NP: Velvet Revolver "Contraband"

Den här skivan gillade jag som fanken när den kom.
Velvet Revolver "Contraband", där jag tycker att bandet verkligen lyckas vara ett band.
Dave Kushner och Slash hanterar gitarrerna, Matt Sorum trummorna, Duff McKagan basen och Scott Weiland sången. Kanske beror det på att det man ju i stort sett har kärnan från gamla Guns'N'Roses (förutom Kushner och Weiland) att luta sig mot, men jag tror inte att det är allt.
Jag tror det är lika viktigt att man får just Weiland att inrätta sig i helheten och verkligen vända in och ut på sig själv för låtens bästa, i kombination med att just låtmaterialet är starkt.
Det gör totalt sett att Velvet Revolver på debuten "Contraband" (2004) känns oerhört samspelta, tighta och fokuserade.
Låtar som "Sucker Train Blues", "Illegal I Song" och "Superhuman" svänger lika kraftigt som balladerna ""Fall To Pieces" och "You Got No Right" är självfulla.
Framförallt måste jag säga att Scott Weiland gör - om inte den bästa så en av de bästa - sånginsatserna i karriären på just "Fall To Pieces". Den gamle Stone Temple Pilots-sångaren lyfter den låten till något alldeles extra måste jag säga.
Och just nu spelas plattan här hemma igen.
Det har varit en sån skiva de senaste 10 åren, alltså en sån som legat i vila i ett år eller två för att sedan åka fram och intensivspelas under en period.
Snygg är den också, eller hur?

Jag måste säga att jag gillar looken de har på både omslag och själva skivan.
Passar både titelns på bandet och stilen på musiken.
På efterföljaren så lyckades man med att snickra ihop ett rätt tjusigt omslag också, men... jag tycker att musiken är helt ointressant i jämförelse med "Contraband".
På "Libertad" är magin, samhörigheten och fokuset borta.
Det är en produkt snarare än en skapelse.

Synd, och inte bara för att själva skivan i sig inte håller samma nivå, utan för att Weilands äventyr i drogträsket verkar ha satt resten av bandet i ett läge där man tappar sugen.
Det har väl ryktats om en uppsjö mer eller mindre spännande ersättare som sångare, men det än så länge har det väl runnit ut i sanden, och jag gissar att sagan är över.
Det blir spontana samarbeten istället, där man släpper skivor under eget namn eller med andra konstellationer (inte fel heller ibland, bl a är jag väldigt förtjust i Slash självbetitlade soloplatta från 2010).

Tyvärr.
För Velvet Revolver var en supergrupp som faktiskt kunde kännas som en riktig grupp, och som sådan träffade riktigt rätt med just "Contraband".

Spelas nu. 
Now Playing. 
NP. 
Velvet Revolver "Contraband".
Fint så!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Jag har saker att säga!

Onsdag. Mitt i veckan.
Och denna gång finns det saker att säga. Att avhandla. För det första - om man åker iväg över helgen och glider på skidor och dricker öl... så märks det sen när man kommer igång och tränar.
Svag.
Orkeslös.
Slapp.
Ändå har barnen sovit som klubbade nu den senaste tiden (förresten, kanske är det därför som det har varit svårt att ta sig upp ur bingen på morgonen och släpa sig till gymmet?).
För det är gymmet som gäller i starten av dagen nu.
Det är jag där, och så lite roliga figurer.
2 snubbar som jag kallar "sittarna", en gubbe med Jörnsfrilla och så några volymiösa tjejer som trampar cykel ibland. "Sittarna" är tatuerade och där varje dag. Och sitter.
De drar lite i vikter - när de väl kör så lastar det iofs på rätt tungt - och sitter. Pratar.
Och sitter.
På den tid jag kör igenom dagens pass, typ 6-8 övningar på 30-40 minuter, så hinner de med... en. Ja, och så en massa sittande.
För mig är det skitkonstigt att man pallrar sig ur sängen så tidigt för att...sitta.
Men men, det är upp till var och en. Själv kör jag iPod med musik och är i min egna värld. I morse: Entombed "Wolverine Blues".
Mest vill jag springa lite dock.
Det är inte så himla lätt bara, för det ska stämma med övriga familjens schema. Och det är inte tillrådligt att ge sig ut när det är mörkt ute, i alla fall inte på vägarna i Tyresö.
Nej, inte för att det bor galningar där (eller, det gör det i o f s), men för att det är fläckvis snorhalt.
Och jag är åt helskotta för gammal för att ramla!
Annars är det ju som M tycker här nedan.

Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Och plaskpölar är roliga.
Gissa om det är roligt att hämta från dagis (eller, förskola som det heter egentligen, även om i alla fall jag inte kan förmå mig att säga det i vardagsspråket)?
I kostym?
Gabba gabba kemtvätt.
Jaja, suget efter att avsluta dagen med lite musik i lurarna i sängen börjar i alla fall återvända efter att ha varit nästan borta under en månad. Läser just nu "Nattpatrullen", rätt bra bok, och då passar det med musik till. Igår - Lamb Of God. Både nya plattan och lite annat, äldre. Recension av "Resolution" kommer på denna site... imorgon.
Annars är det följande som rullat mest den senaste veckan:

Lamb Of God "Resolution" är inte mycket att orda om. Det krävs ingen hjärnkapacitet av övermänsklig sort för att lista ut vad man får. Alcest och Nekromatheon har du fått recensioner av på denna site (länkar om du kollar här ute i högra marginalen på bloggen). Badlands är ju bland annat Jake E Lee's projekt som bjuder på spelglädje modell extraordinaire. Den självbetitlade plattan har medverkat i Remastersserien, och både den och efterföljaren "Voodoo Highway" har spelats flitigt. Jävligt bra hårdrock!

Fair To Midland-plattan släpptes 2011 men jag issade den då. Synd, men tur att jag har koll på den nu då. Detta är nämligen helt skruvad rock/hårdrock/vansinne. Lyssna själv! Jag gillar det. Skarpt.

Något jag däremot inte vet om jag gillar är det där med Black Sabbath och Ozzy & Friends. Alltså, jag fattar ju att de ställde in eftersom Iommi inte klarar en turné. Det kan man inte säga mycket om, mer än att man hoppas att han kryar på sig.

Först var jag dessutom förbannad för att jag trodde att Ozzy-grejen var ett sätt att slippa betala tillbaka pengar, men det är det inte. Visar det sig. Man får nämligen välja hur man vill göra om man har biljett, och då blir det ju helt plötsligt en annan grej.

Saken är den... jag hade nog inte köpt plåt om jag från början visste att det inte skulle vara originalsättningen. Och ändå... Ozzy Osbourne, Geezer Butler och en viss Zakk Wylde.

Det är klart att det lockar lite. Ändå. Jag har ju intervjuat Zakk Wylde, gett senaste given bra betyg och dessutom fotat en del från senaste spelningen i Stockholm. Och han spelar gitarr bra som fan.

Geezer gillar jag ju också.

Men det är ändå inte samma.

Antar att det till slut kommer att hänga på vilka andra man släpar med sig. Slash pratas det ju om, men han verkar inte komma till Stockholm. Må vara, det bryr jag mig mindre om faktiskt, men jag gissar att vi kommer att få se flera gäster så småningom när det börjar klarna...

På tal om biljetter. Du kan vinna ett par till Sweden Rock Festival om du vill. Det är Kiviks Musteri som kör en tävling tillsammans med festivalen, och det verkar hyggligt lätt att vara med. Gå med företagets Facebooksida och följ sen instruktionerna, typ.

Annars är ju Sweden Rock mer sammakopplat med lite annan dryck, tycker jag. Jag provade första vinet, men har inte gett mig på den Merlot som finns. Någon av er läsare som har det, och kan ge tume upp eller ner?

Och, tumme upp... nu har Spotifylistan från Werock uppdaterats.

Det är tumme upp. Nu hittar du en hel del gottigt i den, matad med band och låtar från senaste knippet recensioner. Hitta lite ny favoritmusik genast, kolla in länken som du hittar på huvudsiten.

