var också en turnéavslutning. Hmm... kan vi vara nåt på spåren här? Är det det som är grejen? ------------------------------------------------------------------------------------------------------------ Årets Bästa Träningsplatta: System Annihilated "Furor"
Som Magnus Ö beskrev det: "joodå, Robert, lite till orkar du allt". Så enkelt är det faktiskt. Dene är sådär lagom lång, ilsken men med djup. Årets favorit som träningssällskap är System Annihilated "Furor", och det beror till viss del på att det varit ett år där löpspåret fått stå tillbaka för gymmet. Den gör sig bra där. Mycket bra...!
Det här med springandet förresten. Eller det som inte blev av i år, det vet ni numera. Vad hade passat bäst då? Vete fan, men jag hade antagligen gått för något äldre. Kanske den här:
Jag vet inte, men det känns i alla fall som om det är en av årets mest spelade skivor för min del. Den har verkligen gått varm, och lika naturligt som System Annihated får sina åsikt framförd på kort tid så är In Mourning ett band som tjänar på lite tid på att veckla ut sina låtstrukturer. Det passar väl för löpning. De få gånger jag lyckats komma ut då, vill säga!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets "Still Going Strong": Bad Religion "True North"
...man kan egentligen bara buga, bocka och tacka. Att farbröderna i Bad Religion fortfarande rockar så sjukt hårt, skriver så sjukt bra låtar och visar sån hunger är egentligen bara magiskt, och vi kan bara tacka och ta emot. Nä, för min del räcker det denna gång inte till Topp 10, men det är med minsta möjliga marginal jag håller dem utanför. Den här skivan, "True North", är så pass bra att den faktiskt håller närapå samma nivå som de gamla klassikerna. Ja, jag snackar "Generator". "No Control". "Suffer". Även nya klassiker som "New Maps Of Hell" eller "The Empire Strikes First". Bandet har en vansinnigt bra form! Runners-up? Den här skivan då, med lite "gamla" gubbar som verkligen hittat formen som trio:
The Winery Dogs självbetitlade debut är en härlig rockrökare, med såväl sköna ballader som snygga stänkare. Men åt de gamla punkrockarna i Bad Religion står de sig ändå ganska slätt... --------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa EP: Terrortory "City Of Ghosts"
Jag gillar ju Skellefteå/Umeå/Norrköpingsbandet Terrortory, och jag anser att man på den här EP'n har tagit ett rejält kliv framåt från den redan högkvalitativa debuten "The Seed Left Behind". Med "City Of Ghosts" visar man att det finns en förmåga till att skriva storartade låtar, och jag ska erkänna att jag faktiskt gillar formatet EP. Det ger ett band rätten att verkligen prova sig fram och släppa material ganska tätt. Gissningsvis kommer det att öka också, med dagens vacklande skivindustri som inte längre baserar sig på fullängdare på samma sätt. En digital EP kan bli ett sätt att kommunicera med fansen på ett enklare sätt. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Bästa Sludge: Inter Arma "Sky Burial"
Sludge. Svårt att genrebestämma ibland, det blandar sig ju med doom och postrock och annat, men det finns i alla fall en klart lysande stjärna detta år: Inter Arma. Man har med "Sky Burial" inte bara skapat ett toksnyggt omslag, man har även skapat en mäktig upplevelse för oss lyssnare. Och detta är sludge när den är som bäst, tycker jag, när den träffar ömsom med stenhårda och blytunga riff, och ömsom smeker i de närapå andäktiga partierna. Trots det - kommer skivan att ta en placering på årsbästalistan? Nja. Inte så himla (hehe... du fattar va? Sky - himla...) högt upp, och det beror helt enkelt på att jag faktisk inte är klar med den. Den har, trots att den snurrat friskt många varv och varit veckans tips, inte vecklat ut sig i sin helhet än. Jag håller plattan på par med en skiva som exempelvis Rwake "Rest", och eftersom jag är en periodare när det gäller sludge är jag så säker på att den kommer att växa ytterligare. Och det är ju också ett tecken på en bra skiva, en som klarar att ge sken av sin storhet så att man som lyssnare vill höra den, men tar tid att absorbera helt! ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Årets Jubileum: Sweden Rock Magazine, 100 nummer
I början av året, januari, ställde Sweden Rock Magazine till med party. 100 nummer, och som huvudakt hade man de band som framröstats som de två största svenska banden genom tiderna: Candlemass och Entombed. Du har bilderna här, och artikeln som blev resultatet på Werock finns här. Framförallt Candlemass med Levén på sång var riktigt jävla bra, och man har verkligen fått en rejäl nytändning live med en så pålitlig och stabil sångare. I hemlighet hoppas jag att man kommer med nytt material, trots att man förkunnat att bandet är pensionerat vad gäller nya skivor... Det passar också mycket bra att avsluta årets sammanfattning på detta sätt. Dels spelar faktiskt Candlemass ikväll, på samma ställe, och framför "Ancient Dreams" i sin helhet, dels kommer väl bloggen att ha ett eget jubileum det kommande året: 5-årsjubileum. Det blir något det! ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Pust! Det blev ganska långt det här året, sammanfattningen av 2013. Hoppas ni gillade den. Nästa anhalt - årsbästalistan för just 2013. Publiceras, med Topp 25, på Nyårsafton som vanligt!
