A Holiday From My Vacation!

Första dagen på jobbet avklarad.

Ja, efter en lång sommarledighet, alltså.

Alltid lika märkligt att komma tillbaka tycker jag. Allt är nytt, inget har förändrats, liksom.

Bloggen kommer väl att fortsätta gå på halvfart ett tag till, men lite ska vi ändå hinna med att klara av de närmaste veckorna innan det blir "business as usual" med återkomsten av Veckans Tips, Remasters, Live! och Veckans Citat.

Tills vidare kan jag bjuda på sporadiska nedslag i sommarens händelser.

Det här, t ex.

Utomhusljudet som jag funderade så mycket på förra sommaren slutade på detta vis. Enklast möjligt, inte något fantastiskt ljud - men väldigt väldigt smidigt.

Och ganska billigt.

Logitech, står det om man kollar nära.

Och det har ju behövts.
Denna sommar har jag nämligen spenderat sjukligt mycket tid på baksidan av huset. Grillat, softat, lekt med kidsen. Druckit öl. Slappat. Inte sprungit... och lyssnat på musik då.
Mer om just sommarens lyssning kommer i ett separat inlägg, hade jag tänkt mig, så det får du vänta lite på.
Annars var det ju kul att göra intervjun med Terrortory.
Var ett tag sen jag gjorde en riktigt telefonare, känns det som, och det var roligt.
Dessutom fick man se denna affish när man var "hemma" i Skellefteå ett tag i somras.
Då kändes det extra kul!

Annars då?
Tja... firat svärmor (60 år), firat mor (60 år), kräftskivat, åkt lite båt (Birka).
Köpte en whisky som jag är rejält nyfiken på, men faktiskt inte kommit runt till än.
Rosebank 20 YO. Dyrare än utomhusljudet, typ.

Ska ge mig på den en vacker dag, men inte än.
Hoppas den är bra i alla fall.
Kanske passar väl till en god bok, sommaren har i det största ägnats till serien som ligger till grund för TV-serien "Game Of Thrones". Är mitt i tredje delen "A Storm Of Swords" just nu, och serien blir bara bättre och bättre!

Hur som helst.
Första dagen avklarad. Känns udda, men samtidigt lite bra.
Lite ordning.
Det är inte bra att bara vara ledig och grilla och dricka öl.
Man kan behöva lite ledighet från semestern - och, dessutom, den sista augusti slutar jag på mitt vardagsjobb efter nästan 12 år. Går vidare till nästa utmaning.
Det blir något att skriva om!

Metalbloggen, var god dröj...

...just nu är det extremt mycket som ligger i pipen för bedömning och recension. Kul, men det innebär också att alla ni som hör av er och vill ha era plattor och demos recenserade kommer lite i kläm, tyvärr. Värst ute är just nu Vapenlicens, som väntat länge på att få plattan "Hat 101" bedömd, men jag får mana till lite fortsatt tålamod.
Den som väntar på något gott gör det bäst någon annanstans, den som orkar hänga kvar kommer att få recensioner av:

Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
Gojira "L'Enfant Sauvage"
Barren Earth "The Devil's Resolve"
Vapenlicens "Hat 101"
The Wiped Out Generation demo
Jess And The Ancient Ones - och, dessutom, på Werock: This Gift Is A Curse samt Ian Gillan & Tony Iommi "WhoCares" samt - om promotjejen håller vad hon lovat - Eclipse nya platta.
Bland annat. Bilden ovan är ett exempel på vad som kan hända en vanlig dag på stan, och då fattar ni ju hur det blir med efterverkningar!

Imorgon återgår jag dessutom till jobbet, så just ikväll får ni vara lite snälla med mig och visa extra tålamod...

Bildspecial: Testament i Västerås, 9/8 2012

 Allvarligt talat - det är få gånger jag har ångrat att jag varit hemma så mycket som i torsdags.
När sommaren började verkade det som om jag skulle vara norrut denna helg (mamma fyller 60), men det visade sig att så blev intre fallet.
Det spelade mindre rol, jag missade Testaments spelning i Västerås ändå.
Tyvärr, om man lyssnar på alla som var där, för det var visst en grej i livet.
Ett av världens västa bästa liveband på en så liten klubb....

