Örebro, Metallsvenskan - here I come!

Hey ho - lets go.
Till Örebro, där Metallsvenskan går av stapeln!
Ska bli helt vansinnigt kul, och vilket spelschema sen.

Igår var det ju fredag, för er som minns det. 
Är man som jag och åker idag så missade man alltså Hardcore Superstar och At The Gates (och lite annat löst svammel som Corroded). Det kan jag leva med.
Lördagen dock.. ujujuj.
F.K.U.
W.E.T
Troubled Horse
Primordial

Det får bli uppvärmningen (imorgon ska jag förresten använda Citatet för att svamla lite om det där med spelningar i sol och dagsljus, speciellt om man är ett band som just Primordial, dvs ett band som verkligen tjänar på att spelningen omges av lite mörker... missa inte det), innan det blir lite paus för min del. Jag kommer nog inte att se Adept och Bullet.
Det blir en lämplig vätske- och matpaus innan avslutningen stavas
Vomitory
Graveyard
King Diamond

Det, mina vänner, är riktigt bra!
Jag antar att jag förstås kommer ha kul med resesällskapet, som bland annat innefattar Jolly Jonny, samt att det kommer finnas möjlighet att kanske skaka tass med lite semikändisar inom hårdrocksvärlden - och kanske med svinga en bägare med lite nätkompisar, fast i riktiga livet så att säga. Ni är några som ska dit vet jag, pm:a mig på Facebook så kan vi byta nummer om ni vill dejta. Så att säga.
Annars kan man reflektera över just resmålet.
Örebro.
Det är en av de städer jag faktiskt knappt varit i, något som tillhör ovanligheterna efter mitt jobb på Games Workshop och ett övrigt yrkesliv som de senaste 15 åren inneburit en hel del resor och kundbesök på många ställen i vårt vackra avlånga land.
Men Örebro är lite av en doldis för mig, så jag tog den mest kända bilden överst i detta inlägg för att symbolisera stan. Det är väl en borg eller ett slott, men det är egentligen inte därför jag tänkte reflektera över stan.
Det har istället med musiklivet att göra.
Påfallande många bra band har nämligen just Örebro som hemstad.
Bara på den här bloggen har jag haft Coldworker, Millencollin, Blowback och Torture Division, och det är väl rätt överrepresenterat?
Minns jag inte helt så finns det väl band som exempelvis just Graveyard som har rötterna i stan också  (och Captain Crimson, väl), så något verkar det ju finnas i vattnet där. Vill du kan du också spendera lite tid med att läsa intervjun med Blowback, där delar av snacket handlar just om stans musikklimat. Det kan ju vara nöje en lördag i slutet av maj.

Själv har jag dragit på mig min häftigaste stass.
Hårdrocks-tischa (Behemoth!), tatueringar och kalnande hjässa.
Helt unik look i Örebro denna helg, med andra ord... :)

Recension: Vidunder "S/t"

Svenska Vidunder ställer sig i ledet av retrorockare som levererar snyggt förpackad och inspirerad rock'n'roll. i en genre där de största namnen heter saker som Graveyard och Witchcraft kan man inte annat än förundras över den mängd band som finns i skiktet under, och som uppvisar stundtals häpnadsväckande kvalitét. Vidunder är definitivt av samma kaliber som Blowback, Captain Crimson, Horisont, Spiders och varför inte ett band som Ginger Trees. Med ett band som just Spiders delar man inte bara skivbolag (Crusher Records), utan lånar även in en viss John Hoyles för att gästspela gitarr.
Ändå är det som verkligen står ut och som gör att Vidunder blir ett namn att hålla koll på den sprakande inledningen av denna självbetitlade debut.
Herrejösses, där sparar man inte på krutet!
Duon "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är sån där rock som träffar på prick rätt, så att håret närapå står rakt ut på armarna. Det är svängigt, det är bra och det är med rätt nerv. Tredjespåret "Trees" lugnar ned en aning, välbehövligt, och bjuder stundtals på lite Deep Purple-minnande känsla när man låter klaviaturen jazza loss lite i mitten. 
Initialt är det en förhärskande tanke i samband med min första kontakt med skivan, den om det ens är möjligt för bandet att hålla den höga nivån skivan igenom. 
Svaret ska tyvärr visa sig vara nej, även om det är lite väntat.
Fjärde spåret "Threshold" drar ner nivån en aning, och plattans mittpunkt innehåller två spår som i mitt tycke faller ur ramen. Det är de två stycken som har text på svenska, "Försummad Och Bortglömd" samt "Asmodeus", och kanske är det för att resten av plattan håller sig till det engelska språket (eller så beror det bara på att undertecknat har en hangup avseende detta) men precis i de spåren så passerar bandet snarare som svenska vismusikanter än som rock'n'roll-hjältar.
Det låter helt enkelt mer alkoholiserad trubadur än jeansjackebeklädd mustaschprydd 70-talsrocker.
Det tar sig igen på slutet ändå. "Beware The Moon", "Fire", Threat From The Underground" och "Your Ghost" fullbordar skivan, och även det kan kännas lite som om främst det sistnämnda spåret är lite utfyllnad så står en sak mycket klar: 
Vidunder kan konsten att skriva låtar.
På ett mycket bra sätt.
Att sångaren Martin Prim dessutom har en sån där röst som man tycker sig känna igen från andra band och sammanhang utan att Malmöpågarna någonsin har ett sound som känns kopierat eller lånat (se där en bedrift i en så pass upplogad fåra som retrorocken är) är bara av godo. Jag gillar det.
Allra bäst, som sagt, i inledningen.
De två första spåren är såna där som inte bara kommer hamna på diverse spellistor, utan sannolikt också som tips i samband med att folk frågar om "man inte har någon bra musik att tipsa om".

