Recension: Nevermore "The Obsidian Conspiracy"

Nevermore förknippas för de flesta metallskallar framförallt medgitarristen Jeff Loomis och sångaren Warrel Dane. Rätteligen så, det är dessa två som gör bandet unikt och intressant, då de står för ett blistrande gitarrspel och ett känsloregister i sången som är mycket svårslaget.

Det finns förstås människor som inte riktigt tål bandet, vilket antagligen alltid är fallet med grupper som inte riktigt håller sig i mittfåran. Det får man ta. Personligen gillar jag gruppens musikstil, och håller tidigare släpp som "Enemies Of Reality" och för all del också förra given "This Godless Endeavor" högt. De spelas tillsammans med briljanta liveplattan "The Year Of The Voyager" rätt frekvent hemma hos Rebellängeln. Alltså - en ny platta med Nevermore, det kan väl bara bli bra?

"The Obsidian Conspiracy" visar sig dock vara en platta som lovar mer än den håller. Jag känner mig faktiskt lite lurad; inte för att jag tycker det här är dåligt, utan för att det borde vara.. ja...bättre.

Inledande riffet på "The Termination Proclamation" får det visserligen att vattnas i munnen på mig, och "Moonrise (Through Mirrors Of Death)" samt "And The Maiden Spoke" är klassiska Nevermoredängor, men ändå. Var är den där balladen som är så bra att man nästan skiter på sig? "Emptiness Unobstructed" och "The Blue Marbel And The New Soul" är väl de som kommer närmast, men det är lite samma sak där; det är bra men inte så bra som man vet att Nevermore kan göra det. Och det kanske är lite där som hela kruxet är.

Bandet har helt enkelt gjort så fantastiskt bra grejer tidigare att det är svårt att toppa, och kanske är det lika mycket mina egna förväntningar som sätter bandet i klistret. Fast, det finns ju band där jag har likaledes höga förväntningar och dessa infrias, så någon universalursäkt kan gänget inte få på grund av det.

Helt klart är i alla fall att herr Loomis kan konsten att hantera en gitarr, och att herr Dane fortfarande besitter en av metallvärldens mest spännande och unika röster, och gillar du bandet sen tidigare så fins ingen anledning att hoppa över "The Obsidian Conspiracy" - även om det kanske är bra att inte hissa förväntningarna genom taket...

Nevermore har sitt hem på internet här, och finns givetvis på Spotify.

Bästa Spår: "Moonrise (Through Mirrors Of Death)" eller "Emptiness Unobstructed" tycker jag nog.... men, som skrivet, det är överlag ganska jämntjockt.

Betyget för den här skivan blir en klockren 3:a i min bok. Det är bra, men kanske inte så bra att du måste ha den. Dock - i ärlighetens namn - det här är en skiva som jag redan nu känner kan ta vägen var som helst. Det kan blir en sån som växer sig monumentalt stark, eller en som parkerar i hyllan och aldrig spelas. Det är med andra ord en alldeles perfekt kandidat för att göra en backspegel på senare under året!

Nevermore "The Obsidian Conspiracy" - 3