Demorecension: Carl Lindquist "End Of Our Road"

Carl Lindquist, frontman i Coexistence, har många järn i elden. Förutom att hantera sången i nämnda fransksvenska akt så står han i rampljuset på helt egen hand i en solosatsning som är mindre hårdrock och mer singer/songwriter-inriktat.
Fint så, Carl har en musikalisk ådra som egentligen, när man tänker på det, gör honom som klippt och skuren för en sådan roll. Bra röst, förmåga att skriva låtar och samtidigt hantera en gitarr?
Yes.
Som demorecension ska debuten "End OF Our Road" få sig en genomskådning. Öppna Carls hemsida och häng på i läsningen medan du lyssnar...
Skivan är fem låtar lång, och ganska varierad trots att den ändå håller sig i pop/rock-fåran. Inledande "Lost In Wonder" har ett ganska stort anslag, typisk öppningslåt skulle jag vilja säga, och funkar bra. Sången är i fokus (inte så konstigt), och de sista verserna får sångaren briljera lite extra eftersom man valt att döda musiken och avsluta med enbart sång. Fint så!
I andra spåret "The Light Of Day" är det svårt att inte dra paralleller både till Ryan Adams i sina finstämda stunder, samt kanske främst till Joey Tempest soloalster.
Detta är singer/songwriter rakt av, och låten är en sån där som man gillar. Rätt bra, men det sätter ju också fingret på hela grejen med singer/songwriter - konkurrensen är MÖRDANDE.
Det finns så galet många som är rätt bra att om man ska sticka ut måste man vara exceptionell, och riktigt där tycker jag inte Carl Lindquist är... än.
Råmaterialet finns där, verktygen finns där, men Carl är inte klar än.

Som inspirationskällor nämns sångare som David Bowie, Bryan Ferry och Russel Allen. Den sistnämnda är påtagligt nära i plattans rockigaste nummer "Even A Fool Learns To Love", och personligen tycker jag att Carl har kommit längst i sin utveckling när han utforskar sin rockigare sida av rösten, när han trycker på lite och inte håller tillbaka.
I balladerna "Fields Of Yesterday" och "End Of Our Road" som kompletterar skivan så är det bra, men inte sådär udda att det lyckas tränga igenom mediabruset, och nu ska jag skriva något som jag nog aldrig trodde jag skulle skriva på en blogg som denna:
Jag tror att det vore fantastiskt att se en sångare och ett råmaterial som Carl Lindquist i ett program som Idol.
Jo, det är sant.
Vansinnets högborg, kommersialismens baksida och spektakel på hög nivå?
Absolut.
Men grejen är den att unge herr Lindquist sitter med all den här talangen och glänser fint trots att han inte är polerad, om ni förstår vad jag menar.
Tillgång till coachning, omedelbar feedback och en plattform att växa på - och då kan man verkligen tala om att "the sky is the limit", typ, något som bekräftas av både min hustrus och min sons reaktioner när vi spelat denna skiva hemma.
Båda gillar, på det där sättet man kan göra om en hygglig låt spelas på radion.
Med ännu lite vassare insats skulle det ta nästa kliv, dte är jag övertygad om!
"The End Of Our Road" är ett bra första steg.
Fint så, även den längsta resan startar med ett enda steg...