Så.
Med alla dessa ord sagda, hur står sig då den här plattan?
Bra, vill jag säga. Ljudbilden är läckert avskalad och ruffig utan att tappa känsla. Bandet levererar med känsla. Låtarna är, på det hela taget, bra, och även om jag gnäller lite om mittpartiet med de svenska texterna så är det inte speciellt mycket atttveka om när dte gäller betyget. Fyran känns naturlig, och gillar du den här typen av musik är det ett givet köp.

Bästa Spår behöver vi inte orda om så mycket mer än att än en gång konstatera att "Summoning The Not Living" och "Into Her Grave" är en inledning som inte går av för hackor. 
På Spotify finns än så länge bara två spår, varav ett inte återfinns på skivan (och det andra är just "Asmodeus" som jag har lite svårt för, men här har du t ex den officiella videon för just "Into Her Grave" på YouTube.

Vidunder "S/t" - 4 

Musikåret 2012: Rock'n'roll-plattorna

Jaha, nu närmar vi oss. Alltså, det här året drar sig mot sitt slut. December är här (och, om man ska tro en del partypajjare så tar det ju allt slut den 21/12 i år, i alla fall slutar Mayakalendern då), och det börjar vara dags att spika fast den klassiska Årsbästalistan.

Vad har varit bra, och vad har inte det?

Vilka skivor återfinns på Topp 10, och vilka missar?

Förhoppningsvis orkar jag med en sammanställning likt förra året, med "Årets..." som sedan gör nedslag i allehanda grejor (öl, snacks, blog, rock, liveskiva och annat. Du har del ett, två och tre på länkarna), men det får vi se om.

man vill ju inte gärna skriva en sån sak nu för publicering i mellandagarna, och så blir det inga mellandagar för att världen går under.

Jobba i onödan. Det vore verkligen en förlust. 

Fast å andra sidan, det har jag ju redan gjort. Med serien som jag nu mer eller mindre bestämt kommer att heta "Besatt", och starta söndagen den 13:e januari, så det kanske bara är att ta chansen/risken och börja formulera det?

Hur som helst, det är dags att starta sin egen sammanställning. Deadline för Werockskribenterna är i sedvanlig ordning julafton, så det är bara att börja ställa upp de potentiella plattorna och mangla igenom dem.

Detta år tänkte jag mig försöka ta dem per "klump" som jag har i mitt huvud, och först ut är de skivor jag tänker på som rock'n'roll-plattor.

Jag vill peka på 8 stycken som är värda att lyftas fram (ja, om jag nu inte som vanligt missar någon, den risken finns ju hela tiden...). De är, i bokstavsordning efter gruppens namn, följande:

 

För att göra det hela lite intressantare så tänkte jag här och nu avslöja mina tankar om skivorna i just denna smet, och hur de ligger till för att knipa en placering på den sammanställda Årsbästalistan. Alltså, från toppen enligt alfabetet:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
När den här skivan kom gillade jag den som fan. Den är fortfarande bra och jag kan nästan lova att den så småningom kommer som Veckans Tips, men den räcker inte riktigt ända fram ändå i år. Inte till Topp 10, inte till Årets Rockplatta.

Graveyard "Lights Out"
Jo. Göteborgarna levererar, även om det inte är samma magiska sprakande föreställning som på föregångaren. Detta är annorlunda, mörkare och mer mångbottnat, och banne mig om de inte gör det igen. Just nu är det nog tanken, att detta är Årets Rockplatta. Tycker jag. Däremot tycker jag inte att det är årets bästa platta, inte ens den övre halvan av Topp tio. Just nu. Det kan ju ändra sig innan det är skrivet i sten....

Jess And The Ancient Ones "S/t"
Rätt märklig platta, slätstruken och briljant på samma gång. Låten "Sulphur Giants" är fortfarande helt jävla fenomenal, och skivan är verkligen trevlig. Helt klart värd att nämnas i denna klump av rockplattor, men jag kan faktiskt ändå inte se mig placerade den på Topp Tio. Inte i år. Så bra är den inte.

