Recension: Agalloch "The Serpent & The Sphere"

För mig står Agalloch för amerikansk black metal där atmosfär är viktigare än ilska, där djup och sväng får styra över direkthet och hasttighet.
Många anser att bandets förra giv "Marrow Of The Spirit" från 2010 är bandets epos (och jag har till och med sett låten "Black Lake Nidstång" från den skivan omnämnas som amerikansk black metals största stund på jorden), men personligen håller jag skivan "Ashes Against The Grain" från 2006 högre. Det kan vara för att den känns mer lättillgänglig, eller helt enkelt för att det var min första kontakt med bandet, men frågan är nu om inte båda skivorna får maka på sig för årets "The Serpent & The Sphere"?
Jag tror faktiskt det.
Detta är en vacker skiva, totalt genomarbetad (från det genombrutna omslaget med den slingriga ormen och bildspråket inne i, till den musikaliska layouten och fördelningen samt lyrikens koncept med den inre resan som sångaren John Haughm beskriver genom att ömsom viska, skrika, sjunga och väsa) och det känns inte som en slump att det tagit bandet fyra år mellan sina senaste tre skivor.
Det märks snarare att det har krävts, och känns lite som motsatsen till fast food.
På "The Serpent & The Sphere" har man lagt ett antal starka låtar över skivan, och brutit upp det hela i block som avgränsas av instrumentala mellanspel.
Det gör att skivan inte är helt enkel att placera, och att det tar lite tid innan den sitter då det är relativt olika typer av infallsvinkel som gäller i de olika segmenten.
Inledande "Birth And Death Of The Pillars Of Creation" tar ganska lång tid innan den vecklar ut sig, och startar nästan smygande. Jag tycker personligen att den kanske inte riktigt kommer igång innan det är dags för första "pausen" genom gitarrplocket i "(serpents caput)".
Därefter rusar skivan mot enorma höjder i blocket som består av "The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy". Det är så vacker black metal som stundtals snuddar vid en ambient känsla, sådär så att när det är som bäst så ryms liksom inte känslostormen inombords.
Sån där som får mig att vilja stå med armarna utsträckta rakt uppåt och bara skrika rakt ut.
Efter "Cor Serpents (The Sphere)" så är det sedan dags att klinga av lite med sista segmentet, bestående av "Vales Beyond Creation" och helt instrumentala "Plateau Of The Ages" innan vi avslutar med punkten, mer gitarrplock i "8serpents cauda)".
En rejält seriös skiva som ändå, jämfört med bandets förra alster, är ganska lätt att komma in i - framförallt det fantastiska mittsegmentet.
"The Astral Dialogue", "Dark Matter Gods" och "Celestial Effigy".
Där har du vad som kanske är snyggaste trion i rad detta år, och fast det är så enkelt och tilltalande så är det så typiskt för musik med djup.
Man tröttnar inte.

Bandet består av Don Anderson (gitarr), John Haughm (sång, gitarr), Aesop Dekker (trummor) och Jason William Wallton (bas) och alla avbildas i enormt snygga foton mot guldrelief i den medföljande bookleten. Man gör också ett bra jobb på skivan, och det bestående intrycket är just att detta är så genomarbetat och så väl uttänkt att det är ett band som vet på pricken vad man vill och hur man vill framstå.
Bästa låten behöver du (om du orkat läsa så här långt) inte fundera över, kör den där trion bara, och betyget hamnar för min del på en 4:a.
Joakim på gymmet kommenterade det hela med att det "känns som musik man läser en bok till", och det är inte fel uttryckt. Baksidan av det är väl att det också sätter fingret på att precis hela skivan inte är lika intressant. Hade den hållit samma svindlande nivå som topparna så hade årets mest givna fullpoängare delats ut....

Agalloch "The Serpent & The Sphere" återfinns här på Spotify, så du också kan ge din åsikt. Ge det lite tid bara...

Agalloch "The Serpent & The Sphere" - 4