1982. Det året var antagligen året jag blev hårdrockare på riktigt, och ansvariga för det var Manowar. Låten "Metal Daze" slog undan benen på mig och sopade allt eventuellt motstånd under mattan, och trots att jag idag faktiskt småskäms lite för det så kan jag inte tacka min morbror Anders tillräckligt.
Jag var 8 år då, och han hade en grym skivsamling med en massa spännande band som Black Sabbath, KISS, Rainbow och annat.
Men inget kunde mäta sig med just "Metal Daze"!
Eric Adams ylande, det arga gitarrspelet, melodin.. allt var helt fenomenalt. Jag gillar låten som fan fortfarande, men tycker tyvärr att Manowar begett sig ut på en löjeväckande resa de senaste decenniet eller så, så det är inte utan att jag tycker det är lite pinsamt.
De en gång i tiden stenhårda låtarna har numera ersatts av oljud, sagor eller samma låt på flera språk. Det är inte så jag vill ha mitt Manowar. Jag vill ha dem lite primitiva och på fotbladen, på väg framåt. Som på utmärkta "Battle Hymns".
Låtmaterialet på denna remaster är ju helt odödligt. Jag ska inte tjata mer om min favoritlåt, utan konstaterar krasst att det dessutom bjuds på "Shell Shock", "Battle Hymns" och "Death Tone". Till exempel. Skivan kan också sägas innehålla dubbla titelspår, eftersom både skivans namn har en låt likväl som bandets egna "Manowar"!
Extramaterial?
Nä.
Precis som jag vill ha mitt Manowar alltså. Inga krusiduller.
Bara skitbra stenhårda hårdrockskarameller!
Inlägg
Alltså. Manowar har alltid varit bra, men de har alltid varit otroligt pinsamma även. 8)
SvaraRaderaEn bra skiva i vilket fall som helst. Hade väl hellre sett att de försökt skriva ny musik istället för att spela in en redan bra skiva på nytt.
Ja, men grejen är väl den att de inte klara av att spela in ny BRA musik numera.
SvaraRaderaOch då väljer de istället den ena dumheten efter den andra...