Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" - 4 

Musikåret 2012: Rock'n'roll-plattorna

Jaha, nu närmar vi oss. Alltså, det här året drar sig mot sitt slut. December är här (och, om man ska tro en del partypajjare så tar det ju allt slut den 21/12 i år, i alla fall slutar Mayakalendern då), och det börjar vara dags att spika fast den klassiska Årsbästalistan.

Vad har varit bra, och vad har inte det?

Vilka skivor återfinns på Topp 10, och vilka missar?

Förhoppningsvis orkar jag med en sammanställning likt förra året, med "Årets..." som sedan gör nedslag i allehanda grejor (öl, snacks, blog, rock, liveskiva och annat. Du har del ett, två och tre på länkarna), men det får vi se om.

man vill ju inte gärna skriva en sån sak nu för publicering i mellandagarna, och så blir det inga mellandagar för att världen går under.

Jobba i onödan. Det vore verkligen en förlust. 

Fast å andra sidan, det har jag ju redan gjort. Med serien som jag nu mer eller mindre bestämt kommer att heta "Besatt", och starta söndagen den 13:e januari, så det kanske bara är att ta chansen/risken och börja formulera det?

Hur som helst, det är dags att starta sin egen sammanställning. Deadline för Werockskribenterna är i sedvanlig ordning julafton, så det är bara att börja ställa upp de potentiella plattorna och mangla igenom dem.

Detta år tänkte jag mig försöka ta dem per "klump" som jag har i mitt huvud, och först ut är de skivor jag tänker på som rock'n'roll-plattor.

Jag vill peka på 8 stycken som är värda att lyftas fram (ja, om jag nu inte som vanligt missar någon, den risken finns ju hela tiden...). De är, i bokstavsordning efter gruppens namn, följande:

 

För att göra det hela lite intressantare så tänkte jag här och nu avslöja mina tankar om skivorna i just denna smet, och hur de ligger till för att knipa en placering på den sammanställda Årsbästalistan. Alltså, från toppen enligt alfabetet:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
När den här skivan kom gillade jag den som fan. Den är fortfarande bra och jag kan nästan lova att den så småningom kommer som Veckans Tips, men den räcker inte riktigt ända fram ändå i år. Inte till Topp 10, inte till Årets Rockplatta.

Graveyard "Lights Out"
Jo. Göteborgarna levererar, även om det inte är samma magiska sprakande föreställning som på föregångaren. Detta är annorlunda, mörkare och mer mångbottnat, och banne mig om de inte gör det igen. Just nu är det nog tanken, att detta är Årets Rockplatta. Tycker jag. Däremot tycker jag inte att det är årets bästa platta, inte ens den övre halvan av Topp tio. Just nu. Det kan ju ändra sig innan det är skrivet i sten....

Jess And The Ancient Ones "S/t"
Rätt märklig platta, slätstruken och briljant på samma gång. Låten "Sulphur Giants" är fortfarande helt jävla fenomenal, och skivan är verkligen trevlig. Helt klart värd att nämnas i denna klump av rockplattor, men jag kan faktiskt ändå inte se mig placerade den på Topp Tio. Inte i år. Så bra är den inte.

Lord Fowl "Moon Queen"
En fullkomlig överraskning för mig, den landade i brevlådan utan att jag ens visste att den var på väg. Bra jäkla platta, skänt sväng och en trevlig ny bekantskap. Till syvende och sist håller jag nog ändå den här skivan i lite samma stil som "Dancing Madly Backwards", alltså att den är riktigt bra och kommer att dyka upp som Veckans Tips vad det lider - men inte riktigt på Topp Tio.

Royal Thunder "CVI"
Den här plattan är skitbra, på ren svenska. Låtarna är såna där som välter träd och kastar sten runt sig - brottartunga och smittande och alldeles ruggigt bra för det mesta. Skivan är dessutom något så ovanligt som en rockplatta med rejält djup, och som tar lite tid innan den fastnar. Helt klart en stark utmanare till en av årets Topp tio!

Spiders "Flash Point"
Här gäller faktiskt lite av det omvända mot ovanstående giv. Detta är låtar som INTE kräver att man lyssnat massor på dem innan, och som svänger skönt i alla lägen. En stabil platta som jag nog vill hissa lite, men ändå håller lite för svag för att knipa en Topp tio i årets konkurrens.

Rival Sons "Head Down"
Njaejo. Alltså, av alla skivor som kommit i år är det fasen svårast att bestämma hur det här landar. Det är inte dåligt, inte dåligt alls, det är rätt bra, men... alltså... inte så bra som förra given. Eller jag vill att det ska vara. Värd att nämna, men i år kommer inte Sönerna att besitta någon topp tio-placering för undertecknads del.

Witchcraft "Legend"
Ooohhh... den här skivan är bra. Spelas ofta, och på hög volym. Det är en av de absolut bästa rockskivorna i år, strax efter Graveyard och kanske Royal Thunder, men huruvida det räcker till en plats på den trånga listan? Det vete fasen. Kanske just så pass, det får bli en sån där grej som avgörs nära inpå när jag lyssnar på de olika kandidaterna igen. Och igen. Och igen...

