Recension: Throwdown "Intolerance"

Jänkarna Throwdown är fansen mästare på flera saker. Omslag är bara en (erkänn, kollar du in bilden till vänster så inser du att det är ett briljant omslag på en skiva med namnet "Intolerance", likaväl som föregångarna "Deathless" och "Venom & Tears" är påfallande läckra), och tydligast kanske bandets mästarklass kommer fram när det gäller att fightas.
Att stå för sin sak, att inte ge upp, att gå genom svårigheter för att lyckas - centrala budskap i bandets lyrik, och inte minst, i känslan som musiken ger.
Det är en kamp som förs genom breakdowns, riff och ett konstant driv.
Eller, i korthet: en smäll på käften.
Eller, för att förtydliga vad "Intolerance" levererar: en hel slagserie med stenhårda smällar på käften.

Från start till mål kommer Throwdown ut som en adrenalinstinn boxare och matar ursinnigt mot lyssnaren. Titlar som "Fight Or Die", "Defend With Violence", "Suffer, Conquer", "Without Weekness" och "Condemned To Live" ackompanjeras med hardcore-riff som staplas efter varandra och ett konstant ursinnigt vrålande från frontmannen Dave Peters strupe. Skivan är, helt klart, en återgång till ett mer hardcoreinfluerat och "circle-pit"-hetsigt sound jämfört med de två senaste föregångarna som snarast nosat på groove metal där ett band som Pantera är gudar. "Deathless" innehöll dessutom en rejäl dos melodi och harmoni, där det stundtals var ren sång som dominerade, men känslan nu är att bandet dragit tillbaka pendeln långt åt andra hållet.
Kanske beskriver man det allra bäst i texten till "Avow", där refrängen talar om att man varit trogen den här livsstilen och den här kallelsen i tjugo år och fortfarande håller fast vid den. Man svär på nytt, och vittnar om sin inre övertygelse.
Då kanske musiken går tillbaka till ursprunget rätt naturligt.
Resultatet är ett knippe ganska korta, ofta blytunga, alltid skitförbannade spår som passar alldeles utmärkt om du ska träna.
Ljudbilden är fläskig som sig bör.
Dave Peters låter precis som nämnts heligt förbannad prick hela tiden, och förstår jag det rätt är det han som står för allt strängbändande också (utom själva solona, de har Dave Nassie lagt).
Jarrod Alexander lägger ett blytungt fundament med sitt trumspel.
Det blir, för min del, faktiskt lite trist i långa loppet.
(långa och långa, hela skivan med dess elva spår klockar in på runt 28 minuter)
Kanske är det för att jag är mindre hardcore och mera metal i min DNA som jag hellre hör en skiva som "Deathless", där kontrasterna tillåts ge mer djup, men för min del kommer det sannolikt bli just den skivan jag plockar fram framöver om jag vill lyssna på just Throwdown.
Vill man ha frontmannens vy på saker och ting, tiden mellan just "Deathless" och "Intolerance", livet som hardcore-fighter och musikens utveckling så rekommenderar jag bland annat den här intervjun med just Dave Peters. Det är en studie i hur man agerar tjurigt barn, rockstjärna och integritetsfull individ på en och samma gång, och blandar totalt ovidkommande, lite dryga, svar med insiktsfulla och kärnfulla insikter.

För min del hamnar favoritspåren där det svänger som mest. "Defend With Violence", "Born And Buried Alive" och "Cut Away" sitter där de ska. Förutom att skivan är lite kort så passar den som nämnts också alldeles utmärkt som sällskap på träningspasset.
Betyget blir dock inte mer än en trea med mersmak, och anledningen till det är helt enkelt att det finns lite eller inget djup i skivan.
Efter tre varv kan du den, efter tio sitter dne som berget och du har upptäckt allt som finns att upptäcka.
Kolla in "Intolerance" på Spotify, så får du själv upptäcka hur det känns att bli slagen i ansiktet av Throwdown. Upprepade gånger!

Throwdown "Intolerance" - 3