Jag och Queens Of The Stone Age

Lördag, och jag tänkte i det här inlägget utforska mitt förhållande med Queens Of The Stone Age.
Eller, rättare sagt, mitt icke-förhållande med bandet.
För så är det, för att vara en rocker som gillar musik av hög kvalitet och med sväng så är mitt förhållande och mina relationer med just dessa jänkare klart undermåligt.
Jag äger en platta, lite sådär pliktskyldigt. Den här:

"Songs For The Deaf" innehåller en del hits, och jag gissar att det är därför jag en gång i tiden köpte den. Låtar som "No One Knows", "First It Giveth" och "Go With The Flow" är förstås svåra att förneka, men annars känns skivan ojämn i mina öron. Rätt mycket svaga kort, och kanske är det därför jag aldrig blivit eld och lågor över bandet?
Att jag har en känsla av att det kommer en hel del skräp också, förutom de fina låtarna?
Eller så funkar inte stilen med mig bara.
Jag är ju, i ärlighetens namn, inte överförtjust i akter som Fu Manchu, Kyuss eller Vista Chino heller. Ska det vara öken ska det vara "Blind In Texas"-videon med W.A.S.P. eller omslaget till Motörheads "Ace Of Spades".

Om man ska raljera.
Ändå så kan jag ju inte förneka att Queens Of The Stone Age har gjort en hel del bra låtar, och det för oss in på nästa del av mitt resonemang.
Samlingsskivor.
Jag gillar egentligen inte dem.
Skulle helst vilja ha hela diskografin av alla band jag gillar, men i vissa fall så har det blivit samlingsplattor. Antagligen fler än vad jag skulle vilja erkänna, i alla fall om man ska döma av alla jag hittat när jag rotat runt i skivhyllan i samband med serien "Record Madness", men ändå.
ZZ Top är ett sån band.
De lämpar sig utmärkt för att representeras med en samlingsplatta.
Queen ett annat (som dessutom är ganska aktuellt just nu hemma, jag har nämligen tagit till just Queen i min kamp att influera mina barn att gilla rock..ett fegt och ganska lågt knep - vem kan värja sig mot "We Will Rock You"? - men det är sån jag är...).
Och kanske är det för mig så också med Queens Of The Stone Age.
Frågan då, kära läsare, blir följande:
I dagens digitala ålder, vem av er sätter samman den spellistan (för jag inser att jag är en dinosaurie som köper skivor fysiskt) till mig?
Jag kräver enbart att de tre nämnda spåren från "Songs For The Deaf" ska finnas med, i övrigt ser jag fram mot vilka givna låtar ni enas om, och vilka jokrar som passar i spellistan.

För visst kan vi enas om att det är en konstart i sig att sätta samman den perfekta spellistan/samlingsskivan/blandkassetten, och att det ska göras av en insatt person som tar tid på sig för att komponera ihop det på rätt sätt?

Recension: One Inch Giant "Malva"

Göteborgsbandet One Inch Giant göra debut med egenproducerade "Malva", en korsning mellan EP och fullängdare. 6 spår som enligt bandets egen utsago har sin inspiration i akter som Black Sabbath, Mastodon, Kyuss och Alice In Chains.

Bandet består av Gabriel Lugo Mendez på gitarr, Filip Åstrand på sång, Axel Berglund på bas och Gabriel Ek på trummor, och "Malva" är en skiva som står fast rotad med fötterna i en organisk ljudmylla.

Det luktar faktsikt mest av 70-talsSabbath snarare än modern stonerrock tycker jag, och det kommer fram olika mycket på skivan.

De sex låtar som finns är ganska lika till karaktären, och det kommer att visa sig är lite av akilleshälen för bandet.

Trots att det "bara" är sex låtar av relativ normallängd så tycker jag nämligen att "Malva" känns aningen för lång och lite monoton.

Det är förstås verkligen inte ett bra tecken, och jag tror att det beror på att variationen är något för liten. Kanske beror det på att sångaren Filip Åstrand har ett ganska likartat sätt att sjunga oavsett hur musiken flödar, eller så är det helt enkelt så låtarna är skrivna.

Det blir som mest intressant i detaljer, när bandet går in i en höjning eller en brygga innan refräng, men tyvärr varar det inte hela låtar.

Bäst är "Fur Of The Lord", där man lyckats hitta ett riktigt varaktigt och bra sväng, och den låten i sig är för mig skivans absoluta behållning.

Och ljudbilden.

Skivan är mastrad av Peter In De Betou, och på det hela taget har bandet tillsammans med honom skruvat fram en riktigt behaglig och passande murrig ljudbild.

Av övriga låtar kan sägas att jag trölttnar fort på inledande "Ripe And Bold", medan "Train Of LIes" faller mig bättre på läppen. "Feed The Fire" och "Treasures That Betray" är relativt slätstrukna men ändå okej, och de sticker inte ut vare sig negativt eller postivt. "Echoed In The Night" känns som det mest udda spåret i samlingen, och bygger på bombastiska riff som är intressant på ett sätt man hade önskat mer av.

I alla i kombination med bandets övriga uppställning.

Du hittar bandets hemsida och kan lyssna själv här, dessutom tycker jag att du ska kolla in både Tune Of The Day samt Henriks recension på Werock av just "Malva".

Till sist ska bandet One Inch Giant ha en extra tumme upp för att de är jävligt trevliga. Ödmjuka, lätta att ha att göra med, och det är verkligen en fröjd att lägga märke till en sån sak. Cudos!

Det gör också att jag egentligen vill sätta ett högre betyg än två - som det till slut landar på. Jag hoppas innerligt att jag får äta upp det betyget vad det lider, och att gänget täpper till truten på mig. Antingen genom att skivan växer till ett monster, eller att de kommer med en uppföljare som är det bästa jag hört!

Bästa Spår: "Fur Of The Lord"

One Inch Giant "Malva" - 2