Nå. För oss som missade detta, vassegod. Här kommer lite bilder som kan göra oss gröna av avund. jag rekomenderar denna till!

Sista bilden visar The Woan och R2, som ibland förkommer i bloggens texter samt 3 Röster.
När jag såg den bilden kan jag säga att det var enda sak jag kände.

Just det.
Avundsjuka...

Primal Fear "Seven Red Seals"!

Okej, kolla noggrant på bilden. Det är 5 ex av den fantastiska ölen Red Seal Ale, samt ett ex av skivan "Seven Seals" med Primal Fear.
Det rimmar inget vidare.
Men, denna öl finns inte på mitt lokala Systembolag, och när jag hade bunkrat upp i Solna så tog det tyvärr ett gäng flaskor innan jag kom på den här kopplingen... så nu blir den halvdassig.
Det får du leva med.
Ölen är nämligen sjukt bra, och just nu årets favorit!
Bryggd av North Coast Brewing och tappad på 5,6% så är detta 355 ml (den amerikanska modellen av flaska) ren jävla njutning, och det är som etiketten säger:

Malt & hops are beautifully married in this copper red Pale ale. Generously hopped fot à long spicy denouement. Water, malted barley, hops, yeast & that's all.

Fantastisk öl, som sagt, och det är en en sort jag verkligen rekommenderar till var och en.
Skivan då?
Jo,,, alltså, detta är den enda plattan jag har med tyska Primal Fear, och den är helt okej. Låtern "Rollercoaster" är mer än okej, den har jag ofta med i spellistor. Riktigt bra.
Snyggt förpackad också, och med en sådan öl.. ja... vad kan egentligen gå fel med den kvällenh?
Inget.
Speciellt med lite humor till.
Givetvis menar tyskarna "7 förseglingar" som ska brytas, men nog vore det roligare att knäcka "7 sälar", liksom. 7 Röda Sälar Ale!

Recension: Baroness "Yellow & Green"

En av de skivor jag haft absolut störst förväntningar på detta år är amerikanska Baroness uppföljare till den "Blue Record" som knep sjundeplatsen över 2009 års bästa album för min del.
Den spelning som bandet genomförde på Debaser Slussen i somras minskade inte direkt den förväntan, och att det dessutom är tal om ett dubbelalbum gör ju att det är lätt att salivera av glädje - samtidigt som min tanke var att "oj, detta kommer ta tid att ta tilll sig".
Det senaste visar sig vara ruggigt fel.
"Yellow & Green" är nämligen mindre meckig och mindre metal än sina föregångare, och betydligt rakare och mer direkt i sin dialekt. Det är också mer rock än metal, och jag gissar att detta kommer att vinna bandet fler fans - samtidigt som man kanske tappar en del äldre.

Båda skivorna innehåller 9 låtar, och båda plattorna startar med ett instrumentalt stycke benämnt Yellow respektive Green Theme.
Det är förstås hoppa över varning på dem, för det man vill åt är ju låtarna sen, speciell öppningen på Yellow är helt magisk.
"Take My Bones Away" är antagligen en av årets tio bästa låtar, och den följs av "March To The Sea" som också håller fanan högt. "Little Thing" känns sämre, men till slut kommer en brygga som får en avv vilja stå bredbent med handen i luften och sjunga med. Vidare är "Cocanium" rätt bra och avslutningen med "Sea Lungs" och främst "Eula" helt grym.
Den gröna skivan hänger faktiskt inte riktigt med. "Board Up The House", "Foolsong", "Collapse"... nja, det är bra men mer tillbakalutat och stämningsfyllt än riktigt jävla bra. Snyggt, förstås, och bra, men inte mycket bra.
Som den gula plattan, som har "det" med lite råge.

Relapse har förstås förpackat skivan vansinnigt läckert (till och med CD digipacken är snygg, och jag kan bara tänka mig hur jäkla snygg vinylskivan är...) med omslag av frontmannen John Dyer Baizley. Den övre bilden är Yellow, den undre Green, om du nu undrar.
Dessutom har den här skivan en extra sak som hamnar på pluskontot.
Ljudet.
Det är helt jäkla fantastiskt, i alla fall om man spelar det i en stereo som ger det rättvisa. I mina hörlurar via iPod låter det inte alls lika djupt och välbalanserat, men i stereon... wow. Basspelet (John Dyer Baizley spelar även bas på skivan, men inte live... förstås) är fenomenalt. Snärtigt, djupt, distinkt där så behövs. Gitarrerna perfekt balanserade (Baizley igen, samt Pete Adams) och trummorna läckra (Allen Blickle).
Det var ett tag sen jag sprang på en skivan som verkligen tog andan ur mig avseende ljudbilden. Inte speciellt högt mixad, men jävligt... ja... bra. Eller, passande för min smak, kanske man ska säga.

