Remasters: Whitesnake "Saints & Sinners"

Kolla in omslaget.
Otroligt snyggt!
Dessutom stämmer det väl med bandet och skivans namn. Du har ormen, du har ängeln som syndar. Klockrent!
Skivan "Saint & Sinners" kom 1982, och var Whitesnakes uppföljare på "Come An' Get It" från året innan. Bandet hade med föregångaren nått andraplatsen på topplistan i Storbrittanien, och pressen var hård för att kunna leverera en värdig uppföljare.
Bandet bestod då av David Coverdale (duh!) och Bernie Marsden samt Micky Moody på gitarr, Ian Paice på trumpallen och Neil Murray på bas. De samarbetade för att skriva denna klassiker, men om man läser Wikipedia så ersattes Marsden med Mel Galley, och man tog in Colin Hodginson och en viss Cozy Powell på trummor i samband med den efterföljande turnén. Det skulle inte förvåna ett smack, Whitesnake vid denna tid var en karusell av människor.
Hur som helst, "Saints & Sinners" är från tiden när bandet började röra sig sakta från en klart mer bluesinfluerad still mot mer "80-talshårdrock". Fortfarande finns rötterna tydligt synliga, men det är också nu gitarriffet blir mer markant.
Bandet har sedan tidigare medverkat på denna blogg i både skepnaden efter ("1987" och "Slip Of The Tongue") och skepnaden innan ("Live...In The Heart Of The City"), så det passar väl bra att vi tar denna skiva som motlänk, kan jag tycka.
Plattan inleder med kanonlåten "Young Blood" (vilken också ges som extramaterial i form av en tidig mix), boogiw-woogiehiten "Bloody Luxury", underskattade låten "Rock An' Roll Angels" och det mäktiga titelspåret (som också ges som extraspår, i samma råa version).
De stora stunderna - och anledningen till att skivan nådde topp 10, skulle jag tro - är väl dubbelträffen med "Crying In The Rain" och "Here I Go Again".
Den sistnämnda har ju spelats in igen i senare skede, och en rolig detalj är att låten i detta format innehåller lite en textdetalj som är pikant. Här sjunger David ..."like a hobo I was born to walk alone...", medan man senare sjunger det lite mer rumsrena "...like a drifter I was born to walk alone...". Hur som helst, jag gillar de tidigare versionerna av dessa låtar ("Crying In The Rain" spelas ju som kanske är bekant live av bandet fortfarande), då de är mer bluesiga och går lite saktare. De har känsla.

Den remastrade versionen från 2007 har slipat ljud signerat Peter Mew, och det funkar väldigt bra. Han har förvaltat originalversionen från Martin Birch på ett bra sätt, och lyft ljudet till en ganska skön och modern ljudbild utan att göra avkall på den organiska känslan. Tre extraspår serveras, förutom de råa versionerna av nämnda "Young Blood" och "Saints & Sinners" även den ofärdiga låten "Soul Survivor". De kan man väl både ha och missta.
Skivan är så bra att den står väl på egna ben, tycker jag.
Och snygg.
Eller hur?