skip to main |
skip to sidebar
Onsdagen den 29/1 tillbringade jag med gode vännen Per på Debaser Medis.
På scen fick man åtnjuta The Faun (inte riktigt min grej), Hexvessel (mycket bra, helt säreget och udda men lockande!) samt Alcest (också mycket bra, det blir bra mycket mer klös live än på platta).
Som en form av sammanfattning och "dela med mig" kommer dels lite reflektioner här, samt ett knippe bilder. Bilderna är tagna med telefonen och hårt beskurna, och som ett separat spår kan vi ju diskutera vilken liten, smidig men ändå duglig kamera jag borde införskaffa..?
Nå.
The Faun var inte riktigt min grej alltså. Påminde en hel del om tonårens gitarrpop, men utan den där nerven som jag vill ha. Lyssnade en del, pratade mer med Per.
Och de spelade länge, kändes det som. Aldrig ett riktigt bra tecken på ett gig, när det känns som om det bara pågår för alltid.
Hexvessel däremot.
Det var andra saker.
Musiken är en form av 70-talsdoom/hårdrock med lika delar folkmusik i mixen.
Otroligt eget, där dels frontmannen Kvohst röst (om jag förstår saken rätt även sångare i norska Dødheimsgard och Beastmilk) och dels den fiol/keyboard/trumpetspelande Kimmo Helén som är en multiinstrumentalist. Med detta inte sagt att övriga bandet är svaga, framförallt är bassisten Niini Rossi väldigt karismatisk på scen, men det är ändå svårt att inte lyfta fram just de två tidigare nämnda som unika komponenter i bandets sound.
Detta var verkligen en trevlig erfarenhet, och Hexvessel ska kollas in mer!
Dags för huvudakten, franska duon Alcest som på scen är en kvartett.
Först fick man chansen att sura lite med trummisen Winterhalter i samband med köp av en t-shirt innan giget, och det ger ju alltid lite extra nerv till giget.
En annan sak som ger extra nerv är förstås att det blir mer klös i hela paketet med mer instrument och när låtarna framförs live - speciellt bra blir det förstås när bandet stundtals återupplever sina mörkare stunder och vi får lite black metal-minnande skriksång från Neige. Allra bäst var "Là où naissent les couleurs nouvelle", då just svärtan fick lägga ton på framförandet.
För det ska erkännas.
Fast bandet i fråga är helt outstanding på att vrida fram gitarrslingor som träffar rakt i maggropen, svidande vackra och med underbart emotionella toner så kan det bli lite väl enahanda när det blir för mycket fokus på det finstämda.
Visserligen föll materialet från nya "Shelter" på plats väl i livesammanhang, men det funkade bäst när det blandades ut med tidigare alsters lite dystrare toner.
Nå, jag måste avsluta med att kommentera bandet.
Alltså, samtliga på scen.
En tät enhet, ledd med självklarhet av Neige och framdrivna av Winterhalter på trummor så tycker jag ändå att såväl bassisten som gitarristen och backupsångaren gjorde ett alldeles storartat jobb, och kändes som en naturlig del av bandet.
Kanske dags att övergå till en permanent kvartett?
Hur som, setlistan har du här, och detta inlägg avslutas med ett gäng bilder.
Det var en bra kväll, helt enkelt!
Promomaterialet säger såhär om Stilla "Till Stilla Falla": A
carefully and passionately written album with a touch that reminds of
great elder Scandinavian acts such as Kvist, Isvind, Tulus among others
but not without a strong identity of its own. “Till Stilla Falla” proves
once and for all that it is still possible to capture the spirit
reminiscent to the eerie old northbound magic that this kind of music
invoked in the past - which is something very seldom seen these days.
With transcendental riffing, immense keyboards, stargazing bass lines
& and ghastly vocals STILLA will bring you back to the mystifying
days of when “Black Metal” was imbued with the mysteries of the
northern nature! Intressant, eller hur?
Lägger man dessutom till det faktumet att bandet vill säga sig fortsätta i de spår som plöjts upp av akter som Dodheimsgard och Old Mans Child så innebär det förstås en platta som lämpar sig alldeles utmärkt för kalla, mörka och snöiga vinterkvällar. Omslaget fångar på ett fint sätt den musik som serveras, och kanske främst stämningen som är närvarande på den sex låtar långa skivan.
