NP: Marys Creek "Incubic Twin"

Egentligen har jag ingen tidigare större musikalisk koppling till Marys Creek.
Jag har inte lyssnat mer på dem innan de släppte pinfärska EP'n "Incubic Twin" än sådär sporadiskt och med ganska undermåliga grejer - bärbara resehögtalare kopplade till en iPhone.
Däremot har jag bra koppling till dem i form av ett vänskapsband till Jonas Hallberg, King Diamond-fan tillika gitarrist i Marys Creek. Det är en löjligt trevlig kille, med såväl ett lättsamt sätt på ytan och ett bra djup under ytan. Sånt man gillar, helt enkelt.
Men.
Nu är det ju inte egentligen det som ska avhandlas, utan musiken - men jag tycker det är värt att nämna det där med vänskapsbandet eftersom det, faktiskt, är lite knepigt att tycka till om kompisars alster.
Å ena sidan vill man vara ärlig och ge bra feedback, å andra sidan är det svårt att inte påverkas av att man faktiskt har andra band.
Lyssnar jag lite extra till just lead-gitarrspelet när jag spelar upp "Incubic Twin"?
Säkert. Det får man erkänna.
Eftersom det slumpar sig så att det kommer två stycken sådana släpp på varandra nu så blir det en alldeles egen svit av det, det blir liksom mitt emellan en regelrätt recension och en "Nu Spelas" som vi helt enkelt kan kalla "kompiskollen".
Idag Marys Creek, imorgon Cain.
Så.
Detta är en femspårs-EP, det första som bandet släppt i form av nytt material sen 2007 då debuten "Some Kind Of Hate" såg dagens ljus.
Sen dess har man visserligen giggat runt om i landet om jag förstår saken rätt, men just nytt material har dröjt. Nu får man spåren ""Forever Lost", titelspåret, "Remission Of Sin", Never Walk Alone" och "Black Tie Suicide", och det första som slår en när man trycker "play" är att det är rätt fin ljudbild bandet har pillat ihop.
Det låter ganska påkostat, helt enkelt, i alla fall i mina datorhögtalare.
Låtmaterialet är också jämnt, det som levereras är melodiös hårdrock där låten är det viktiga, och där samtliga individer fogar sig för att uppnå bästa möjliga låtresultat.
Bandet består förutom av herr Hallberg också av strängbändarna Peter Bergqvist på gitarr och Roger Blomberg på bas samt bandets grundare Mats Nilsson på sång samt Stefan Halldin på trummor, och bandet håller fast vid sin formel "heavy rock arragements and  catchy melodies with a scandinavian melancholic twist".
Det är ganska bra beskrivet, där jag personligen sätter mest frågetecken vid det "melankoliska". Det tycker jag i så fall är mer närvarande i lyriken än i det musikaliska uttrycket, men det kanske mest är en fråga om perspektiv och övrig musikalisk föda.
Annars är det tydligt att det här är ett gäng individer som till stor del vuxit upp ur myllan med klassiska hårdrocksband.
Jag gissar att man spelat sina gamla Lizzy/KISS/Whitesnake-plattor repiga, helt enkelt, och även om man här klär sig i moderna kläder så är det tidlösheten som kännetecknar sådan musik man verkligen vill åt.
Och det är ju inte fel!

"Incubic Twin" blir lite kort för att verkligen sätta djupa spår hos mig, men de fem låtarna som presenteras är båda varierade och ganska bra. Jag är förtjust i Mats Nilssons sång som jag tycker är både bra och passande - speciellt i halvballadiga "Remission Of Sin" - till musiken. Min personliga favorit är nog lite tyngre "Never Walk Alone".
Svårigheten är förstås att sticka ut, och ska jag vara kritisk så saknas tyvärr en riktig så där "dunderhit" på denna EP. Alla låtar är bra, men ingen av dem får mig att tappa andan.

Var hamnade vi då med gitarrspelet, det jag lyssnade extra på?
Jodå.
Jag tycker att han spelar lite som han är som människa, Jonas. Lättillgängligt och öppet vid första anblicken och med ett djup som träder fram med lite tid.

Du har massor av bra information på bandets hemsida, och givetvis finns Marys Creek "Incubic Twin" på Spotify så att du kan lyssna själv!