Den här veckan har undertecknad lusläst det Sweden Rock Magazine-nummer som handlar om Ronnie James Dio - och vi har dessutom fått veta att Tony Iommi lider av cancer och ska genomgå behandling för detta.Det känns med andra ord omöjligt att börja årets Remasters med någon annan skiva än dessa två herrars gemensamma epos "Heaven And Hell" - en som verkligen måste finnas i din hylla.
Mitt exemplar är den "vanliga" remastrade versionen, i serien med massor av Black Sabbath-utgåvor. Det finns även en senare version med dubbla discar, men den har inte jag. Än. Det är mycket möjligt att den dyker upp senare i den här serien dock...
När Ronnie gick med i Black Sabbath för att släppa "Heaven And Hell" 1980 så var det väl ingen som väntade sig att det skulle bli ett sådant storverk. Bill Ward och Geezer Butler på kompsektionen hade tillsammans med Tony Iommi haft en nedåtgående spiral tillsammans med Ozzy Osbourne, och Ronnie James Dio bröt med Rainbow som sökte sig mot ett mer kommersiellt sound.
Att dessa krafter gemensamt skulle träffa så rätt slog de flesta med häpnad, och faktum är att skivan räknas som en av de största inom hårdrocksvärlden.
Trots en del relativt svaga spår ("Walk Away" och "Wishing Well" tillhör verkligen inte det bästa Black Sabbath har producerat...) så är det totala intrycket monumentalt.
"Neon Knights", "Children Of The Sea", "Die Young", titelspåret... såklart blev detta en klassiker.
Ljudbilden på den remastrade versionen från 2004 är ganska skön också, lyssna till exempel på svänget och basspelet i "Lady Evil" så inser man att detaljerna kommer fram riktigt bra. Och, såklart, Ronnie sjunger ju jävligt bra vid den här tidpunkten i livet.
Precis rätt ton för alla låtar.
Precis rätt mix av skönsång och rock-n-roll-tryck i pipan.
Det enda man kan sakna är kanske lite extramaterial, men okej då. Det här är en skiva man måste ha ändå, med eller utan extra lull-lull.
Som bandet avslutar innerfoldern/bookleten:
"The world is full of Kings and Queens. Who blind your eyes and steal your dreams. It's Heaven and Hell!"
Inlägg
Jag tycker inte att detta är en Black Sabbath-skiva utan snarare något som skulle kunna ha släppts av Dio. Det är för mycket heavy metal helt enkelt.
SvaraRaderaMed det sagt så vill jag också säga att det är en för jävla bra skiva. :)
Som fjuniga tonåringar brukade jag och en kompis sitta i hans morsas risiga Golf och kräma ut allt som bilens taniga högtalarsystem hade kvar att ge. Allt som oftast skrålade vi med i "Die Young" och "Heaven and hell".
...ja, men vad kom först - hönan eller ägget, så att säga?
SvaraRaderaHade Dio-skivorna låtit som de gör om han inte gjort sessionen med Sabbath?
Dock, visst är det helt annorlunda än bandets tidigare sound.
Det är väl egentligen material för ett fläskigt inlägg: The many faces of Black Sabbath...
Håller med om att det är en helt underbar platta i raden av helt underbara plattor från Sabbath. Att en grupp vill utveckla sitt sound, särskilt i samband med ett så pass viktigt spelarbyte som en sångare får man nog se som väldigt naturligt.
SvaraRaderaSå här "on top of my mind" kan jag bara komma på två sångarbyten som grupper gjort och ändå fortsatt att låta någorlunda som vanligt och det är AC/DC och Journey.
Denna skivan måste helt klart upp på att köpa listan nu när vinylsvarven är undanstoppad och jag saknar en CD utgåva av den. Känns faktiskt rätt bra.
Black Sabbath kom ju så klart före Dio men jag menade nog mest att det med Dio blev för mycket standardiserad heavy metal och inte så mycket rock.
SvaraRaderaJarno -> Yes, du har en poäng. Förstod nog vad du menade första gången, jag bara drygade mig lite... :-) Dessutom tycker jag att det är intressant, oavsett, hur olika de låter över åren. Men, kanske mer om det en annan gång!
SvaraRaderaDen här skivan har jag. 8) Jag har två andra skivor av BLack Sabbath. Ingen kan gissa vilka. Men, det är samma sångare på alla tre...
SvaraRadera8)
Jag gillar den som fan!
Nu är det bara att hoppas att Iommi klarar av cancern. För familjens skull.