Veckans Tips: CHRIS CORNELL "Higher Truth"

Veckans Tips levererades som vanligt igår, torsdag.
Lite mjukare än vanligt kanske, men verkligen inte sämre. Otroligt bra, faktiskt, och en perfekt julklapp till tjocka släkten.
Du hittar texten här, och det är bara att kolla in. Det är dessutom sista tipset innan jul, sen bär det av till listornas (årsbästalistor, sammanfattningar...) förlovade land!

Glad Halloween på er - och njut av Veckans givna Tips!

Happy Halloween på er, alla glada virtuella och riktiga vänner.
Strålande väder för det, och personligen tänkte jag fira med att åka lite skridskor, spela lite Uncharted på PS4:an, spela massa hårdrock och dricka en öl eller tre.
Kanske de ovan?
Inlägg om Halloween på Heavy Metale här, där det oreras kraftigt om allt och inget. Där har du vad jag kommer lyssna på vad gäller musik också.
Och det är inte Veckans Tips, även om det är en toppenskiva. 
Den ser ut så här, och är knappast en okänding för någon av er...

 Ibland är det helt enkelt rätt att slita fram en gammal känd goding som Tips.
I detta fall "Mafia" med BLACK LABEL SOCIETY.
Varför?
Läs om det här.

Till sist: biljetter till Chris Cornells akustiska spelning på Konserthuset säkrade. 
Jävlar vilken kväll det blir!

Recension: The Winery Dogs "S/t"

Gillar du hård rock av samma snitt som finns hos exempelvis Audioslave? Lättlyssnat, med hög kompetens i framförandet utan att man gör avkall på låtarnas kvalitet eller på svänget?
I så fall ska du kolla in debutbandet med massor av erfarenhet - The Winery Dogs. Trion består av Richie Kotzen (med ett förflutet i Mr Big och Poison), Billy Sheehan (som också har ett förflutet i Mr Big, men även lirat med Steve Vai) samt MIke Portnoy (som ju då hamrat skinn i Dream Theater), och med det bagaget kommer förstås snacket om supergrupp som ett brev på posten.
Det tycker jag väl själv att vi kan lämna därhän, och istället fokusera på det som presenteras på The Winery Dogs självbetitlade debutplatta.
Sväng.
Avslappnad spelglädje.
Okomplicerad och rak hård rock som stundtals är hårdrock.
Ljudbilden är finfin, produktionen kristallklar och det är snygg vuxen musik som strömmar ur högtalarna. Sången är stundtals så förvillande lik Chris Cornell att man hajar till, och överlag är det här en skiva som jag personligen tycker passar lika fint i kontorslandskapet som i bilen. 
Genom hela skivan löper givetvis hantverksskickligheten som en röd tråd, men som bekant är avancerat spel och hög nivå på det tekniska kunnandet ingen garanti för att gott slutresultat - det är när dessa egenskaper förpackas och levereras i välskrivna och fungerande låtar som vi lyssnare verkligen kan tillgodogöra oss det på ett enkelt sätt.
Låtmaterialet sträcker sig från merrockande och svängiga alster som inledande "Elevate", "Not Hopeless" och "Six Feet Deeper" till snygga rockballader ("I'm No Angel", "Damaged") och mer episk melodisk rock ("We Are One", "One More Time").
Skivans svaga punkt är ändå att det faktiskt är något spår för mycket.
En platta av den här sorten - där man egentligen inte satsar på att det ska bli din nya kärlek, din nya besatthet som du vill gå upp fullständigt i, utan snarare en bra platta som du kan plocka fram vid nästan vilket tillfälle som helst och njuta av utan att i förväg memorera texten eller förbli sittande med fullt fokus och bookleten i handen - vinner faktiskt egentligen inte på att fylla speltiden med mer av samma sak.
Less is more, och även om materialet generellt är väldigt jämnt i sin nivå så tror jag att skivan som helhet hade varit vassare med något färre låtar.

Bästa spåren tycker jag personligen är de som rockar mest, en låt som "Six Feet Deeper" och kanske framförallt svängiga "Not Hopeless" tilltalar mig mer än när bandet drar ner på tempot. I de lugnare låtarnas skara tycker jag att "The Dying" sticker ut på ett bra sätt.
Betyget hamnar egentligen mitt mellan 3 och 4, men eftersom jag är en sucker för lättlyssnad och snygg amerikansk hård rock av den här sorten (och, let's face it, jag gillar när gubbarna som trakterar instrumenten har såväl kompetensen som glädjen i det man gör) så väljer jag snarare att fria än att fälla.
Det högre sifferbetyget, således, och du lyssnar på plattan på Spotify för att avgöra om det blev rätt eller fel.

The Winery Dogs "S/t" - 4

Rekordlångt tisdagsinlägg!

Det har varit helg samt en rivstart på veckan, och tankarna har snurrat en del. På flera saker, så nu tänker jag mig att vi ska sparka igång Metalbloggen-veckan med ett sånt där rätt långt, spretigt och hyfsat svamligt inlägg.
Häll upp en kopp starkt så ska vi avhandla en spretig samling saker.
Från humor (översta bilden är en sån där som blir bättre och bättre ju mer man kollar på den), till blandade iakttagelser och skivtips till självreflektion.
Vi börjar där, tror jag. Självreflektion.
Det är från förra veckans spelning med Marduk, och förbanden Ofermod och Valkyrja.
Som det visade sig blandade jag alltså ihop dem. 
Trodde jag kollade på ett band medan det var det andra.
Fan, det känns så här i efterhand lite amatörmässigt, och grämer mig en aning.
Självreflektionen är då denna - att kolla upp lite om banden man ska se i förväg.
Historien i sig är ju enkel.
Hade fått namnet i dörren av Stones, samt frågade efter hålltider. Då fick jag den här skickad:

Fint så. Meningen är inte att skylla ifrån sig, men eftersom de körde med samma backdrop, båda förbanden, så tänkte jag ju då att de följde spelordningen.
Det gjorde man inte.
Och det hade jag ju förstås fattat direkt om jag hade lagt fem minuter på att kolla in banden i förväg.
Anonymt fick jag veta sanningen (vilket i sig är bra, då Valkyrja gjorde ett riktigt bra gig och måste kollas upp!), men det känns ju lite som om man står med rumpan bar. 
De är ju inte heller så lika visuellt...
Först - det som alltså sannolikt var Ofermod (nu vågar jag ju inte säga något bestämt längre!), där jag bara såg typ sista låten, därefter det som jag nu vet är Valkyrja.

Nå.
Det om det. 
Vi släpper det nu, med konstaterandet att just Valkyrja släpper sin tredje platta i november.
Den heter "The Antagonists Fire" och ser ut som nedan. Ett lika bra sätt som nåt annat att börja kolla in bandet...!

Ska man istället fundera på saker att se fram mot så la In Mourning ut den här bilden på Facebook i helgen:

...med tanke på hur sjukt jäkla bra "The Weight Of Oceans" är så kan man ju inte annat än glädjas över att det är på gång nytt material. I väntan på det får man njuta av musik som finns. Och det finns ju en hel del att försöka ha koll på, minst sagt.
Två bra exempel som ploppat upp senaste veckan och som jag inte behöver försöka hålla hemliga till den kommande Hårdrockskvällen (det ska fasen bli skönt att komma förbi den så att jag slipper hålla på med mitt hemlighetsmakeri, jag börjar så smått ångra det förhållningssättet eftersom jag sitter med så många fantastiska skivor jag egentligen bara vill dela med mig av...) är de på bild nedan.
The Winery Dogs läste jag om i en av Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, minns inte riktigt vilken, och lyssnade några vändor på Spotify. Riktigt bra musik, och som Jarno på A Fair Judgement skrev: gillar man Audioslave och Chris Cornell så gillar man det här. Bandet som sådant är väl en supergrupp, när sättningen består av gamla rävar som Richie Kotzen (Mr Big och ex Poison), Billy Sheehan (Mr Big och ex Steve Vai) samt en viss Mike Portnoy (ex Dream Theater), men det bästa med plattan är låtmaterialet.
Kolla på Spotify!