"A maiden is screaming. The horned priest is risen Let now the sabbath begin!!" Lite blasfemisk heavy metal med thrashiga förtecken, kan det vara något så här i juletider? Texten ovan står tryckt på baksidan av Satan's Wrath andra album "Aeons Of Satans Reign", och sammanfattar väl ganska väl det tema och den lyrik som plattan innehåller. Musikaliskt är det klassisk heavy metal som hämtar lika mycket anda från Slayer som den gör av King Diamond eller för den delen Iron Maiden. Driven metal som ibland slår mot dödsthrash, och ibland slår mot melodisk och klassisk gammal NWOBHM. Låtarna heter saker som "Only Satan Is Lord" (med ett riktigt skönt intro som sparkar igång hela skivan), "Die Whiteh Witch Die" (plattans bästa spår), "Archfiend" (med svänget från helvetet) och "Lives Of The Necromancers (som var sättet jag upptäckte skivan, den spelades av Jarno på A Fair Judgement fast på Facebook, något han sedermera följt genom att placera skivan under lucka 16 på sin blogg). Omslaget, bookleten och hela paketeringen kommer i svart bakgrund, röd text och är helt fullsmetad med upp-och-nervända kors, korsfästa snickare och allehanda symboler för Satan själv. Bandet - från Grekland, om jag förstår saken rätt - frontas av Taz Danazoglou (Electric Wizard) som enligt konvolutet hanterar "sepulchral voice", och faktum är att det här ligger lite av nyckel i om du kommer att gilla skivan eller ej. Sången är nämligen lite speciell, och han gör sitt absolut bästa för att grymta och låta så elak som möjligt, med resultatet att han låter som en ohelig korsning mellan Lemmy från Motörhead, Abbath från Immortal och Pest från Gorgoroth. Det låter fan inte bra jämnt, men efter ett par varv inser man att det låter passande - vilket givetvis inte är samma sak. Kan du köra skivan ett par gånger och förlika dig med sången så kommer du efter en stund att finna att det är precis såhär det ska låta när just den här musiken ska spelas, och då har du en riktigt fin stund framför dig. Dessutom är allt gjort med inte så lite glimten i ögat. Resterande delar av bandet presenteras med följande sysslor: Stamos K: lead curses V: stringed vengeance Costa: Basstard Nathan Perrier: open casket
Du fattar att detta är en skiva du måste kolla in, framförallt som hela den här totalt överdrivna och lätt humoristiska djävulsdyrkan kombineras med vad som - som vanligt - är absolut viktigast: bra låtar. Att dra på inledande och tidigare nämnda "Only Satan Is Lord", eller "Satan's Blood, Lucifer's Fire" är samma sak som att be om att få ett stycke adrenalin och inspiration i träningslokalen - som man kan nynna till (min hustrun tycker det är så där kul när jag gnolar på rader som "bow to your knees, now say the oath - only Satan is lord" hemma samtidigt som jag steker mamma Scans köttbullar till ungarna). Att få avsluta en dag med långa titelspåret "Aeons Of Satan's Reign" i lurarna, liggande i mörkret är ett fantastiskt sätt att sjunka in i sömnen, och bäst av alla spår är "Die White Witch Die". Då blir det allsång. Länge funderade jag på om jag skulle ha med den här skivan i mitt hemliga projekt, dvs att skriva om den som Veckans Tips och schemalägga publicering till någon gång i vår, samt addera den till listan över tilltänkta offer inför kommande Hårdrockskväll 2014, men det föll på några saker. Dels är faktiskt hela våren intecknad (!) med sådana färdigskrivna tips redan, dels är jag mer eller mindre på det klara över hur mina val för Hårdrockskvällen kommer att se ut (och där passar inte Satan's Wrath in denna gång) och sist men inte minst så ville jag helt enkelt dela med mig redan nu av detta. Detta är - ännu en - kandidat till årsbästalistan, även om jag i skrivande stund inte riktigt tror den håller hela vägen. Men den är bra. En given betygsfyra, faktiskt. När man kommit till stadiet att man gillar sången istället för att man stör sig lite på den. Bästa Spåret heter som nämnts "Die White Witch Die", men samtliga 8 spår är bra och rockar hårt. Du hittar skivan på Spotify här, så kan du också ropa in julen i den Ondes namn! Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign" - 4
Inlägg
