Lördagslyx: Film och metal

Ahhhhhh!

Det är dags för premiär av en ny, återkommande avdelning på den här bloggen.

Lördagslyx kallas den, och det kommer att bli lite längre artiklar med en hel del listor och mer eller mindre meningslös läsning. Dessutom får du förslag på passande snacks och dryck, och på det hela är andemeningen att skapa en skön och lite lyxig stund en lördagkväll, främst för dig som inte är ute på stan och hänger eller har annat skoj för dig.

Först ut blir en betraktelse av ett gäng gamla klassiska filmer och en koppling till en subgenre inom den musikstil som dominerar den här bloggen - metal. Förvirrande nog har det ändå inget att göra med skådespelare eller soundtrack, utan är en rent subjektiv betraktelse...

Film och metal

Dagens ämne handlar om film. Rättare sagt, gamla mer eller mindre klassiska filmer och hur de känns med en koppling till hård musik. Alla gillar vi väl film mer eller mindre - trots att åsikter om vilken film som är bra respektive dålig kanske går isär - men ibland infinner sig en känsla av att det här, det är bara så jäkla dödsmetal. Tex. Tycker jag. Och eftersom det kan bli så så kommer här ett gäng filmer kopplade till en eller annan undergenre.

Naturligtvis äter du helst popcorn till den Lördagslyxen, det säger ju sig självt, och som dryck föreslår jag en lättdrucken ljus amerikansk lageröl (ex Miller eller Budweiser) om du dricker alkohol, eller cola (givetvis i en pappmugg med plastlock och sugrör) om du föredrar din kväll utan alkohol.

Slå dig till ro i soffan.

Känn dig sugen på film, och häng med.

Mad Max 2 - Thrash Metal!

Det finns absolut ingen anledning att vila på hanen.

Vi kastar oss istället direkt in i en riktig klassiker, Mad Max 2 - The Road Warrior med en numera inte helt okänd Mel Gibson i huvudrollen.

Filmen i sig är både kultig och rätt bra, men framförallt präglas hela rullen av en stenhård känsla av aggressiva thrashriff.

Det är helt enkelt ett laglöst land där man klarar sig bäst genom att hänga ihop i ett gäng som kör mer eller mindre hoptejpade hemmabyggen till bilar - om man nu inte råkar vara just huvudrollsinnehavaren. Varje gång jag ser den här rullen så ekar klassiska thrashriff i min skalle - av den sorten som är kanke inte är superkända Metallicasorten, utan mer Exodus och Death Angel, typ. Kunglig film, kunglig musik.

Dessutom innehas den andra huvudrollen av en svensk, Kjell heter han och har en kinky lädermask på sig hela rullen igenom.

Bara en sån sak ger ju pluspoäng när vi moshar oss hela vägen rakt ner i apokalypsen....

--------------------------------------------------------------------------

Blade Runner - Metalcore!

Jaha, tänker du.

Vafan menas med det?

Jo, men såhär är det. Blade Runner är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Svärta, humor, djup, action - allt finns i den här rullen med en gråruggig Harrison Ford i huvudrollen som replikantjägaren som förälskar sig i ett av sina villebråd.

Och precis så är faktiskt också bra metalcore!

Då finns ingridienserna på plats för en liknande soppa, och lägger man dessutom till alla underbara citat som filmen innehåller så är kopplingen till ex Bring Me The Horizon lika logisk som självklar.

I alla fall för mig.

Och då har jag ändå lite svårt för just metalcore...

------------------------------------------------------

Exorcisten - Death Metal!

Jag gillar egentligen inte skräckfilm så mycket (jo, jag vet, jag är lite mesig), men det finns helt klart undantag.

Exorsisten är förstås ett sånt.

