Tankar om KISS "Sonic Boom"

Nä, ingen av er läsare nappade på att skriva en gästrecension av senaste KISS-alstret "Sonic Boom". Och jag tvekade om jag skulle kolla in den själv.

Nu slutade det med en kompromiss, kan man säga.

En av bloggläsarna försåg mig med en kopia, så den har rullat en hel del.

Däremot orkar jag inte skriva en recension själv, det får istället bli det här. Lite tankar om det hela.

KISS själva säger att detta är det bästa de släppt sedan 70-talet, och att den kan mäta sig med de gamla klassikerna. Det är förstås till stora delar en överdrift, men man får ändå ge bandet lite cred - de har verkligen försökt hitta tillbaka till just det där speciella KISS-soundet den här gången. Riffen, överstämmorna, enkelheten finns där. Och Paul Stanley sjunger fortfarande oförskämt bra.

För övrigt får jag ungefär samma vibbar som av senaste alstret av AC/DC, "Black Ice". Dvs, det är rätt bra stundtals, lite utfyllnad stundtals, och en sån platta som bandets fans tycker är perfekt att få på ålderns höst medan de som inte tillhör bandets fans mest rycker på axlarna. Med andra ord - är du en som kan varneda not och stavelse i KISS-diskografin så gissar jag att du diggar det här hårt!

Och visst finns det riktiga pärlor. "Never Enough" och framförallt "All For the Glory" svänger duktigt, och på det hela taget är plattan lättlyssnad och full av skön rock.

Det räcker rätt bra!

På det hela taget är Rebellängeln rätt nöjd över att detta inte är en riktig recension.

Inga betyg att dela ut, således. För detta balanserar verkligen mitt mellan en 2:a och en 3:a...