De får gånger som det har hänt har det varit med skivor som har ett sammanhang, Iommi haar haft en dubbelgenomgång likväl som Nuclear Blasts jubileumsskivor, men det som händer den här veckan är en förstagångsföreteelse - nämligen att två skivor som egentligen inte har ett smack med varandra att göra får dela på uppmärksamheten.
Det kommer sig av en relativ enkel anledning, dte var helt enkelt så att jag rullade runt i skivsamlingen och hittade dessa två alster.
Svenska Noctum spelar hård rock med förkärlek för ett äldre och fuzzigare sound, medan spanska Noctem har ett modernt och aggressivt anslag som mixar döds, black och thrash.
Inte mycket likheter där, förutom namnet då, och det blev helt enkelt så att min lilla hjärna bestämde sig för att plocka båda skivorna bredvid varandra av den anledningen.
Två skivor, helt olika, men nästa samma namn på grupperna!
Noctem då, till att börja med. "The Seance" är utgiven av Transubstans Records, och det är just det fussiga och organiska ljudet som dominerar. Nästan alla låtar börjar med ett ganska enkelt smygande riff för att sedan veckla ut sig till en redig och svängig rockhistoria. Låtar som "Fortune Teller", "Insomnia" och "Lucifers Way" luktar gamla Black Sabbath i sina riff, lika mycket som det finns en underliggande svängigare ådra. Dessutom blandas texter på både engelska och svenska, så man får charmen av att sida vid sida erhålla låtar som "Den Onda Trollpackan" och "Children Of Darkness". Fint så. Framförallt imponerar David Lindelöf som hanterar både sång och gitarr, det är svängigt och framförallt ärligt och själfullt i sin leverans. Han har sällskap av Per Wikström på gitarr också, samt Tobias Rosén på bas och Gustaf Heinemann på trummor, och totalt sett är Noctum ett sånt där band som du bara ska kolla upp om du gillar retrohårdrock med mer fokus på sväng och känsla än driv och fart.
Gillar du snarare modern metal, svärtad döds för att vara mer exakt, så är det den undre av dessa två skivor som passar dig. Jag recenserade plattan för snart ett år sen, och skivan är som helhet en rätt trevlig upptäckt (ja, om man nu gillar svärtad döds, growl och trumsmatter...). Spår som "The Arrival Of The False Gods" och "Abnegation And Brutality" visar på både ett gott hantverksskap och ett bra sväng i renset, men det som kanske är bäst med plattan är, återigen om du läst recensionen, den timing bandet har, samt känslan för när ett riff eller brygga ska levereras.
Det gör skivan till en bra resa hela vägen, det blir inte trist trots att bandet håller sig i en ganska smal fåra hela vägen.. utom sista spåret. Det är fortfarande, så här ett år efteråt, totalt sugigt.
Dubbla Veckans Tips alltså, och i ärlighetens namn kanske det är så att båda skivorna var för sig är på gränsen till vad jag vill lyfta fram i denna serie. De klarar kanske inte att stå på helt egna ben var för sig, men tillsammans blir det en ganska mastig grej tycker jag. Personligen lutar jag nog att det lite ruffigare Noctum är mer min smak än moderna och aggressivare Noctem, men det kanske är mindre väsentligt.
Dubbel lyssning, dubbel glädje?
På Spotify finns Noctum men vad jag kan se inte Noctem.
Kanske, jag har ju haft fel förrut...
Inlägg
