Recension: Alcest "Les Voyages De L’Âme"

Franska duon Alcest är en ny bekantskap för undertecknad. Per spelade dem på Hårdrockskvällen, och det fastnade direkt.
Lyckligtvis visar det sig att det var dags för release av nya skivan "Les Voyages De L’Âme", vilket väl betyder "Själens Resa", ungefär.
Ett mycket passande namn i så fall, för detta är musik som är både introvert och extrovert på samma gång. Som upmanar till ett inre sökande och att långsamt upptäcka alla lager, men ändå är lättillgänglig och enkel att ta till sig.
Duons starke man och huvudaktör är Niege, som står för allt låtmaterial, all sång - både ren och skrik, även om utvecklingen för bandet, vad jag förstår, allt mer fjärmar sig från den senare varianten och numera mest består av ren och klar sång - och alla stränginstrument.
Till sin hjälp har han Winterhalter som hanterar trummandet.
Skivan presenterar 8 spår, där inledande "Autre Tempes" valts till förstasingel. Det kan lika gärna vara för att det är det enda spåret av hygglig längd ur det perspektivet (5:50 långt) som dessutom är finstämd, men det är inte den bästa låten på skivan.
Det är istället efterföljande "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles", som med sitt riffande, delvis skrikande sång och gitarrdrivna sväng påminner mest om traditionell black metal på skivan. Det betyder inte att det är black metal, men att känslan som dessa 8:50 ger dig är lite av detsamma.
Det är vackert, och mörkt på samma gång.
Titelspåret är låt nummer tre, och det är så skört, så finstämt att håret kan resa sig på armarna om du spelar det vid rätt tillfälle. Ja, och om du har hår på armarna. Jag har det, så jag vet att det kan ske.
Överlag är också skivan mycket jämn, och hållbar. Den har, i stort sett, rullat konstant sen den landade i brevlådan hemma, och det fungerar väl till och med för övriga familjen.
Det ger mig vibbar av ett band som exempelvis Agalloch, men det är väsentligt enklare att ta till sig, och med en snällare och mjukare framtoning - stundtals är det knappt hårdrock utan ett mellanting till rock pop som presenteras.
Hela tiden är det dock bra.
Tre av spåren har engelska titlar ("Beings Of Light", "Havens" och "Summer's Glory"), och initialt trodde jag nog att de låtarna skulle bli mina favoriter - helt enkelt för att jag inte kan franska.
Det har de inte visat sig bli, trots att jag gillar dem också.
Istället är det tidigare nämnda "Lá Oú Naissent Les Couleurs Nouvelles" samt duon "Nous Sommes L'Emeraude" och "Faiseurs De Monde" som fäst sig hårdast hos undertecknad.

Skivåret 2012 börjar starkt, och med tanke på hur väl denna skia passar mitt sinne just nu är det inte omöjligt att vi redan nu fått en av kandidaterna till årsbästalistan. Så bra är den, och givetvis kommer detta för min del att innebära att jag letar mig bakåt i Alcests katalog!
Du hittar skivan på Spotify här och bandets hemsida här, och har du inte lyssnat på dem tidigare så tycker jag att du ska avsätta lite tid för din egna själs resa.
Betyget nedan känns klockrent just nu!

Alcest "Les Voyages De L’Âme" - 4