Det senaste alstret från Norges kanske största hårda musikexport Dimmu Borgir berör. Henrik på Werock hyllade plattan med ett betyg på 9/10, men jag har hört lika många personer som är besvikna över att dte inte längre skrivs hårda riff.
Borta är all personal utom det som grundarna räknar som den hårda kärnan, alltså Shagrath, Silenoz och deras ständiga "hangaround" Galder. Borta är skivtitlarna med tre ord i följd, och borta är de svarta nitarna och spikarna till förmån för vita scenkläder.
Faktum är att där Watain valt en väg där man letar sig längre in i mörkret och skrämmer skiten ur små barn, så har Dimmu Borgir valt motsatt väg. "Abrahadabra" bjuder bara stundtals på musik som kan kallas black metal, och det hela är väldigt barntillåtet.
Och jag tycker att det är bland det bästa bandet har gjort.
De befinner sig inte längre på den plats i livet där de skapar musik som matchar ett omslag med en bild på en naken och lemlästad kvinnokropp, men de har en otrolig fantasi och en känsla för det episka och symfoniska som är i stort sett omatchad inom scenen idag. Dimmu Borgir säljer dessutom så pass bra att de har råd att genomföra sina idéer på riktigt, och det ger hela den här skivan det lyster av trovärdighet som behövs, och lockar och drar sin lyssnare in i skapelsen.
Själv var jag helt golvad efter första lyssningen, antagligen mycket eftersom den totala upplevelsen.
Den här plattan är som skapt för att spela i en kompetent anläggning, och det märks att bandet har hela Kringkastingsorkesteret och kören Schola Cantorum Choir till sitt förfogande istället för keyboard och samplingar.
Så, hur låter skivan då?
Inledande instrumentala "Xibir" är filmmusik rakt av, och tyvärr rätt trist. Jag hoppar över den varje gång... för sen kommer "Born Treacherous", en bra låt som innehåller både lite riffande, bra gung och en mäktig känsla när kören sjunger refrängen. "Gateways" är förstasingel, och den är väl okej. Avslutningen på låten, sista minuten ungefär, är dock betydligt mer än okej, det är riktigt riktigt bra!
"Chess With The Abyss", "Ritualist" och "The Demiurge Molecule" fungerar väl (den sistnämnda har dessutom en inledning som har en tendens att fastna i huvudet på mig, det är en sån där snutt som jag ofta går och nynnar på i efterhand). Avslutningen på skivan är dock vassast, både "Renewal" och "Endings And Continuations" är riktigt bra, och "A Jewel Traced Through Coal" bjuder på lite befrinande rens.
Den riktiga pärlan har jag dock sparat till sist i upprapningen av spåren. "Dimmu Borgir", en låt som är i stort sett enbart bygger på kör och ett glädjesmittande driv.
Jag är fan kär i den låten!
Totalt sett är det här en skiva som rullat en hel del, och jag gillar den lite mjukare "filmkänsle"-inriktningen bandet har tagit. Det finns gott om andra band som bibehåller en elak image, och gör det bättre än just Dimmu Borgir, så varför hålla på med det?
Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller skivan på Spotify.
Bästa Spår: "Dimmu Borgir". Lätt. Jag säger som deras egna textrad... Dimmu Borgir... Forward... Onward... March!
Dimmu Borgir "Abrahadabra" - 4
Inlägg
Just låten Dimmu Borgir och singeln är otroligt mäktiga på skivan. Det finns dock lite utfyllnad men allt som allt är det en riktigt bra platta.
SvaraRaderaDu har rätt i det du skriver; Dimmu Borgir 2010 är inte speciellt hårt eller farligt utan barnvänligt som fan. En turné med Korn och faktum att du kan köpa skivan på WalMart eller Hot Topic i USA är ett bevis om något.
Men nitar kör de fortfarande på scen.