Tokbra film, och det hade förstås varit enkelt att falla i fällan att koppla något blodigare till en genre som death metal (jo, det finns ju gott om exempel på filmer som innehåller bra mycket mer gore och gegga, och egentligen kanske man borde dela in hela dödsmetalgenren i flera olika underkategorier i sig...men nu är det såhär, och det får ni finna er i!), men jag kan ändå inte låta bli att tycka att just Exorcisten innehåller allt som behövs.

En svensk inblandad i en av huvudrollerna, precis som i de flesta framgångsrika och riktigt bra dödsbanden, och en besatt satanshyllande vrålare i den andra huvudrollen.

En spännande story med kopplingar till det övernaturliga och hin håle med kompisar - precis som en bra dödsmetaltext.

En skvätt spya och hånande av jesus, precis samma som du vill ha av en riktigt bra dödsmetalplatta.

Spänning, dramatik, action, mystik, ond bråd död... ja, listan kan helt enkelt göras rätt lång på varför de här två sakerna passar ihop!

Exorcisten är dessutom ganska mycket old school, precis som det ska vara. Ska vi säga tidiga Entombed eller Grave, förslagsvis?

----------------------------------------------------------------------------------

Braveheart - Heavy Metal!

mel Gibson återvänder till denna lördagslyx, denna gång något äldre och iklädd klänning.

men det är inte det som är grejen med den här filmen.

Det är istället att den i stort sett var först (ja, vafan, egentligen har jag ingen aning, det där baserar jag nog inte på fakta utan enbart mina egna erfarenheter och synnerligen begänsade filmerfarenheter) i en rad filmer som skildrade brutala slag.

Massor av folk som rusar mot varandra med allehanda tillhyggen som svärd och yxor och sen pucklar på varandra till blodiga bilder av kroppsdelar som lossnar.

Det är ju det klassisk heavy metal handlar om. Die With Your Boots On, Dio!

Personligen gillar jag både filmen och musikstilen, men jag kan ändå förstå de som skrattar åt de texter som handlar mest om drakar och svärd. Här är det svärd, uppror och krig, något som figurerat i heavy metalbandens texter sen... ja.. heavy metal uppfanns!

------------------------------------------------------------------------

Rain Man - Rock'n'Roll!

Rain Man är en helt magisk film.

Dustin Hoffman och Tom Cruise gör fenomenala rollprestationer, och trots allvaret i den underliggande berättelsen så lyckas den med samma sak som bra rock'n'roll alltid gör.... att sätta ett lyckogrin i ansiktet på betraktaren eller lyssnaren!

Bra rock får dig att må bra.

Att garva lite.

Rain Man var en av de första filmerna jag såg som skulle kunna kallas "feelgood"-film (ett annat uttryck för chick-flic kanske, men det skiter jag i... ja är säker i min manlighet helt enkelt och står för att jag gillar rullen!), och så är det för mig med rock.

Man kan ju för fanken inte lyssna på t ex Hellacopters utan att få ett grisflin av lycka på läpparna!

------------------------------------------------------------

Seven - Goth/Doom Metal!
Brad Pitt är naiv i den här smutsiga, svarta och rätt briljanta rullen. Morgan Freeman är mer luttrad, men båda dras in i sökandet efter den seriemördare som härjar.

och allt är mörkt.

Svart.

Det vilar en känsla av depression över hela filmen, samtidigt som det hela vilar på en grund som är riktigt bra - storyn är helt enkelt genomarbetad och intressant hela vägen till slutknorren.

När jag tänker Goth och Doom metal så tänker jag ingen emokrafs.

Jag tänker på band som Paradise Lost eller för den delen Novembers Doom.

De där banden som baserar sina plattor på grymma låtbyggen i grund och botten, och sen klär dem i svart och släcker lyset för att det inte ska framstå som för glättigt.

Mörker är härligt. Mörker är bra!

------------------------------------------------------------------------

Den Gode, Den Onde, den Fule - 70-talshårdrock!
70-talshårdrock?

Hur menar han nu då, den där Rebellängeln?