Mer klassisk hårdrock står britterna Primitai för. Det är lite "kött-och-potatis" över det, men vad är det för fel på det?
Nä. just det. Inget.
Kött och potatis är ju gott.
Hörde låten "Scream When You See Us" hos Tune Of The Day och det är precis vad doktorn ordinerar när man inte orkar med för komplicerad musik.
Bra sång, rätt skönt driv och en bra byggnad av låten. Fint så. Skivan som sådan har väl inte släppts än, men såväl låten som tidigare alster finns på Spotify om du vill lyssna.
Och just Spotify ska vi prata lite om härnäst.
Eller rättare sagt, deras rekommendationer.
För det första - jag kanske egentligen borde ha en sån därna spellista på Spotify som bara utökas med massor av bra låtar allt eftersom den recenseras, men det har jag inte.
Jag använder det för att länka till hela skivor, och kanske främst för att provlyssna för egen del. Att provsmaka. 
Och det ger ju jäkligt märkliga effekter på rekommendationerna ibland.
De är ju ibland inte så träffsäkra som de är, men jag har hittat ett och annat guldkorn därigenom - men herrejävlar vad konstiga saker det kan bli när man provlyssnar på något som man ju då tyckte var dassigt...bara för att sen få rekommendationer på just den dassiga låten!
Varför finns det inte en betygsknapp som man kan trycka på?
Eller finns det och jag har bara inte upptäckt det?
Mycket möjligt.

Så. Nu ska vi avhandla ett helt knippe olika grejer med mer eller mindre ingen koppling alls mellan sig. Först ut... helgens bravader.
Det innefattar:

 

 Nej. Det ena gav inte det andra, men minsta killen är sjuk. Igen. Stackarn. Och det börjar vara tufft nu, det är tredje veckan av fyra som något av barnen är sjuka och det påverkar förstås allt. Jobb, nattsömn. 
Däremot hindrar det tydligen inte alls mig från att dricka öl.
Det är gott, öl.
Drack samma som R2 bjöd på vid middagen senast, S:t Eriks oktoberfestöl av Mathias Dahlgren i helgen. Riktigt bra för att vara OKtoberfestöl, som jag annars tycker brukar vara ganska snarlika och lite trista. Det här lutade däremot svettig socka och smakade med rejält bett. God, vill jag säga! Till det åt vi dessutom kycklingklubbor.
Det är nåt speciellt primitivt med att hålla i en bit ben och slita kött med tänderna.
Primitivt.
Gnagande.
Och med tanke på det så spelade jag följande nytillskott i samlingen en del i lurarna på kvällen:

Lord Dying "Summon The Faithless" inleder med den lämpligt gnagarbetitlade låten "In A Frightful State of Gnaged Dismemberment" (årets coolaste titel?), och låter efter första varvet lovande. Musikaliskt är låter det som om bandet kommer från Staterna (de gör man), har lyssnat en hel del på Kylesa (det har man), och har en sångare som vill låta som en viss Matt Pike i High On Fire (och ja, det gör han också). Jag har ännu inte lyssnat in mig så att jag kan säga bu eller bä, men du hittar plattan på Spotify så vi kanske kan gö ra den inlyssningsresan tillsammans?
Först att inkomma med en gästrecension (en riktig sån, med betyg mellan 1-5 och som kan publiceras på denhär siten) vinner ett pris!


Pris borde dock inte Apple vinna.

Efter att som vanligt varit seg med uppgradering av operativsystemet så tryckte jag på dne knappen i söndags.
Fy fan.
Fult jäkla pastell-barn-gränssnitt, och dessutom känns det såhär spontant omständigare?
Nä.
Ibland är det bra att vara en surgubbe som dessutom är en slow-starter. Kanske hinner jag vänja mig lagom till att det är dags att byta igen..
Och på tal om att vänja sig.
Vi har skaffat katt sen ett par veckor tillbaka.
En tjej. Jättesöt, men man är ju inte helt van att bli attackerad och få fötterna och tårna sönderbitna när man sover.
Man kan inte sparka tillbaka heller. Det har man inte råd med.
Hustrun är allergisk, så det blev till slut en raskatt. En sibirisk kisse, som tydligen saknar det där proteinet i huden som är det man egentligen är allergisk mot.
Kostade (håll i er nu) 9 000 spänn.
En eftergift för att jag förlorat vadet om antalet skivor ett par år i rad nu utan att ge vinnaren det tillhörande priset.
Men ändå.
Det är alltså samma summa som min CD-spelare, i stort sett. 
Det ser man inte när man kollar på dem. Att de kostar lika mycket, menar jag.

Man får kanske göra som en del band numera.
Starta crowdfunding.
Senast i raden är Terrortory som vill få ut EP'n "City Of Ghosts" som en limiterad vinyl, och vänder sig till fansen. Du hittar all info om det här, och en fin bild på omslaget av EP'n nedan. Jag kanske också skulle börja med det?
Crowdfunding för att slippa jobba? Tror ni det går och samtidigt bibehålla livskvalitén?