Och, på tal om Werock. När vi ändå är inne på världens bästa minsta lilla högkvalitativa eldsjälssite så kan du ju konstatera följande saker:

1) Tävlingen med Deathening är avgjord. Synd för dig som inte vann, men hey... that's life.

2) Tävlingen med boken "Blod Eld Död" pågår ännu. Den vill du ha. Var med nu!

Dessutom har Kim lyckats fixa en intervju med författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg, som så¨småningom kommer att komma upp på Werock. Den ska bara göras först. Och det innebär att du har möjlighet att påverka den, att ställa just den där frågan som du alltid har funderat på. Gör det!

Detta är nämligen ett stycke fantastisk bok, och mängden uppslag inför en intervju är vansinnigt stora... ett faktum som kan bli nästan förlamande för den som ska hålla i intervjun. Var börjar man? Vilka saker får man inte missa? Glid in hos Kim och skicka dina frågor, helt enkelt.
När du dessutom ändå är där kan du ju läsa lite om Rock Science och dess expansioner med specifika genrefrågor. Extremmetal låter väl något?

Extrem metal bjuds det också på i konsertrecensionen av Martin.

Band som Origin, Psycroptic och Leng Tch'e.

Nä, jag har fasen inte koll på någon av dem, men en sak vet jag: när Martin säger att det är hög kvalité på rensmusik, så är det ett faktum. Jag har en oerhörd respekt för den mannens kunnande och smak när det gäller musik i den brutalare skolan. Läs recensionen, kolla in bilderna och inse att detta är livet på en pinne!

Sommarskivan: Slash "S/t"

Förra fredagen hade vi över lite folk.
Grillade, käkade och hade en generally good time.
Som vanligt spelade jag samma skiva.
Slash från 2010, en skiva som med sin blandning av stilar och gäster blivit en sån där historia som jag envisas med att släpa fram varenda gång det närmar sig sociala aktiviteter.
Den är, som jag skrev i recensionen en gång, ungefär som ett riktigt bra blandband.
Det finns lite av allt på den.
Som Sommarskiva då, varför då?
Jo, men så här är det.
Guns'n'Roses gamla örhänge "Apetite For Destruction" är kanske den skiva jag helst släpar fram, men den känns ju lite uppenbar.
Som nummer två kommer dock Slash soloalbum numera, och eftersom jag är en enveten enstöring under vinterhalvåret så har det inneburit att det är synonymt med sommar.
Grillning.
Lite skitsnack.
Kanske en god svalkande dryck.
Det märkliga i sammanhanget kanske egentligen är att det är Slash som lirar gura på två av mina favoritskivor för sommarsociala aktiviteter.
Trots att han enligt vissa inte spelar bättre än Johnny Depp...

The Rebel Angel Allstars - Sättning 2

Tidigare i veckan rotade jag lite i hur mitt dream team avseende hårdare metal skulle kunna tänkas se ut. Så här på fredagseftermiddagen kan det ju vara lämpligt att kolla in en mjukare variant, ett band som skulle spela mer rock och hårdrock. Häng på!

Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i Armored Saint senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från Black Stone Cherry... men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite "skit" i rösten. I give you, on vocals... Russel Allen!


Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt... ja... helt klockren!

Okej, rytmsektion. Basen är det enklaste, tycker jag. här finns i min min värld ingen annan än Flea från Red Hot Chili Peppers. Han regerar. på scen, på skiva, musikaliskt!

Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från Mastodon imponerar storligen varenda gång jag hör honom!

Nå, till slut blev det såhär.

Betydligt mer internationellt än förra gången!

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - Kvartsfinaler!

Hey, nu är det dags!
Omröstningarna runt om i världen har tagit oss fram till 8 stycken slutgiltiga strängbändare som ska få chansen att ta hem nomineringen som Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.


Följande namn återstår:


Zakk Wylde, Black Label Society
Kerry King, Slayer
Tony Iommi, Black Sabbath
Nergal, Behemoth
Yngwie Malmsteen, solo
Abbath, Immortal
Dave Mustaine, Megadeth
Slash, solo


Okej, då kommer det att gå till såhär nu.

