Det var en god vän till mig som känner alla i bandet som bad mig tycka till om deras debut-EP "Tethys". Jag kände ingen av dem, och man kan nog minst sagt säga att jag gick överstyr.
Totalt anal genomgång, med kommentarer på sekundnivå på varje låt.
Jo.
Jag vet.
Det där med måtta, takt och finess...
På något sätt skickade de dock inte hyrda torpeder i min riktning, och med tiden kom vi att träffas, i alla fall sångaren Patrik Stomberg och jag, genom denna gemensamma bekanta (hej Zappzott!).
Andra fullängdsgiven "A Master Clockwork" föll mig mycket bättre i smaken, och den har bland annat resulterat i en kortare intervju på den här bloggen. Den har även hittat sin väg in i Rebellängelns iPod och loggar speltid då och då, och vad bandet kanske inte vet är att jag dessutom plockat låtar (bl a "Red Water") därifrån till "blandskivor" som sedan lämnats på det företagsgemensamma gymmet på min förra arbetsgivare.
Med andra ord - den skivan föll mig i smaken mer än vad jag någonsin skulle ha kunnat tro med "Tethys" och dess genomgång som avstamp för vår relation.
Så landade då i dagarna nya "Beyond The Wall", och min första kommentar och tanke i samband med att jag tryckte play var att de måste ha bytt medlemmar.
Där föregångaren hade ordet "progressivt" som ledstjärna så är detta betydligt rakare och "pang på".
Där förr man kunde höra att band som Queensryche var husgudar så luktar det mer klassisk power metal och stundtals inte så lite Iron Maiden (lyssna på plocket som kommer runt tvåminutersstrecket in på titelspåret så är du med på vad jag menar!).
Det visar sig att man faktiskt har bytt medlemmar. Eller, en av medlemmarna.
Gitarristen Pontus Lundin har lämnat bandet och ersatts av "nygamla" Kim Hagström (som faktiskt en gång i tiden var med och startade bandet) - men det har påverkat låtskrivandet mycket.
Och det märks.
Personligen tycker jag att det är rätt bra, fanns det en svaghet med "The Master Clockwork" så var det väl att det ibland kanske blev lite för ambitiöst - alltså, nästan för "stora" tankar och därmed svårt att dra vissa låtar i mål på ett bra sätt.
Så är det inte här, och jag tycker spår som "Lost" (framförallt refrängen), "Ceasar" och titelspåret sätter sig snabbt och bra. Det är också ett bra val av just titelspår, jag tycker nog att det är starkaste låten på skivan (ja, texten berättar historien om The Wall från Game Of Thrones).
Totalt 7 låtar får man, och eftersom det nu är rakare och mindre krångel så innebär det ganska kort speltid.
Jag är fortsatt förtjust i Andreas Grauffmans trumspel för övrigt, jag tycker det utgör en fin grund för bandets övriga prestationer. Musikaliskt och sångmässigt märks det också att medlemmarna har spelat längre och på något sätt har hittat sin nivå - känslan som förmedlas är att man har ganska bra självförtroende.
Dessutom är produktionen bra.
Det knepiga då?
Ja, ska vi vara krassa kommer Cain - i nuvarande form, förmåga och satsning aldrig att bli en världssensation som får åka jorden runt på turné. Därtill räcker det inte, trots att man onekligen besitter charm och låtskrivarförmåga. Konkurrensen är helt enkelt för hård, och bandet sticker inte ut tillräckligt mycket.
Det är lite som när undertecknad faktiskt insåg att jag aldrig skulle bli NHL-proffs, eller ens Elitseriespelare, i ishockey - men att jag älskade sporten ändå, och att det var just den kärleken och glädjen som gjorde det värt allt släpande och kämpande.
Jag är bergsäker på att Cain älskar musiken och bandkänslan, och att det är det som är själva syftet med allt-
Det är den känslan "Beyond The Wall" förmedlar, och visst kommer den att leta sig fram till speltid i min iPod den med.
Du har Cain på Reverbnation, men i skrivande stund ligger inte hela "Beyond The Wall" ute där, enbart en teaser. Du får väl börja där, helt enkelt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar