Rond 2 – Inledningen
”Dirt” börjar sådär så man tappar hakan. Första gången jag skulle spela den här skivan – på den tiden när man inte hade kunnat tjuvlyssna via Spotify eller MySpace eller andra medier – så höll jag fan på skita på mig. Inget intro, ingen förvarning, bara Alice In Chains rakt ut ur högtalarna och omformade till en knytnäve i facet. Att starta skivan med korta och relativt hårda ”Them Bones”, gå över i malande svänget som är ”Dam That River” och komplettera inledningen med den fantastiska sången i ”Rain When I Die” och studsiga ”Sickman” är inget annat än genialt. Det är bara att kapitulera och dela ut full pott, för den här typen av musik blir inte bättre än såhär.
”Black Gives Way To Blue” är generellt en skiva med mer lågmäld ton. Inledande ”All Secrets Known” känns faktiskt mest som ett intro innan plattans hårdaste låt ”Check My Brain” släpps lös. Det kanske är det spår som mest minner om hur bandet lät för två decennier sen, och utgör ett av partierna som ger variation till skivan. Inledningen – skivan har 11 spår så vi räknar de 4 första här – kompletteras av ”Last Of My Kind” och ”Your Decision”, två stycken fina rocklåtar med hög lägstanivå. Totalt sett är det ändå ett mognare Alice In Chains som presenteras, som uppträder mer kontrollerat och med mindre variation och mindre mod, och låtarna har mindre säregna identiteter. Och, inte att förglömma, något lägre kvalitet än sina äldre bröder.
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4
Rond 3 – Mittpartiet
”Junkhead”, spår nummer 6 på ”Dirt” har en av de bästa texterna jag vet. Kombinationen av avv Layne Staley vänder ut och in på sig själv för att beskriva sin relation till drogerna lyfter låten till rent av magiska höjder, anser jag. ”Rooster” och titelspåret ”Dirt” bildar tillsammans med ”Smack” mittenpartiet av skivan, och det är förstås fortsatt mycket mycket bra. Ändå inte riktigt lika fantastiskt som inledningen, och det beror väl på att det är lite ojämnare i denna del av plattan. ”Dirt” och ”Smack” är helt enkelt bland de svagare spåren på skivan, så det får bli en fyra för mitten av ”Dirt”.
Även ”Black Gives Way To Blue” landar på en fyra, där man har knippet ”A Looking In View”, ”When The Sun Rose Again”, skivans bästa spår ”Acid Bubble” och ”Lesson Learned” som uppställning. Varför inte högre betyg? Bra fråga, och svaret är nog att det är ”Acid Bubble”, möjligtvis tillsammans med ”A Looking In View” som håller den klassen, medan de andra inte riktigt når så högt. Bra, absolut. Men inte världsklass…
”Dirt” – 4
”Black Gives Way To Blue” – 4
Rond 4 – Avslutningen
Ja, vad ska man säga? Avslutningen på ”Dirt” är förstås legendarisk. Det krävs inte speciellt mycket text för att förklara det egentligem det räcker väl med låttitlarna? ”Hate To Feel”. ”Angry Chair”. ”Down In A Hole”. ”Would?”. Framförallt de två sistnämnda spåren sätter sin prägel på hela skivan, och de andra är bättre än vad du minns. Toppbetyg, förstås.
Jämför det med ”Take Her Out”, ”Private Hell” och ”Black Gives Way To Blue” så inser man att det är klasskillnad, trots att starka ”Private Hell” lyfter denna trio. Det räcker dock inte lika långt, och det blir tydligare och tydligare att det är bra… men inte lika bra.
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4
Rond 5 – Balladen
På ”Dirt” är det ganska lätt att peka ut Balladen med stort B. Det är, förstås, ”Down In A Hole” vi pratar om, en låt som jag nog haft med på fler än 20 samlingsband genom åren (oj… man känner sig gammal när man skriver en sån sak, men det är ju sant… för er kids som inte förstår konceptet så kan ni översätta det med ”spellista”, fast utan känslan och möjligheten att ge bort denna skatt som tagit så mycket energi och möda att skapa). Fantastisk låt, och jag älskar känslan i den. Det är inte lika lätt att hitta ”balladen” på ”Black Gives Way To Blue”, men ska man välja en låt som sticker ut så är det väl ”Private Hell”. Låten bjuder på ett härligt gung, och en sval känsla som kombineras med bra sång och snygga slingor. Det är i stort sett en av de bättre låtarna på skivan och även om jag inte har samma fantastiska minnen och känslor som till dess konkurrent så ska det tillstås att låten är mycket mycket bra och även den förtjänar det maximala betyget.
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5
Rond 6 – Titelspåret
Konstigt nog så är titellåten på 92 års klassiska ”Dirt” rätt svagt. Det tillhör de sämsta på skivan, om inte det sämsta, och det känns väl lite som om bandet valde det namnet på skivan mest för att det var en tuff och bra titel, inte för att låten motsvarar alla dina önskningar.
Då är det bättre på ”Black Gives Way To Blue”, trots att det är en kort och ganska banal sak. Det fina är dock känslan i den låten. Gästspel av Elton John, och på det hela taget ett fint sätt att sätta punkt för processen med skivan. Svart ger verkligen efter för en nyans av blå istället!