Lord Fowl "Moon Queen"
En fullkomlig överraskning för mig, den landade i brevlådan utan att jag ens visste att den var på väg. Bra jäkla platta, skänt sväng och en trevlig ny bekantskap. Till syvende och sist håller jag nog ändå den här skivan i lite samma stil som "Dancing Madly Backwards", alltså att den är riktigt bra och kommer att dyka upp som Veckans Tips vad det lider - men inte riktigt på Topp Tio.

Royal Thunder "CVI"
Den här plattan är skitbra, på ren svenska. Låtarna är såna där som välter träd och kastar sten runt sig - brottartunga och smittande och alldeles ruggigt bra för det mesta. Skivan är dessutom något så ovanligt som en rockplatta med rejält djup, och som tar lite tid innan den fastnar. Helt klart en stark utmanare till en av årets Topp tio!

Spiders "Flash Point"
Här gäller faktiskt lite av det omvända mot ovanstående giv. Detta är låtar som INTE kräver att man lyssnat massor på dem innan, och som svänger skönt i alla lägen. En stabil platta som jag nog vill hissa lite, men ändå håller lite för svag för att knipa en Topp tio i årets konkurrens.

Rival Sons "Head Down"
Njaejo. Alltså, av alla skivor som kommit i år är det fasen svårast att bestämma hur det här landar. Det är inte dåligt, inte dåligt alls, det är rätt bra, men... alltså... inte så bra som förra given. Eller jag vill att det ska vara. Värd att nämna, men i år kommer inte Sönerna att besitta någon topp tio-placering för undertecknads del.

Witchcraft "Legend"
Ooohhh... den här skivan är bra. Spelas ofta, och på hög volym. Det är en av de absolut bästa rockskivorna i år, strax efter Graveyard och kanske Royal Thunder, men huruvida det räcker till en plats på den trånga listan? Det vete fasen. Kanske just så pass, det får bli en sån där grej som avgörs nära inpå när jag lyssnar på de olika kandidaterna igen. Och igen. Och igen...

Sådärja. Det var rockskivorna. Läser man mellan raderna kan man ju börja ana hur en slutgiltig lista kommer att se ut, så den kan vi ju sakta mejsla fram tillsammans allt eftersom de olika klumparna av skivor navelskådas. Fortsättning följer!

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Intervju med Terrortory och recensioner av Captain Crimson och Blodhemn!

 Jo, men visst. Sommarens skrivande har till viss del tillägnats Werock (ja, som vanligt då!), och eftersom det nu är månadsskifte så är det dags att avtäcka lite av det.
Först - intervjun med gitarristerna Stefan och nye Emil i Terrortory. Kul sak, både att göra och att skriva sen. Kan ha med det faktum att bandet är från Skellefteå (liksom jag!), eller att skivan är redigt bra, men också att dte var ett tag sen jag faktiskt gjorde en telefonintervju. Har varit lite slö på den fronten ett tag...
Hur som helst, kul var det - och jag tycker det blev rätt så bra. Faktiskt!

Grabbarna har också. lagom till intervjun, premiärat sin nya video. Låten "DeReign". Kolla in!





Dessutom har jag dragit mitt strå till stacken avseende nya recensioner:

Svenska Captain Crimson svänger hårt, norska Blodhemn gör det inte.
Dubbel så högt betyg i denna svenskanorska kamp, faktiskt, men varför? Det får du läsa recensionerna för att hitta fram till...

Månadsskiftet är annars ganska skralt avseende nya recensioner, men Dew Scented och kanske framförallt Gojira borde ju locka...?

Allt på Werock.se Stället där det händer!

NP: Captain Crimson - årets rock'n'roll-hopp?

 Förra året var som bekant ett helt magiskt år för rock. Graveyard, Foo Fighters, Rival Sons och Red Hot Chili Peppers kapade till sig platser på min årsbästalista allihop, och detta år - helt naturligt - varit lite skralare på just rock'n'roll än så länge.
Såhär till sommaren verkar kanske en del av det åtgärdas.
Örebrogänget Captain Crimson levererar med debutplattan "Dancing Madly Backwards" en giv som passar helt perfekt till fix vid grillen och slappande i solstolen. Om man nu kan sitta still.
För det svänger, detta. Kraftigt.
Recension på g, levereras till Werock, men redan kan avslöja att vi rör oss i de högre trakterna av betygsskalan. Årets rockplatta?
Kanske.
I september släpps ju den här:

Rival Sons uppföljare tar inte längre recensenter och folkmassor med överraskning, och det ska bli mycket intressant att se hur bandet klarar av att följa upp debuten. September. Kom ihåg det.
Till dess kan vi ju dansa lite galet, baklänges!