Recension: Tellusian "Collision"

..."Collision" med Malmöitiska Tellusian är för undertecknad en smått märkligt skiva. Den landade som promoinbjudan i feburari (!), och det har uppenbarligen tagit mig stora delar av våren att komma fram till vad fanken det ska stå i denna recension - om jag nu kan anses vara färdig. Oaktat så får det liksom räcka med väntan nu.
Och visst, det tog ett tag från inbjudan till dess att jag verkligen började lyssna på skivan, men det är faktiskt inte huvudanledningen till tidsfördröjningen.
Det är istället det faktumet att bandets musik knappast påminner om speciellt mycket annat, och jag tycker inte att det är  alldeles enkelt att få huvudet runt resultatet.
En lekmannabeskrivning skulle kanske lyda progressiv grindcore (!), men då missar man att det finns en allvarsam ton av humor i alltihop, om ni kan få de motsägelserna att gå ihop.
Kanske låter det såhär om Napalm Death och Bob Hund bestämde sig för att ha fyllefest i en gemensam replokal och spela in resultatet?
En sak är dock helt klar: det blir aldrig enahanda eller ointressant över de 10 spåren, och det tycker jag är ett kvalitetsbetyg i sig när det gäller grindcore.
Werockkollega Martin laddade på med en betygsåtta i sin recension, och närapå en reserverad plats på årsbästalistan, men jag har nog inte kommit lika långt i min kärlek till plattan - trots det långa tiden av lyssnande. I alla fall inte än, jag kan konstatera att över dessa månader har jag med jämna mellanrum återvänt för att låta den snurra 1-4 varv, och för varje sådant återbesök så faller det på plats mer och mer.
Det är väldigt troligt att du kommer att få läsa mer om skivan i samband med Veckans Tips vad det lider, men det är en annan fråga.

Så. "Collision". Hur är den då?
Varierad.
Från inledande träffsäkra riffandet i passande öppningsspåret "Rivalry" (för övrigt med väldigt härlig ljudbild), till det läckra basspelet (signerat Robert Fuchs) som ligger som en åtta runt hela "Wolf In Sheeps Medecine" till stränggnidandet i "Idiotens Dilemma", komplett med black metal-vibbar, så innehåller skivan så många snygga detaljer att det är nästan löjligt. Det gäller dock att hänga med i vändningarna, för man kastas mellan rens och tungriff på att ibland nästan halsbrytande sätt.
Bandet är resoluta, och jag gillar hela insatsen. Gitarristen John Rönnerblad gör ett vackert jobb att som ensam strängbändare lyckas befinna sig lite överallt med sina riff, och tidigare nämnda Robert Fuchs utgör med sitt basspel tillsammans med trummisen Erik Hall ett jäkla bra fundament för dessa utsvävningar. Sångaren Henrik Ivarsson kompletterar och kanske kanske är det i hans verbala uttryck som jag fångar upp lite av den där galenskapen?
En kant som sticker ut?
Med andra ord - Tellusian "Collision" är en galen skapelse som bygger på genuin kvalitet.
Faktiskt. 
Och trots att det ju är grindcore, som jag kanske inte har som absolut favoritgenre, så håller det mig intresserad hela tiden...även om det nu har tagit mig dessa månader att faktiskt komma fram till det.
Undrar hur det slutar om ett par månader till?

Du hittar skivan på Spotify, och det enda tips jag kan ge är väl att du ska ge det just tid. Ja, och att kanske börja med "Rivalry" eller "Idiotens Dilemma" som jag nog tycker är de bästa (och mest lättillgängliga?) spåren. Roligast döpta är kanske "The Saw Collector" eller "In The Wake Of Circuses And parades", men det är ju en annan femma.
Betyget då?
För min del - tre. Med mersmak. Så får vi se om jag vill göra avbön senare och höja det...

Tellusian "Collision" - 3