Lotten kommer att dra fram 4 stycken matcher där dessa herrar möts i omröstning av modell utslagning. Den som får flest röster av de två går vidare till nästa omgång, och dessutom så funkar det såhär - den som får flest röster totalt rankas högst i nästa omgång, så det blir viktigt att pusha fram din favorit!


Papperslappar i en pappersmugg av modell kontorskaffe, och de första två som plockas upp är:


Nergal vs Zakk Wylde!
Spännande, rätt olika typer som kan attrahera röster av fullständigt olika fans.
Okej, nästa match - och upp kommer...


...Dave Mustaine. Och... Kerry King.
Men, vad fasen, de drabbade väl nästan samman i första kvalomgången? Eller var de i olika kvalgrupper då? Äh, skit samma, det är ju inte viktigt nu. Nu får de en egen match i alla fall!

Kvickt, vidare till nästa då.
Upp ur muggen kommer en lapp där det står Slash. Och en till, där det står Tony Iommi.
Kul, Slash vs Tony, det känns ju faktiskt som en stormatch det!

Kvar borde alltså skandinaverna vara. Bästa att kolla dock.
Första lappen säger Abbath. bra så. Och andra säger... Yngwie.
Ja, men då stämmer det alltså.

För att sammanfatta:

Kvartsfinal 1: Nergal vs Zakk Wylde
Kvartsfinal 2: Dave Mustaine vs Kerry King
Kvartsfinal 3: Slash vs Tony Iommi
Kvartsfinal 4: Abbath vs Yngwie

Härligt. Kör igång och rösta, så kommer det väl lite mer läsning om de olika matcherna vad det lider under veckan.
Hepp!

Halvtid

Idag skriver vi alltså den första juli. Halva året 2010 har passerat, och jag måste säga att det är ett bra musikår so far.
Eftersom jag inte har så mycket andra tankar att skriva om just nu så passar det väl alltså rätt bra att summera lite. Häng med!

Bästa Liveplatta:

Ja, det kan ju knappast bli något annat än At The Gates, eller hur? Nä, precis. Helt jävla fantastisk skiva, för även om bandets plattor i sig kan vara en aning ojämna (ja, utom "Slaughter Of The Soul" då) så blir ju en samlad bild i livesammanhang grymt svårslagen. Dessutom är det glädjande att bandet fortfarande har spelat på sina egna kanter, så denna återförening behöver inte dras med ringrostiga musiker eller liknande - alla är fläskigt på och ger järnet! Dubbelrecension på Werock finns här, eller så kollar du in sammanfattningen av skivan i Live!-serien.

Halvårets Överraskning: Armored Saint "La Raza"
Hoppla, den här skivan var verkligen en överraskning. Kanske inte när jag recenserade den, men jag kan så här i efterhand verkligen konstatera att jag har spelat den jäkligt mycket.
Jag gillar det sköna soundet på skivan, och de lite rockigare låtarna gör John Bush röst ännu bättre, tycker jag. Som sagt, jag är själv överraskad över hur bra den här skivan här växt, så det känns som en värdig "halvårets överraskning". Du hittar förresten recensionen här, och dessutom en intervju med bandets gitarrist Joey Vera här.

Årets Hittills bästa platta: High On Fire "Snakes For The Divine".
Världens jävla smocka, och en platta som knockade mig fullständigt. Den innehåller verkligen allt; sväng, krossande tyngd, bra låtar. "Bastard Samurai" är verkligen helt jävla fenomenal! Recensionen finns här, och kollar du dessutom 3 Röster om High On Fire så ser du att jag inte var ensam att hissa plattan.


Konkurrensen har ändå varit stark, Khoma, Misery Index, Keep of Kalessin, Bullet For My Valentine har alla dragit in maxbetyg, och efersom just High On Fire är den äldsta av dessa skivor så har den kanske haft fördelen att sätta sig mer än de andra. Dessutom har inte Watains senaste giv recenserats ännu....