Sådärja. Det var rockskivorna. Läser man mellan raderna kan man ju börja ana hur en slutgiltig lista kommer att se ut, så den kan vi ju sakta mejsla fram tillsammans allt eftersom de olika klumparna av skivor navelskådas. Fortsättning följer!

Recension: Witchcraft "Legend"

Magnus Pelander.
Så heter han, sångare och stark man i Witchcraft, och förutom att han verkar vara lite av en kuf (om man nu läser intervjuer och försök till intervjuer, samt googlar lite på bandets liveframträdanden) så har han en stämma som förmodligen kan smälta guld.
I alla fall på nya "Legend", för med Witchcraft och Rebellängeln förhåller det sig som så, att jag i teorin borde älska föregångaren "The Alchemist" eftersom det är en typ av musik som borde passa mig, men som aldrig riktigt fastnat...till stor del på grund av just Magnus Pelanders sång.
Hängde ni med?
Inte?
Okej. Så här då:
Jag har ju förstås hört "The Alchemist", men verkligen inte fallit pladask för den. Visst är låtarna sjyssta, men det har inte fastnat - och det beror till största delen på att jag inte är överens med Pelanders sång och sätt att frasera.
så förklarade Stones att jag ju behöver "Legend", och när Stones säger så är det bara att lyda.
Och se på fanken, helt plötsligt är det nästan tvärt om?!?
Alltså, ibland tycker jag han fraserar lite udda även nu, men på det stora är det fantastisk sång på den här skivan. Fantastisk!

"Legend" har, sen den landade i skivspelaren, rullat rejält många varv, och jag vill påstå att det är en alldeles ypperlig kandidat för att vara årets rockplatta.
Ja, stora ord, men så är det.
Låtar "Flag Of Fate", "An Alternative To Freedom" och ""Dead End" står givetvis bra på egna ben, men helst ska nog skivan avnjutas i sin helhet.
Då märks inte svackorna speciellt väl, och man vaggas in i det gung och den trygga svängiga famn som bandet bygger upp. Kul kuriosa är förresten att man på digipackomslaget bytt plats på låtarna "Democracy" och "Dystopia" jämfört med hur de spelas upp på själva skivan. (undrar vilket som egentligen är rätt, det kanske är fel ordning på skivan...?). 

Inför skivan lämnade John Hoyles bandet (återfinns nu i Spiders om du är nyfiken), och gitarrarbetet hanteras nu av både frontmannen Pelander samt Simon Solomon, och man gör det med den äran. Produktionen står en viss Jens Bogren för tillsammans med bandet), och det är en fin slutprodukt man gemensamt har lyckats få fram.
Betyget ligger där och dallrar.
Ska det vara 4, ska det vara 5?
Till slut vill jag nog lägga mig på betyget 4. Är det något jag saknar för den där fullträffen så är den en eller två uppenbara kanonlåtar, givna singlar, fullständiga raka högrar i ansiktet. 
De finns inte riktigt, även om skivan är jämn och mycket bra.
Bäst är nog "Flag Of Fate", jag gillar det lite lågmälda tilltalet i början av den låten, liksom "An Alternative To Freedom".
Hur som helst, den här skivan var det tur att jag införskaffade, och den kommer framöver att ha sin givna plats bland lyssnandet!

Witchcraft "Legend" - 4

Recension: Skånska Mord "Paths To Charon"

Första gången jag lyssnade på "Paths To Charon" av Skånska Mord, den tredje plattan i högen från Small Stone Records (de andra var Lord Fowl och Wo Fat) så tänkte jag något i stil med wow, det här låter ruggigt bra och lovande.
 Skåningarnas ljudbild och sväng i kombination med sångaren Janne Bengtssons säregna och rätt raspiga bluesminnande röst fick mig att tänka att det här skulle bli en fullträff. Tyvärr tycker jag att tiden och upprepade genomlyssningar visat att det inte riktigt håller vad det lovar.
Missförstå mig rätt här - skivan är rätt bra, men mitt första intryck var nog att jag skulle hylla den rätt så oreserverat.

Nå, detta är gängets andra giv och min första kontakt med dem. Bandet i sig består av 5 snubbar som alla kommer från Örkelljunga (kanske mest känt för att man någon gång per år ser ett volleybollag från just den stan skymta förbi i Sportspegeln?), och som har sitt förflutna i banden Half Man och Mothercake. Det förstnämnda hade en bakgrund av mer blues, det sistnämnda mer heavy metal och när de två slogs samman bildades ljuv musik i form av Skånska Mord, allt enligt promomaterialet. 
Det kan nog stämma, för i alla fall här, på andra given, så är det just giftermålet av klassisk hårdrock och en mer bluesinfluerad rock som står i centrum.
Inledande "Dark Caves Of Our Mind" minner om fornstora dagar när Black Sabbath var kungar, medan ett spår som "A Black Day" känns som klippt och skuret att framföras i en liten trång, rökig och ganska stökig lokal, sent på natten och för ett mindre men hänfört sällskap. Det är också, tillsammans med "Lord Of Space And Time" de spår jag gillar bäst på plattan, även om det sällan faller ur ramen. Svagast är segmentet med "The Flood", "Laggåsen" och "The Ambassaduer" som ligger på rad ungefär i mitten av skivan.

På det hela är det ändå en stabil insats.
Den musikaliska leveransen (förutom Janne Bengtsson på sång består bandet av Patrik Berglin och Petter Englund på gitarr, Thomas Jönsson på trummor samt Patric Carlsson på bas) är snygg, produktionen är som nämnts riktigt bra, och variation får man också när Spiders Ann-Sofie Hoyles gästsjunger på "Addicts".
Fint så, kanske?
Jo.
Du har skivan på Spotify så att du kan kolla in den själv. 
Bästa Spåret tycker jag är "A Black Day", det är en sån där låt som får mig att vilja lyssna på musik i min ensamhet, när familjen somnat, med en bra whisky som sällskap...

Skånska Mord "Paths To Charon" - 3

Recension: Spiders "Flash Point"

Göteborgsbandet Spiders har något bra på gång.
Sedan starten 2010 har man sakta men säkert manövrerat sig framåt. Liveframträdanden på Roadburn Festival, Way Out West, turné med Graveyard och ris i Close-Up Magazine är några av troféerna man samlat på sig, och nu i början av oktober är det dags för albumet "Flash Point", det som är tänkt att vara nästa steg i karriärstegen. Skivan ges i Sverige ut på Crusher Records som varit vänliga nog att förse Metalbloggen med ett exemplar för recension, ett faktum jag är glad över - det är inte alls säkert att bandet hamnat på min radar annars, i den flod av bra musik som kommer ut är det inte helt lätt att plocka upp allt!
Nå, bandet levererar rock'n'roll med hårdrockskant, allt stöpt och rotat i hur musiken lät på 70-talet... men ändå modernt, för att sammanfatta det enkelt. De 9 spåren på "Flash Point" är föredömligt korta och direkt, precis som bra rock ska vara. De kräver inte att man hört dem innan, utan vem som helst kan i stort sett komma in i skivan precis hur som helst. Det spelar ingen roll vilken av låtarna man egentligen hör, eftersom de alla talar till det primala jaget, det där som gillar svängig och bra musik.
Trots det ansamlade gänget på framsidan så består bandet av fyra personer. Frontas gör man av Ann-Sofie Hoyles, och jag gillar hennes röst som är tidlös och passar väl till musiken och denna typ av svängig hårdrock. Övrig leverans sker av John Hoyles (gitarr), Matteo Gambacorta (bas) och Richard Harryson (trummor), och det är som ett lag dessa herrar är starkast. Ingen glänser över de andra, vilket enbart är en styrka då laget i detta fall känns starkare är jaget. Detta lyfts också fram av en rätt bra och välbalanserad, mullig produktion.
Låtmaterialet då?
Överlag bra. "Loss & Trouble" är lite halvseg i sig själv, men ger fin inramning till rockigare "Love Me" och "Fraction" som omringar den. Inget spår faller ur ramen, och när man lyssnar på skivan har man ofta en känsla av att detta, detta är nog min favoritlåt.
Tyvärr finns faktiskt en baksida på det också, och det är det faktum att det inte är speciellt många av låtarna som sitter som berget.
Antalet gånger jag nynnat vidare på en låt efter att skivan spelats är förvånande få, med tanke på hur mycket jag diggar med när jag väl spelar skivan. Inledande "Weekend Nights" och tidigare nämnda "Fraction" är de spår som innehåller mest av den egenskapen, och det blir också de spår som jag gillar mest.

Kommer "Flash Point" att innebära nästa steg för bandet då?
Säkert.
Man har som sagt något bra på gång, och jag gillar att detta blir nästa pusselbit för att fortsätta logga spelningar (man kommer bland annat till Sthlm den 12/10 och spelar i hemstaden Gbg den 13/10), och eftersom man har just kvalitén att kunna attrahera helt utan att man som åhörare är insatt sedan tidigare så gissar jag att man kommer att vinna massor av arbetssegrar framöver.
Så är det också när det gäller betyget, faktiskt. Jag startade med att tänka att detta var en klar trea, men med tiden har bandet fått mig att fundera. Är det "bra" (dvs 3) eller "mycket bra" (dvs 4)? Lite samma tankar som med recensionen av Huntress, faktiskt, och det är inte utan att jag tänker en hel del på just känslorna med den skivan. Inte för att de låter lika, men just känslan. 
Detta är bra. Det svänger som fan, och egentligen vill jag lägga mig mitt emellan 3 och 4...

Till slut vill jag ändå hålla detta som en trea. Stark sådan, och med stor risk att jag får äta upp det med tiden, men i alla fall. Tyvärr finns skivan i skrivande stund inte på Spotify (den lär dock dyka upp där snart, skivan släpps egentligen 5/10), men jag kan bjuda på en mer välhållen recension på sidan Rockbladet för den som vill veta mer! 

Spiders "Flash Point" - 3