Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
 

Marduk, Valkyrja & Ofermod - Klubben 2013-10-09

 

Norrköpings black metal-kungar Marduk bevistade huvudstaden igår kväll. Turnén Serpent Sermon Sverige är en kort vända med 7 spelningar på 9 dagar, och att huvudakten är ett aktat namn bevisas väl av att man klarar av att dra runt en sån vända och dra folk i såväl större som mindre orter. 
Klubben var skådeplatsen för spektaklet, och det var verkligen ett spektakel. Vi ska komma åter till det, först några korta ord om förbanden och lite annat.
Stones hade varit vänlig nog att sätta mitt namn i dörren, och förse mig med spelschemat och hållningstiderna. Hade tänkt vara på plats i tid för första akten, men som vanligt kom vardagslivet emellan. Landade tillsammans med kompisen Per lagom till att se de sista två låtarna, och det lät väl helt okej. Laddade lite med att kolla merchståndet innan nästa akt gick på, och då kan man konstatera tre saker:
1) Marduk har en del tischor som man kanske inte skulle ha på sig på firmafesten utan att få förklara sig (Fuck Me Jesus i stor text på baksidan kan ju vända ett och annat huvud på en julfest i IT-branschen...). Bra priser dock, styva 300 för en hoodie är bra kurs.
2) Killen som stod som säljare var jävligt lik en viss AA Nemtheanga från Primordial, som Per påpekade. Min kommentar: det vore ju coolt som fan, men inte hänger väl han med på en sån här kort vända? Du ser i syner!
3) Vad jag trodde var andra akten Ofermod visade sig vara en trevlig bekantskap. Det har dock i efterhand visat sig vara tvärtom - jag kollade alltså på Valkyrja då.... 
Förvirrat? Mycket. Men eftersom båda akterna var nya för mig så gick jag från spelschemat som jag fått skickat till mig, på vilket det stod att Valkyrja skulle spela före Ofermod - och eftersom de båda hade samma backdrop utgick jag från att fallet var så. 
Det var helt fel, som en vänlig men anonym läsare påpekat - och som också fått till effekten att denna text är redigerad efter den kommentaren.

 

 

Medan jag trodde att jag kollade på ett annat band än det jag faktiskt såg så reagerade på att sångaren har kollat en hel del på hur Erik Danielsson i Watain rör sig, ibland kanske väl mycket.
Bandet övertygar rejält ändå. Det är tajt, det är rätt bra ljud och det är framförallt ett bra låtmaterial. Vi bjuds på både rens, tyngd och variation. Dessutom har bandet gitarrsolon, det tillhör ju inte vanligheterna i black metal, och efter spelningen är det bara att sätta upp bandet på listan över akter man måste sätta sig in i. Ny platta på gång i november också, vad jag förstår, och bandet luftade ett par låtar från den som lät bra!

Sen då. Tillbaka till spektaklet. Huvudaktens spelning. 
Jag har, rent krasst, aldrig tidigare bevistat en spelning som dragits med så mycket problem.
Bandet försöker slugga på, men tekniken lägger krokben för dem i stort sett hela tiden. Baskaggen fallerar de första fyra spåren, mickarna pajjar, gitarrfel mitt i en låt och konstant problem med kopplingarna som gör att det då och då blir rundgång som skakar hela golvet.
Långa pauser mellan låtarna i ett försök att rätsida på det hela, och man får se trummisen Lars Broddesson krypa runt på golvet mellan låtarna för att försöka få styr på sitt trumset.
Inte lätt att få flyt i ett gig när det är så.
En sån gång är det tur att frontmannen Mortuus har en jävla pipa och en bra auktoritet, att "Devo" Andersson är den fysiska uppenbarelsen av coolhet med sin bas och att det är en ren fröjd att lyssna på Morgan Håkanssons gitarrspel. Den mannen har en högerhand som är galet rapp, och han spelar med precision och både snabbhet och tyngd hela konserten igenom. BNandet har ju dessutom en mängd plattor att välja låtar från, så det blir en vild blandning av gammalt och nytt, tungt och snabbt - och tro på fan...
...mitt i allt ihop dyker en viss Alan Averil Nemtheanga upp som gästsångare i vad som måste vara en av bandets bästa låtar, "Accuser/Opposer" från mästerverket "Rom 5:12"!
Bra dra i lokalen då, och man märker att många gillar låten.
Eftersom bandet har så sjukt mycket att välja på så kan man inte bråka över att man inte får höra vissa låtar, men jag reflekterade i alla fall över att man inte spelade "Souls For Belial", singelsläppet från just senaste plattan. Oväntat.
För övrigt fick jag nästan bara skitbilder med min telefon, men ni får hålla till godo med dem ändå, och konstaterar att det blir bättre teknisk kvalitet från både bandet och min sida nästa gång (hoppas jag).
Till sist - visst är det väl dags för en ny liveutgåva snart? Det är ju ett tag sen "Warschau" kom nu, och även om den är fin så har ju bandet släppt mycket bra material sen dess...