Halvårets Superprojekt: Slash "S/t"
Varje år kommer ju ett gäng olika superprojekt. Sidoprojekt eller tillfälliga konstellationer som består av ett ihopplock av stjärnor, och det första halvåret 2010 har inte varit något undantag. Trident och Witchery kan väl ses som sådana, och det definitivt måste Slash självbetitlade sologiv hamna i den kategorin.
Och som den gör det!
Med en grym mix av rock'nroll, sväng, metal, soul och känsla så har den här plattan glidit in i min spellista var jag än befinner mig.
Riktigt bra, som ett perfekt blandband! Recensionen finns här, det är bara att läsa om alla stjärnor som arbetat med supergitarristen.

Jaha.. naturligtvis har det hänt en massa mer roliga grejer. Bilder och ännu fler bilder från AC/DC-spelningen som var riktigt jäkla bra, SM i Hårdrock, massor av tävlingar, nya fasta avdelningar på bloggen, flera intervjuer som varit roliga, listor på Werock... ett roligt halvår, med massor av bra musik. Nu är det bara att se fram emot ett till bra och kul halvår. Ja, och fixa lite under de närmaste dagarna.

På lördag är det dags för bröllop, så det blir ju lite sånt framöver också... :)

Vad tycker du har varit bäst hitills 2010?

Recension Masterplan, Slash, Snakestorm

Andra omgången av skivor som Rebellängeln har recenserat på Werock detta månadsskifte innehåller ett par riktigt intressanta släpp. Minst sagt.

Masterplan måste förstås räknas till ett av de större släppen under våren, speciellt med tanke på att bandet återförenas med sångaren Jorn Lande. Plattan är bra, och den har fått gå ganska varm - hur bra den står sig jämfört med bandets tidigare skivor får du veta om du läser recensionen.

Slash är ju gitarristen från Guns'N'Roses och Velvet Revolver, och här pratar vi om en av årets största överraskningar, i alla fall så här långt. R2 gav mig en kopia som fick mig på kroken så pass hårt att jag handlade ett eget ex bara dagar senare!

Sist - och minst - i denna genomgång är svenska Snakestorm. Detta är ett band som hämtar kraft från gamla hjältar så som Accept, men mig föll det aldrig riktigt i smaken. Tyvärr.

Du hittar samtliga recensioner på länkarna som är kopplade till varje namn.

Mycket nöje!

Tankar från bokhandeln...

...svängde förbi vår lokala bokhandel här i Tyresö idag (som för övrigt är mycket bra), efter hämtning av M på dagis.
Jag gillar och läsa, men har helt fastnat i "Slash". kommer liksom inte igenom den, vete fan varför. Har t o m provat att lägga bort den och återkomma, men det verkar inte hjälpa.
Eftersom flera andra gillar så antar jag att det är jag som har nån störning, men just nu funkar det inte. Alltså - dags att hitta ny läsning.

Väl där kunde jag notera 2 saker av hårdrocksintresse...

1) Ozzy's bok kommer i slutet av maj, på svenska. Det kan bli årets bok, fast det beror ju - som tidigare nämnts - på hur mycket han faktiskt minns av alla episoder...
2) Pär Fontander har släppt en roman, en deckare. Alltså, samma Pär Fontander som man hörde på radion när man var liten och ville lyssna på hårdrock! Om den är bra? Ingen aning. Den verkade sådär...

Vad jag köpte?

Kepler, tror boken heter "Hypnotisören". Har egentligen inga förväntningar alls, men jag tror väl ändå att jag ska kunna komma igenom den... Nån av er som läst den?

Överraskande bra!

Ibland utövar jag skivbyte med en av bloggens läsare, R2. Ni vet, ungefär som gammaldags tapetrading. Då och då dyker det upp riktiga pärlor som det är värt att köpaett eget ex av, och häromdagen svängde mannen förbi med Slash senaste.

Oj, vilken överraskning.

Förbannat bra, är min spontana kommentar, och givetvis läggs den här på inköpslistan pronto.

Skönt spret och härligt sväng. Kolla upp den själv!