 
Lite tveksam jag.
Man får nog fortsätta jobba.
Speciellt som man upptäcker saker löpande. Som att min Manowar "Kings Of Metal" inte står på sin plats i hyllan. Eller just bredvid.
Det var häromkvällen. Skulle ha den för en enkel fotosession i sviten "Malt, humle, jäst och Distade Gitarrer" (snacka om cliffhanger, du kan ju fundera vilken öl det rör sig om...!), men till min fasa stod den inte där.
Okej, jag har inte scannat igenom hela hyllan än (drack en annan öl), men såhär kan vi inte ha det. Att det försvinner skivor. Då kan man aldrig sluta jobba eftersom man måste täppa till hålen som uppstår. Inte okej!

Så.
Jobba, alltså.
Det är nog dags för det nu.
Ska ägna dagen åt att lyssna på Necrowretch på såg hög volym jag vågar i kontorslandskapet, och generellt bara vara odräglig. Ett och annat kundbesök blir det förstås också, så det är kanske bäst att portionera ut sin odräglighet om det ska bli en framgångsrik dag.

"Putrid Death Sorcery" på er, så länge!
 

Black Sunday

Idag var sista dagen på min tilfälliga pappaledighet. Imorgon börjar allvaret. På bilden förklarar jag därför för minstingen att pappa måste jobba för att det ska funka, samt att Chris Cornell och de andra killarna i Audioslave inte längre kör räcet tillsammans längre, tyvärr.

Det hela är, med andra ord, en ganska svart söndag.
Känner mig inte alls upplagd för arbete. Den enda trösten är väl att man får spela musik så högt man vill i bilen...




Zakk Wylde och Black Label Society får symbolisera det hela med just "Black Sunday" från senaste given "Order Of The Black". Och, som sista bild så bekämpar jag vardagaen på följande sätt...

Först att kommentera med namn på ölsorten får ett Meshuggahplektrum!

Khold!

Hårdrockskvällen 2010 startade ju som bekant med kategorin Bästa Text, och förutom alla sköna anekdoter och förklaringar om varför så fick vi ett härligt spann på musiken. Katatonia, Hammerfall, Alice In Chains, Slayer och bandet som nog imponerade mest på undertecknad under hela kvällen: Khold!
För mig var det en helt ny erfarenhet, men när låten "Död" brakade loss så föll jag pladask.
Vilket sväng! Vilken känsla! Precis så vill jag att min black metal ska låta!

Jag kommer absolut att kolla upp detta gäng, och tackar för uppvisningen.

Nästa kategori var "Låt som blir bättre Live", och där är jag personligen riktigt nöjd med mitt val av Sepultura. Extra mycket då en av mina andra alternativ var Satyricons "Repined Bastard Nation" - och den dök upp från en av de andra deltagarna! Även den här kategorin spretade rätt rejält, till allas stora glädje.

Kategori nummer 3 var en som fick utstå ganska mycket spott och spe: Bästa Cover. Ganska vanlig kommentar var .."en riktig skitkategori, men jag lyckades hitta en rätt bra låt til slut..." Till slut kom vi nästan ner till en viktig diskussion - vilken av följande Michael Jackson-covers är bäst: Chris Cornells "Billie Jean" eller Alien Ant Farms "Smooth Criminal"?

Blir det någon Soundgarden-återförening?

Som jag skrev i mina önskningar inför 2010 så skulle det vara mumma om Chris Cornell återvände till Soundgarden-ljudet, och David Snusgrop, a.k.a Metal Bastard upplyste oss då om att en återförening faktiskt var på g.
Nu verkar det tyvärr inte helt självklart längre, och det där är verkligen en återförning jag inte riktigt vågar tro på förrän jag ser det... Fortsättning lär följa!

Dessutom måstejag få skrytal ite, och berätta att jag nu vet vad världens bästa ljud är. Det är när min son gapskrattar direkt från hjärtat. När det - som idag - dessutom sker därför att han headbangar till Gorgoroth i bilbarnstolen så värmer det ju ett rockhjärta extra mycket! Det är ju förövrigt en tokbra platta de presterat, norrmännen...

Hårdrockskväll 2010 - min val!

För det första - detta är ett automatgenererat meddelande, schemalagt. Jag är heeeeelt säker på att vara trasig dagen efter Hårdrockskvällen, så detta är författat i förväg! Hur som helst - här har du mina val för årets höjdarkväll:

1) Bästa Text: Alice In Chains "Junkhead". Inte deras bästa låt, men JÄVLAR vilken tung text. Den gör hela låten, tycker jag!