”Dirt” – 3
”Black Gives Way To Blue” – 4
Rond 7 – Singelspåren
Alice In Chains krämade ut 5 singlar ur ”Dirt”. Det kunde ha varit fler, vilket säger en del om materialet. Först ut var ”Would?”, som sedan följdes av ”Them Bones”, ”Rooster”, ”Angry Chair” och ”Down In A Hole”. Ruggig laguppställning, det där, och man kan förstå att bandet sålde skivor som glass en varm solig sommardag. Vid första anblicken kan det tyckas vara orättvist att jämfa senare skivan ”Black Gives Way To Blue” eftersom den funnits under en kortare tid och annan tid, men de fem angivna singlarna gavs ut under -92 och -93. Numera släpps ju knappt singlar i dess rätta benmärkelse, men duon ”Check My Brain” och ”Your Decision” har fått videor i alla fall, detta sen skivan släpptes september 2009. Beror det på att skivindustrin har ändrat sig sedan dess? Jo, säkert. Men det beror nog också på att det helt enkelt inte finns lika många klockrena singelspår på ”Black Gives Way To Blue” – den skivans styrka ligger inte i att lyfta en låt från dess sammanhang och spela enbart den. Den skivans styrka ligger i helheten, i känslan och processen som förmedlas när man spelar hela skivan från start till mål. Där helheten blir starkare än de lösa delarna var för sig. Sånt gillas ju, i o f s, men det är ändå svårt att slå en skiva som har BÅDE helheten OCH de riktiga kioskvältarna som kan stå på egna ben! (Ja, och förutom det så tycker jag väl att man valt att lyfta fram låtar som kanske traditionellt kan locka Alice-fansen, inte de som är bäst på skivan, men det är ju en annan sak…)
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 3
Rond 8 – Helheten
En sak står helt klar – att göra ”Black Gives Way To Blue” kan inte ha varit en lätt process. Ny sångare, och ett försök att inte bara gå visare som band utan som människor och individer. Jag tycker också att man har lyckats extremt bra, skivans känns nämligen respektfull mot bandets historia, lågmält reflektiv och ändå med nerv och med kvalitet. Inte heller försöker nya sångaren William DuVall kopiera sin föregångare, utan gör detta till något eget. Det är imponerande som helhet, och ruggigt bra – faktiskt bättre än alla beståndsdelarna löst var för sig!
”Dirt” då? Ja, vad ska man säga? Det är lite som Barcelona inom fotboll, eller ryska superfemman med Krutov-Makarov-Kasatonov-Fetisov-Larionov när det begav sig på CCCP-tiden. Bländande individuella akter som tillsammans också ger en helt fantastisk helhet, helt enkelt för att varje ingående del är så jäkla bra i sig. Det är liksom motsvarigheten till den svenska modellen där laget är styrkan, men det spelar ingen roll, slutresultatet blir fantastiskt ändå.
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 5
Rond 9 – Bandet
Konstanten är Jerry Cantrell. Det är ju han som är låtskrivaren, gitarristen och stundtals också sångaren. Visst, på trumpallen sitter Sean Kinney på båda våra skivor som är i fokus, men låt oss vara ärliga – när det gäller bandet så är det Jerry Cantrell som är den starka personligheten. Att basen hanteras av Mike Star (R.I.P) på ”Dirt” och av Mike Inez på ”Black Gives Way To Blue” påverkar inte speciellt mycket heller, tycker jag. Det som skiljer banden åt är ju sångaren. William DuVall på den senare skivan, Layne Staley på den förra. Båda gör goda insatser, men låt oss vara brutalt ärliga – det fanns bara en Layne Staley. Fruktansvärt karismatisk röst, proppfull med känsla och personlighet. Det var, i stort sett, hans förmåga att göra Cantrells låtar rättvisa och skänka en helhet till dem som gav Alice In Chains dess framgång och plats i strålkastaren. På ”Dirt” och dess föregångare ”Facelift” sjunger han så fruktansvärt bra att man baxnar.
Jämför man prestationen mellan de två skivorna och försöker bortse från sången så är nog den senare skivan speltekniskt en aning bättre. De två kvarvarande personerna har utvecklats som musiker, och de får sällskap av två nya, duktiga musiker. Känslan är också rätt bra, men istället för hunger och ”nu-tar-vi-över”-inställningen så är det en uppgörelse med alla demoner för att kunna gå vidare. Bra det, men inte riktigt lika bra. Tycker jag.
”Dirt” – 5
”Black Gives Way To Blue” – 4
Rond 10 – Känslan
I vanliga fall brukar Tvekampen avslutas med den mycket subjektiva och luddiga ronden ”Känslan”. Där sammanfattar undertecknad sina tankar och den känsla som jag har för skivan överlag. Så blir det inte denna gång dock, och det är ju för att detta inte är en vanlig Tvekamp.
Visst är det så att jag har mer känslor för ”Dirt”, det kan jag inte förneka, men jag anser att båda skivorna är mycket bra – dock väldigt olika i sitt sätt och sin framtoning. Jag anser också att låtarna på ”Dirt” är bättre (det har ju framgått så här lång, antar jag), men det finns ingen anledning att sätta poäng på denna sista rond. Så den får bli en rubrik och en ”icke-rond” denna gång….
Sammanfattning
Japp, jag gick in i denna Tvekamp med en bild av hur det skulle sluta – och nu är vi framme vid den summering som ska visa om det blev så. Låt oss slå ett öga på hur siffrorna landade till slut:
”Dirt” – 42
”Black Gives Way To Blue” –36
Oväntat? Nä. Kort sagt, det är två bra skivor som ställs mot varandra, men där den ena är ”mycket bra” så är den andra ”världsklass”. ”Dirt” är
Alice In Chains största stund, och får räknas till en av de stora klassikerna. Det är en skiva som fortfarande – 20 år efter att den släpptes – håller måttet och sätter standarden för hur smutsig grungerock ska spelas. Mer intressant hade faktiskt, för egen del, varit att ställa den skivan mot Soundgardens ”Badmotorfinger” eller ”Superunknown”, eller Pearl Jams ”Ten”. DET kanske blir en riktig Tvekamp så småningom. Till dess… får du hålla tillgodo med de gamla alstren.
De finns här!
Inlägg