Jo.. med 70-talshårdrock så menar jag hårdrock från den tiden när heavy metal inte riktigt var uppfunnet, när byxbenens utsvängning var närapå lika viktigt som musikens sväng, när polisongen var självskriven och man använde 8 kanaler för inspelning.

Tidiga Deep Purple eller Rainbow, t ex, vars arv till stor del numera förs vidare av band som Graveyard, SAHG eller Blowback.

Och för mig finns ingen film som bättre symboliserar det än mästerverket Den Onde, Den Gode, Den Fule.

Stenhårda miner.

Vandringar genom öknen.

Uppgörelser via duell.

Clint Eastwood.

Det blir fan inte bättre, så jag ville ha med den här filmen - även om kanske kategorin blev lite krystad. Screw you... :)

--------------------------------------------------------------------------------

Korpen Flyger & Korpens Skugga - Black Metal!

Ja, om förra filmen och genren kändes aningen krystad så är det raka motsatsen nu.

Det finns fasen ingen film som fångar essänsen i black metal bättre än de här två skitiga och mörka isländska klassikerna signerade Hrafn Gunnlaugsson.

Med den karga naturen som bakgrund så klär han Gest i lädermask och låter honom återvända som brutal hämnare i Korpen Flyger, medan Korpens Skugga sätter den nyblivna kristet utbildade Trausti på pottkanten och förvandlar honom till en våldets hantlangare - och hela tiden ekar hymner från norsk och svensk högklassig black metal i mitt huvud när de här filmerna spelas.

Nä, det är inte Satyricon, Marduk eller Immortal som gjort soundtracket, men det hade inte varit fel.

Verkligen inte!

-----------------------------------------------------

De 12 Apornas Armé - Progressive Metal!

Förvirrat.

Börja från slutet, återkom i mitten och låt aldrig lyssnare eller tittare veta vad som komma skall.

Istället för att dyka ner i ett riff i moll så stannar vi upp och tar en paus.

Eller kastar huvudpersonen i isolerad cell på dårhuset.

På det hela taget så är det här en film som verkligen kräver att du följer med för att det ska bli bra, och det är därför jag tycker den passar till just progressiv musik.

Varken Dream Theater eller Opeth vinner på att du lyssnar lite slött på dem i bakgrunden; de kräver uppmärksamhet och fokus för att fungera.

Lite som den här rullen, som i sig kanske är en av de sämsta som rapas upp i den här Lördagslyxen, men likväl värd sin plats.

Underskattad, faktiskt...

----------------------------------

Highlander - Power Metal!
Sist ut av de filmer som får sig en genre tilldelad i den här Lördagslyxen är en klassiker med Sean Connery och Christopher Lambert (var tog han vägen förresten?) i huvudrollerna.

Den handlar om lite folk som är odödliga förutom om de får huvudet avhuggna av en konkurrent som då absorberar dennes krafter, typ.

Jag tyckte den var skitbra för sisådär 20 år sen.

Nu har jag inte den blekaste längre, eftersom jag inte kollat på den på hur länge som helst.

Precis som med Power Metal!

Med svärd, en osannolik story och en lite ostigt skön stämning igenom så är det här vad Helloween är för mig. Nostalgi.

Underhållning för stunden.

Och då och då påminns jag om varför jag gillade det en gång i tiden, för likt Helloweens mästerstycken från tidiga glansdagar så är dte inte så lätt att värja sig från Sean Connerys charm.

Det bor ändå kvalitet i både karl'n och bandet...

------------------------------------------------

Jaha, det var allt för den här gången.

inga fler filmer just nu, men förhoppningsvis har du hittat en del kul läsning.

En del kanske du håller med om, annat inte, men under resans gång kanske du har druckit upp din dricka, nått botten på popcornskålen och faktiskt... blivit sugen på att kolla in någon av de föreslagna rullarna.

Vem vet, kanske känner du för lite black metal i filmform ikväll?

After all. Det är lördag.

Då förtjänar man lite lyx!