Recension Moonspell "Aura Noir/Omega White"

Portugals flaggskepp när det gäller metal är Moonspell. Bandet har varit med ett bra tag nu, och "Alpha Noir" är völ nummer 8 eller 9 i ordningen, om jag räknar rätt (inte helt lätt alltid, det där med att läsa en diskografi och sedan komma fram till vad som är ett fullängdsalbum, en EP, en samling och liknande. Personligen var det med förra given "Night Eternal" som jag kom i kontakt med dem (tack Per!), en skiva som varit Veckans Tips på denna blogg - helt i kraft av sin kvalitet.
Moonspell har en blandning av industrimetal, goth och black metal som är rätt egen, och som gjorde att jag fastnade för dem.
Det verkar tyvärr inte ha varit helt bestående.
"Alpha Noir" är istället en skiva som kan komma att konkurrera om benämningen största besvikelse under 2012, i alla fall för min del.
Tyvärr.
Kanske är det mina högt uppskruvade förväntningar som ställer till det, kanske är det allt ambitiöst arbete med släppet - produktionen signerad Tue Madsen och Benny Richer är fläckfri, påkostad och snygg, paketeringen av skivan är lyxig dubbelbok med genomtänkt bildspråk och färgval som kompletterar titlarna - som luras, men i slutänden innehåller "Alpha Noir" helt enkelt ett låtmaterial som är alldeles för svagt för att locka mig i långa loppet.
Eller, "Alpha Noir" och "Omega White".
För en spottstyver extra får man nämligen paketet med en extra skiva. En bonusskiva.
På huvudskivan "Alpha Noir" serveras just den traditionella stilen som Moonspell står för. Black metalanstruken goth, med gitarriff av Pedro Paxião och Ricardo Amorim och både ren och skriksång av frontmannen Fernando Ribeiro. På "Omega White" är det betydligt snällare musik som ges, och det låter då mer som ren goth - vilket snarast för tankarna till... HIM.
Konceptet med delad skiva med lite olika stil är helt okej, men även här känns det som om låtmaterialet inte riktigt håller hela vägen.
Prestationsångest?
Överambition?
Pretentiös fälla?
Ingen aning, men jag är rätt besviken över resultatet.

Det symboliseras kanske bäst av andra spåret på "Alpha Noir". Det heter "Lickanthrope", och är rätt så bra till detaljerna av ostighet faller på plats. När Ribiero sjunger "..the clock is ticking" så tonar man mycket riktigt in... tadaa: en klocka som tickar. Kan tyckas petigt, men den detaljen sabbar låten lite.
Det är inget fel på spår som "Axis Mundi", titelspåret eller "Opera Carne" heller, men riktigt bra blir det bara i "Versus". Skivan avslutas sen med ett stycke filmmusik, typ, i "Sine Missione". Helt onödigt, faktiskt, även om det ger mig lite sug på att se Sagan Om Ringen igen.

På den vita, snälla sidan är det "White Skies" som sticker ut. Jag kan inte låta bli att tänka på Tiamat i sin bästa form av trallvänlig goth när jag hör den låten, och sådana tankar är förstås enbart av godo... annars är skivan ganska jämn, och det betyder tyvärr slätstruken.

Kanske var dte jag som hade tur som ramlade på en sådan fulträff som "Night Eternal" och det var bandets formtopp, eller så är detta en relativt svagt släpp i bandets katalog. Jag kan totalt sett Moonspell för dåligt för att säga vilket som är sant, men är du nu till bandet så tycker jag att du istället för att kolla in nya "Alpha Noir/Omega White" ska försöka kopiera min ingång.
Det borgar för en bättre upplevelse.

Bästa Spår: På "Alpha Noir" får jag säga "Versus" då, medan just "White Skies" rockar bäst på den lugnare "Omega White".

Betyget då?
Jo, men detta är en solid 2:a. Det är inte tillräckligt varaktigt och hög kvalitét för att nå en betygstrea, men det är snyggt, inte helt utan bra låtar och förpackat så lyxigt att man inte hamnar som djupast ner i fallgropen. Kort sagt, 2. För fans och samlare.

Moonspell "Aura Noir/Omega White" - 2