NP: Throwdown. Och Conan. Kontraster..

Två skivor - två helt olika sätt att närma sig samma sak.
Just nu spelas Throwdown "intolerance" och Conan "Blood Eagle", och det är ganska fascinerande att notera hur olika man antar utmaningen att pulvrisera lyssnaren.
Straight egde-lirarna i Throwdown ger helt enkelt järnet i prick varenda låt, matar riff på riff, breakdown på breakdown och rebellmantra på rebellmantra. Ingen låt tillåts sväva iväg i vare sig tid eller flum, det är knytnäve i ansiktet hela tiden. Skivan är kort, och det är en given kandidat till årets träningssällskap.
Bra och fläskig produktion, snyggt och påkostat omslag, och det är bara för dig att invänta recensionen för att få veta mer om hur plattan står sig mot bland annat föregångarna "Venom & Tears" och "Deathless".
Conan å andra sidan, de har en annan attityd.
Omslaget är mer sobert och med en känsla av hemmatillverkning.
Produktionen är dov, sången minimalistisk.
Låtarna tillåts ta tid, och framförallt vill man med tre ackord kvadda allt motstånd. Lösningen på det problemet heter förstås "tyngd", precis som sig bör när man spelar doom.
Det går inte fort, riffen masar sig fram ibland, men det spelar liksom ingen roll.
När skivan har mullrat klart kommer resterna av lyssnaren att känna sig lika delar överkörd som sugen på ett varv till.

Klart olika.
Kanske ska fundera på det där med långa låtar versus korta låtar lite. Kan bli en "Vi måste prata om..", men det får vi se.
Oavsett det så är det intressant att spela så två åtskilda alster jämte varandra.
Du har Throwdown "Intolerance" samt Conan "Blood Eagle" på Spotify, så du kan göra samma sak. Senast i morse var det de förstnämnda som jagade livet ur mig på gymmet...