2) Låt som blir bättre live: Sepultura "Territory", plockad från plattan "Under A Pale Grey Sky". En lite oväntad sak, tror jag det ska visa sig. Grymt coolt trumljud dock, och de ständiga "Fuck shit up"-vrålen gör det till en skitskön livedänga!

3) Bästa Cover: Chris Cornell "Billie Jean". Mera oväntat, men... dels är låten i denna tappning rätt annorlunda och bra, och dels sjunger karl'n så inihelskotta bäst att det förtjänar speltid!

4) Bästa/Elakaste Riff: Behemoth "Ov Fire And The Void". Grymt riff, elakt riff, skitbra låt. Du har väl inte missat videon här i högerkanten?

5) Bästa Träningsmusik: Dark Tranquillity "Terminus (Where Death Is Most Alive)". Springer och tränar alltid bäst till dödsmetall, om detta nu kan kallas det. Gillar också just inledningen av sången "..this is a ghost town...", det ger mig alltid en extra skjuts! Ja, och så kan valet reta Per också... ;-)

6) Bästa Gitarrsolo: Yngwie Malmsteen "Crystal Ball". Givet val. Lyssna på känslan i inledningen... shit pommesfrites..

7) Snyggast Omslag: Primordial "Gallows Hymn" från "To The Nameless Dead". Nä, det kanske inte är snyggast egentligen, men jag hade visst inte Sabbath Bloody Sabbath på vinyl som jag trodde, och då valde jag ett omslag som framförallt är passande. Det ser ut som det låter, det till och med luktar som det låter!

8) Bäst Just Nu: Amorphis "Silver Bride". ingen överraskning här inte, men vaddå? är det bra så är det!

Det var alles, allt klockade in på just under 39 minuter. Rätt kort skiva, faktiskt.... uppdatering om kvällen följer när (ja, eller kanske om?) jag blir hel igen...

Välkommen till 2010!

2009 är lagt till handlingarna (även om det nog dyker upp en och annan recension på plattor släppta 2009 på den här bloggen...), och vi ser fram mot det nya året.



Får jag önska hejvilt så vill jag bland annat...

• Att Chris Cornell tar sitt förnuft till fånga och släpper nytt material i Soundgarden-stil


• Att Satyricon släpper en fet livebox med DVD och CD


• Att Khoma når i mål med sitt nya album, och att det fortsätter vad de startade på "The Second Wave"


• Att Metal Town bokar lite vettiga artister. Kan få Mastodon? Immortal? Amorphis?


• Att jag orkar fortsätta med hög takt på inläggen på den här bloggen... och kanske förbättra kvaliten lite.. :)


• Att Dark Tranquillitys nya platta når upp till högt ställda förväntningar, och att de tar steget upp i hårdrockens Elitserie, så att säga


• Att mitt hockeylag inte gör bort sig. Jag kräver inte mycket just nu, bara inte förnedring...

För övrigt är det bara några dagar kvar till en av årets bästa kvällar, Hårdrockskväll 2010! Trettondagsafton smäller det, och den håär bloggen kommer att ägna ganska mycket tid till att kika bakåt. Det innebär bland annat att samtliga recensioner från 2009 kommer att samlas enligt betygsindelning, samt att det nog blir ett och annat inlägg med fokus på just de olika kategorierna som ska avhandlas under årets Hårdrockskväll.

Bota baksmällan så länge. Vi hörs och ses - same time, same batchannel!

Seattle strikes back?

För min del var det ett tag nästan larvigt - det skulle helst komma från Seattle för att vara bra.
Queensryche, Pearl Jam, Soundgarden, Alice In Chains, var grejen. Nu kan man ju fundera på om det är på väg tillbaka?
I år har Queensryche, Pearl Jam och Alice In Chains släppt album. Införskaffade sent om sider AiC's "Black Gives Way To Blue" före helgen, och kan konstatera att den är bra. hur bra vill jag vänta lite med, men min lille son M headbangade så att han ramlade omkull (och ja, jag skrattade så nästan grät...) när den gick igång - det kanske säger en del om svänget!

Får man nu önska sig en sak för 2010 så kan det väl vara att vågen fortsätter med en återförening av Soundgarden, eller att Chris Cornell i alla fall återvänder till det soundet?