Live: Deep Purple "Made In Japan"

Det finns väl, egentligen, inget som kan kallas för facit när det gäller musik - men ibland kan man komma nära.

När det gäller hur en liveskiva ska tillverkas och läggas upp så hamnar vi i omstarten av serien p åen sån platta.

En klassiker bland klassiker.

En gammal trotjänare som fått stå som förebild för mängder av andra inspelningar, såväl för andra artister som för bandet själva under efterkommande år.

Deep Purple "Made in Japan".

Inspelad i Osaka och Tokyo under tre datum i augusti 1972. Med en ljudbild som ger full rättvisa och plats för samspelet mellan Richie Blackmoores gitarrspel på ena kanten och Jon Lords klaviaturfärdigheter på den andra. Med beviset på Ian Paices storhet på trumpallen (lyssna på hanteringen av cymbalerna på "Child In Time"!). Med svänget som Roger Glover placerar som fundament via sitt basspel. Med en ung Ian Gillan med spänst i rösten.

Och med låtmaterial modell übertungt.

Inledningen med "Highway Star" i sin grymma version får mig att ha blyfot varenda gång jag kör bil, eller headbanga vilt trots avsaknad av hår om jag befinner utanför bilen.

Sen radas de upp, klassikerna.

"Child In Time"

"Smoke On The Water"

"Strange Kind Of Woman"

"Lazy"

"Space Truckin'"

Mitt exemplar är dessutom remastrat med en extra disk som fått benämningen "The Encores", och då lägger man på låtarna "Black Night", "Speed King" och "Lucille". Bra så!

Deep Purple själva (eller, egentligen Ian Gillan,) berättar i boken "Access All Areas" av Anders Tengner att detta var deras facit avseende liveskivor, och att de för att reta skivbolaget gjorde återföreningsplattan i liveformat, "Nobody's Perfect" som en fars. Bandet var missnöjda med inspelningen, och i det mellansnacket narras man med sina egna låttitlar.

Sånt finns inget av på "Made In Japan", och Ian Gillan menade att det egentligen var en liknande inspelning - fast 15 år senare - man borde ha försökt göra vid återföreningen.

Egentligen inte så konstigt.

Det var ju facit...