Vi måste prata om... Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Kolla.
Vilka vackra omslag.
Det är samma skiva, men den undre är den första pressningen som sedermera (och så här i efterhand) blev tillbakadragen och förbjuden.
Guns'N'Roses debutskiva "Appetite For Destruction".
Under våren har jag läst Steven Adlers bok "Appetite For Destruction", och i samband med att jag hade 40-årsskiva så fick jag en riktigt snygg T-shirt föreställande den övre skivans konvolut.
Den som kanske till slut får räknas som mer klassisk.
Och som verkligen verkligen gör sig bra på en i övrigt helt ren och svart t-shirt, men det är ju en annan femma.
Kontentan av att Guns'N'Roses just nu alltså är lite mer närvarande i undertecknads liv än vad de kanske varit på ett tag är att jag funderat en del.
På just "Appetite For Destruction".
Vi måste prata lite om den, och det faktum att det nog kan vara världens genom tiderna bästa debutskiva.
Jo.
På riktigt.
Det finns skivor som verkligen har mer klassikerstatus, och det finns skivor där band hittat nya medlemmar som gör att den klassiska sättningen uppstår, men det finns verkligen inte många skivor där bandet gör debut på riktigt, och som håller så jäkla bra så många år efter.
Kollar man låtlistan så är det idel hits, som det känns.
"Welcome To The Jungle"
"It's So Easy"
"Nighttrain"
"Mr Brownstone"
"Out Ta Get Me"
"Paradise City"
"My Michelle"
"Think About You"
"Sweet Child O'Mine"
"You're Crazy"
"Anything Goes"
"Rocket Queen"

Allvarligt, de där låtarna inklämda på en enda platta, som helt gick utanför ramarna på hur musik skulle vara, hur attityd skulle vara och hur den skulle levereras.
Av debutanter.
Det skojar man inte bort.

Vilka konkurrerar?
Black Sabbath med sin självbetitlade debut, förstås. Trendsättare i så många år framöver.
Första Led Zeppelin. Också förstås.
Det finns väl ett par kandidater inom döds- och black metal också, men om man letar bland de vanliga misstänkta så är det påfallande ofta som ett band har behövt 1-3 skivor på sig för att verkligen hitta formen och sitt egna uttryck.
Det har byggts om lite i bandens sättning, man når sin formtopp efter de första försöken och kanske kanske är just första plattan en förlängning av demoperioden - eller så är den "nya gruppen" resultatet av att etablerade artister hoppat av (eller fått sparken från) andra band och startar om.
Men det finns förstås undantag.
Som "Appetite For Destruction".
Känslan av att det gänget, den skivan, kom från i stort sett ingenstans och bara sket i alla regler finns fortfarande där när man lyssnar på den.
Lite som Led Zeppelin eller Black Sabbath.
För att vara från mig - som kanske inte håller GNR som så himla högt annars, mest beroende på att Axl Rose verkar vara ett rent pain in the ass och att efterföljande skivor dalar betänkligt i kvalitet - så är det en hel hoper beröm.
Att jämställa bandet med sådana ikoner.

Hårdrockssamfundet har möjligheten att rösta fram kategorin "Bästa Debut" till kommande år, den har ännu inte varit med, och skulle den hamna med så vete fasiken om inte just "Appetite For Destruction" skulle vara skivan jag plockade ifrån.
Vilken låt som däremot skulle få representera skivan är stört omöjligt att peka ut.
Det är lite dagsform på det.
Som sig bör med en skiva som är riktigt bra, och som kanske kan konkurrera om det där med att vara världens bästa debut.
Men vi kan prata om det.
Vilken låt på skivan som alltså är bäst.
Eller om hela skivan, om ni vill.
Världens (kanske) bästa debut.
Guns'N'Roses "Appetite For Destruction"!