Metalbloggens samarbetspartner:

torsdag 2 september 2010

Recension: Iron Maiden "The Final Frontier"


Utan att tveka så är detta den skiva som det pratats mest om i Hårdrocks-Sverige den senaste tiden. Betygen har varierat från fantatiskt höga till rätt hårda sågningar om man kollar runt i bloggsfären, medan större media lägger sig runt 3-4 på en femgradig betygsskala.
Iron Maidens 15:e studiogiv berör, helt enkelt, och kanske extra mycket eftersom de just gästade landet som headliner för Sonisphere.
Så.
Hur är skivan då?
En enkel fråga som faktiskt inte är så enkel att besvara, tycker jag. Om jag tvingades att använda ett enda ord för att beskriva "The Final Frontier" så skulle det vara kvalitet.
Genomgående så är detta en skiva där inget lämnas åt slumpen, och där till och med de sämsta insatserna görs med just kvalitet.
Betyder det att den här skivan är fantastisk?
Nä. Det gör det inte, och har man dessutom Iron Maidens fantastiska backkatalog att mäta sig mot så "drabbas" man ju av samma problem som många av de gamla hjältarna (Slayer, Metallica etc) - dvs att man aldrig kan nå upp till glansdagarnas svindlande höjder. Och lika bra är väl det, kanske.
På "The Final Frontier" så har bandet istället valt att utforska en mer svåråtkomlig sida av sig själva, och personligen tycker jag nog att det var rätt val. Istället för att leverera ett medelmåttigt resultat i samma fåra som de "stora" Maidenskivorna så får vi en progressiv, mörk och ganska annorlunda skiva. Första halvan är okej, men trots att jag gillar både "El Dorado" och "Coming Home" rätt bra så är det först efter skivans svagaste spår ("Isle Of Avalon") som bandet visar vad de går för. Avslutningen med "Starblind", "The Talisman", "The Man Who Be King" och "When The Wild Wind Blows" är lång, lite svår och samtidigt lockande. Detta är skivans egentliga behållning, och jag anser att dessa spår är båda hållbara och intressanta.
Även om hela skivan har en genomgående grundkvalitet, som tidigare nämnts.
Initialt var jag lite skeptisk till ljudbilden, den kändes vid första lyssningen ganska vek för att vara 2010, men det har passerat. Efter lite tillvänjning så är allt snyggt tillrättalagt och känns som om det passar bandet, speciellt i slutfasen när även låtmaterialet är bra.
Det känns omisskännligt igen som Iron Maiden.
Lägger man då till att Bruce Dickinson sjunger otroligt bra för att ha så pass många år under bältet så får man en bra skiva av ett band som, trots sin långa karriär, försöker röra sig framåt och utvecklas hela tiden.
Samtidigt blir det ju inte lika magiskt som det en gång var.
Så hur betygssätter man det hela då?
Mycket svårt, tycker undertecknad, och har velat en hel del. Hade jag haft halva betyg så skulle det blivit 3,5 poäng, men nu har jag ju inte det. Efter många om och men så tror jag ändå att jag stannar på en trea. Det här är bra, och intressant - framförallt i slutet. Det är däremot inte "Mycket Bra - Du Behöver Detta" som min egna definition av betygsfyran ser ut. Tror jag. Det är inte lätt i det här fallet, för här skulle jag vilja säga att det är bra - men att du behöver det. Det är helt enkelt ännu ett kapitel i sagan om Iron Maiden, och ett sådant som är ganska annorlunda. Du bör sätta dig in det...
Bästa Spår: "The Talisman".
Iron Maiden "The Final Frontier" - 3

2 kommentarer:

  1. Så sant som det är sagt :-)

    SvaraRadera
  2. Detta album är ett lågvatten märke av rang.

    SvaraRadera