Personligen tycker jag om plattan. Den har en skevhet som skaver och gnager på nerverna och gör att den passerar lite utanför min normala norm för black metal. Första passet med plattan var snarast obekväm - första spåret "Tidlösa Vindar" har både ett driv och ett riff som beskrivs bäst som just skevt, och sången är stundtals mer pratad än skriken.
Långa "Aldrig Döden Minnas", "Hinsides Dagen" och avslutande titelspåret utgör de stora byggblocken på den här skivan, de klockar alla in på strax under eller runt tio minuter och runt dem finns tre lite kortare spår.Det är de kortare spåren som faller mig bäst i smaken, främst "Askormen" men även "Allt Är Åter" är bra black metal med både starka traditioner och en egen identitet.
Bandet har väl antagligen samma känsla, då man lagt en video på YouTube av just "Askormen", vilket är det du får av bandet i lyssningsväg så länge. Plattan finns i skrivande stund inte på Spotify, men släpps i början av mars så det kanske löser sig med tiden.
Du märker ju ganska fort på denna text om detta kan vara din typ av musik, och om du nu vill utforska Stilla närmare så är mitt tips att ge skivan lite tid.
Det är inte en slit-och-släng produkt som passar som bakgrundsbrus, i alla fall inte i mina öron. Den behöver lite tid och uppmärksamhet för att fästa, och det leder oss in i tankarna avseende betyg.
Jag kommer att landa ut denna recension med betyget 3, men jag är inte säker på att detta står fast över tiden. Jag har en känsla av att skivan kommer att fortsätta växa, och att det finns anledning att återkomma till den med ett reviderat betyg när mer tid förflutit.
Oavsett så är det en trevlig ny bekantskap som klingar lite gammalt - igen, lite som omslaget.
Bästa spåret är som sagt "Askormen", men en av skivans riktiga styrkor är ändå helheten. Att materialet faller på plats på ett naturligt sätt.
Stilla - "Till Stilla Falla" - 3
Lars Martinsson är Sveriges bästa skribent när det kommer till black metal.
Anser jag.
Han skriver för Close-Up Magazine, och han har inte bara koll på de stora akterna och all historia, han har också en osviklig förmåga att sålla bland geggan i denna genre och hitta de riktiga guldkornen. Ibland har jag och han lite olika smak vad det gäller musiken (han har lite smak för det kaotiska än jag stundtals klarar av), men mången gång är dte hans tips som leder mig till alla dessa mörka pärlor. Hans årsbästalistor är ALLTID en anledning till glädje och utforskande (yes, snart dags igen!). I det senaste numret av Close-Up bjuder han så på riktigt matig läsning.
25 Black Metal-skivor du måste höra innan du dör, och just för att han är Lars Martinsson så är det av intresse.
Överst ligger skivan som avbildas längst upp här. Abigor "Opus IV", och eftersom jag inte hört den är det inte mycket att fundera på. Det är bara att beställa. Genast.
I övrigt ser toppen ut så här:
1) Abigor "Opus IV"
2) Mayhem "De Mysteriis Dom Sathanas"
3) Dissection "Storm Of The Lights Bane"
4) Deathspell Omega "Si Monumentum Requires, Circumspice"
5) Emperor "In The Nightside Eclipse"
6) Sarcófago "I.N.R.I"
7) Katharsis "Kruzifixxion"
8) Bathory "The Return..."
9) Funeral Mist "Salvation"
10) Blasphemy "Fallen Angel Angel Of Doom..."
11) Dodsheimsgard "666 International"
12) Xasthur "Nocturnal Poisoning"
.....rätt spännande va? Några har tagits upp sen förr på bloggen, andra lovar jag kommer (bland annat kan jag utlova en fortsättning på traditionen om en speciell black metal-skiva på just Långfredag, och denna gång blir det Deathspell Omegas mästerverk...om du nu orkar vara med så länge!).
De andra 13 plattorna?
Köp tidningen, snåljåp!
Det du kan få är plats 26-50 som finns på Close-Up Magazines web, men rent krasst borde du bara gå till Sjuelva eller Presbyrån och handla.
Detta är bra!
Du får text om alla skivor, lite intervjuer och Lars Martinssons insikt.
You gotta love it, in a black metal world.
Dessutom är det ju minst sagt fog för köplistan.....
Inlägg
