Mastodon Rocks Stockholm. Ikväll!

Egentligen skulle detta inlägg ha handlat om vin. Sweden Rocks Cabernet Sauvignon. Men det gör det inte, och anledningen är enkel - ikväll kommer Mastodon till stan!
Jag ska dit. Förstås. Och hoppas att det blir lika triumfatoriskt som på bilden ovan (Wembley, om du undrar...), och lika energiskt som på Sonisphere i somras. Sjukt bra setlista då, och ett sånt sjujäkla sväng att det knappt går att beskriva.Det betyder att du får vänta på inlägget om Sweden Rock-vinet till nästa lördag (lördagar = alkohol, inte mitt i veckan va?). Istället ska jag orera om Mastodon, i längd och bredd. Bara för att jag kan. Och vill peppa.

Min första kontakt med Atlantagänget var med den här skivan. "Leviathan". Det skedde i samband med att jag nyligen hade skiljt mig, och det är en sån där grej där jag var helt mottaglig för något mörkt och nytt när jag drog på mig hörlurar och möttes av... "Blood And Thunder". Herrejävlar!
Snacka om att fastna direkt!
Den direkt attacken, det säregna och vansinniga trumspelet. Raspig rockig sång. Ett vansinnigt sväng i låtarna. En av 2000-talets bästa skivor, alla kategorier.

Snygg också. Det där är ett motiv jag skulle kunna ha förevigat på kroppen, och jag hoppas att vi ikväll får höra en hel del från skivan. "Blood And Thunder" och "Iron Tusk", förstås, men gärna även "I Am Ahab" och "Naked Burn". Efter att ha satt i mig (ja, varit besatt av kanske är ett mer korrekt ord...) denna skiva så köpte jag förstås "Remission" på stört. Den är i mitt tycke inte alls lika bra. Det rockas och bultas som fan på den skivan, men låtarna är helt mindre... låtar. Det fortsatte ju annars bra med "Blood Mountain" som nästa platta. Mera galna koncept som gör att hållbarheten på skivan är sådär underbart bra. Bra ljud. Galna och fantastiska låtbyggen. "Blood Mountain" känns jämnare än föregångaren, men saknar ändå samma toppar tycker jag.
Dessutom kanske jag befann mig på en annan plats, mentalt, så att jag var mindre mottaglig. Jag antar - och hoppas - dock att vi får en del kioskvältare från den skivan också. "The Wolf Is Loose", till exempel. Den svänger. Hårt!

Sen då?
Mästerverket "Crack The Skye". Skivan som fick till och med bandet att känna behov av att bara släppa lös och rock järnet på efterföljande skivan. Detta är nämligen en helt fantastisk skiva. Den är mindre direkt och mindre hård än föregångarna, men jävlar vad den sitter hårt när den väl sitter. Jag valde den - med relativ lätthet - till 2009 års bästa platta. Inte mycket att bråka om, men ändå vill jag inte höra för mycket av skivan ikväll. Några spår vore fint, men samtidigt hänger den så jäkla bra ihop att jag gärna ser den i sin helhet egentligen. Inte upphackad. Men visst... "Divinations"? Gärna. "Crack The Skye"? Javisst. "The Last Baron"? Oh ja. Hm... vid närmare eftertanke, jag ser nog gärna vilka spår som helst från den här skivan ikväll!

Ändå misstänker jag att tyngdpunkten kommer att ligga på den här plattan. "The Hunter". 2011 års fjärde bästa platta, och bandets första nu-skiter-vi-i-allt-och-bara-har-kul-och-lirar-rock-platta. Det känns nämligen som om bandet till viss del är lite trötta på alltför komplicerade saker och bara vill släppa lös. Och då passar sig ju just "The Hunter"-materialet ypperligt. Dessutom tror jag att det kan funka alldeles perfekt live. Och så har jag ju inte sett det, plattan fanns inte i somras när de gav sin Sonispherespelning, så det vore också kul. "Black Tongue", "Curl Of The Burl" och "Dry Bone Valley" hoppas jag mest på!

Dessutom hoppas jag att bandet klarar att leverera. Att ljudet är bra, och att det inte blir falsksång som det stundom (främst initialt) är på den här liveskivan. "Live At The Aragon". ...annars är det väl bara att se fram emot kvällen. Du kan alltid läsa mer om du vill, du hittar 3 Röster om Mastodon här, och jag rekommenderar också lite YouTube. Roliga videor har de, men jag orkar inte leta och klistra in dem här. Jag är upptagen med att rock. Till Mastodon. Whiiihaaaa!