 

 

 

 

 

 

Recension: Rev 16:8 "Ashlands"

Svenska Rev 16:8 har tagit sitt namn från Uppenbarelsebokens avsnitt med samma nummer. Där står följande:
The fourth angel poured out his bowl upon the sun, and it was given to it to scorch men with fire.
Med det i åtanke och ett omslag som det till vänster så förstår man ganska enkelt vad som bjuds på bandets andra epos "Ashlands".

Ja, vi pratar black metal!Referenserna som anges är band som Dissection, Watain och Ofermod, och för egen del skulle jag vilja addera även Dimmu Borgir (nä, inte de senare årens symfoniska utsvävningar, utan tidigare än så) helt enkelt för att jag ofta tycker att sångaren Talon låter rätt lik Shagrath. Eller, kanske är inte Dimmu Borgir rätt namn, det är faktiskt påfallande ofta som jag har tänkt på Ov Hell där samme man sköter gastandet. Den här skivan har starkare låtar dock!

Mest lättillgängliga och direkta är spåren "The Chase" - som bjuder på plattans enda mer melodiösa och lite svängiga inslag - och "Serenade" som kombinerar elakt piskande med en skön gitarrslinga.

De spåren sitter i stort sett omedelbart, medan låtar som titelspåret, "Agenda", "Blackline Sundown" och "Coal Mirror" initialt inte biter sig kvar utan snarare rinner av mig.

Med tiden händer dock något.

Låtarna kryper under skinnet.

Naglar sig fast med små små taggar.

Och fastnar.

Vore det inte för att de instrumentala passagerna "A Study Of Patterns And Habits" samt "Leave Me" är ganska tråkiga samt att jag gärna hade sett lite mer variation i form i tempo i låtarna så hade detta varit riktigt bra.

Ett eller två avbrott från piskandet, med lite insprängda delar sväng och episkt elak känsla tycker jag jag personligen skulle lyfta hela anrättningen till nästa nivå.

Fast, man kanske inte ska klaga.

Det är fortfarande bra.

Ljudbilden - utmejslad i Necromorbus studio - är riktigt bra, och bandet med Nefastus på gitarr och bas samt Pata på trummor till komplement till redan nämnde sångaren Talon gör en bra insats. Bandet backas också upp av AFM som bolag, så sannolikt får vi fortsätta följa detta gäng framöver, då de redan verkar ha nått relativt stora framgångar. Sånt brukar majorbolag rida på!

Som kuriosa kan förresten nämnas att skivan finns i en limiterad version på vinyl.

666 exemplar.

Förstås....

Nå, skivan hittar du på Spotify, samt att du kan kolla in gängets MySpace.

Bästa Spår: ...det får nog bli "The Chase". Jag är ju en liten mjukis som dokumenterat har en svaghet för när black metal infogar en extra dimension av känsla och sväng...

Betyget då? Jo, vi landar på en trea till slut, men den ska ses som stark. Detta är en skiva som växer, och gillar man dessutom black metal med bra produktion och starka låtar så är det ett givet köp.

Rev 16:8 "Ashlands" - 3