Jaja, nog orerat om det.
Skivan då.
Hur landar det?
Betygsmässigt blir det en fyra. Yellow touchar på det högre betyget, Green hamnar snäppet lägre så totalen med fyra känns bra. Kan det blir årets skiva? Nja. Kan det bli en ny plats på topp tio? Kanske. Den växer nämligen på en, dessutom. Och har man med "Take My Bones Away" så finns chansen för repetitiv spelning alltid där...

Bästa Spår: Mja... har du nu läst så här långt så borde du ju fatta. "Take My Bones Away"!

Baroness "Yellow & Green" - 4

Who Cares?

Vem bryr sig. Who cares. Eller, WhoCares, Ian Gillans och Tony Iommis satsning för att skrapa ihop pengar till en musikskola i Armenien (ja, det är riktigt, det är vad barnen i Armenien verkligen behöver, en musikskola).
DubbelCD.
Proppfull med undangömda godisar och udda bitar. Här finns en vital nyinspelning av "Thrashed" (tillsammans med originalet "Zero The Hero") från underbara "Born Again" sida vid sida med låtar som "Slip Away" som inte togs med i samband med Iommis och Glenn Hughes samarbete "Fused". Här finns spretigt funkiga rock-nummer som "Get Away" med Gillian på sång.

Det är riktigt kul, speciellt för oss som gillar både Iommi och Gillan.
Vem som bryr sig?
Jag, tydligen. Stay tuned för recension....

Recension: Dying Fetus "Reign Supreme"

För mig är jänkarna i Dying Fetus en ny upplevelse.
Hade ingen koll på dem innan, men efter att Martin hyllat dem såväl på skiva som live, samt poolare Per hyllat spelningen på Getaway så var det inte mycket att fundera över.
Det är två snubbar so mkan sin extremmetal, och när de unisont ger tummen upp så gör man bäst i att lyssna.
Tur det, för "Reign Supreme" är ett album med en helt passande titel.
Det är snabb och teknisk döds som stundtals anstryker grind, och stundtals är sådär fläskigt krossartung som bara döds av hög kvalitét kan vara.
Det är en sån där skiva som sitter redan vid första lyssningen, även om den givetvis växer en del när man kan alla låtarnas vindlinagar och vändningar.
Det är ändå ett bergsäkert tecken för min del, det när man kan höra en sån här skiva en enda gång och ändå veta att det är bra.
Det påminner faktiskt lite om Misery Index (eller,m det kanske är tvärtom med tanke på att Dying Fetus är gamla i gemet...men ni fattar vad jag menar!), även om det nog inte är samma svindlande höjder som man når.
Nåväl - skivan öppnar med ett läckert soloriff som är lika snyggt som dödsmetalligt, och dte är passande nog bara starten på låten "Invert The Idols", som sedan följs av ett av plattans bästa spår; "Subjected To A Beating" där bandet visar prov på att man verkligen kan ställa kontrasterna mot varandra. Det är illersnabba dubbelkaggar och stenkrossartyngd i vacker samklang!

Skivan är som bäst mot slutet ändå.
"in The Trenches" är Bolt Thrower reinkarnerat, och skivans höjdarlåt enligt mig, men den följs också av starka "Devout Atrocity", "Revisionist Past" och avslutningen "The Blood Of Power" och gör att man väldigt lätt halkar till repeatknappen efter det crescendot.
Kanske inte årets dödsmetallplatta - där håller jag nog fortfarande Black Breath i den gula ledartröjan - men det är inte långt ifrån. Herrarna John Gallagher (sång, gitarr), Sean Beasley (sån, bas) och Trey Williams (trummor) kan verkligen vara nöjda med sitt hantverk!

Bästa Spåret? Får bli "In The Trenches", men en av skivans absoluta styrkor är att den är så jämn. Inga låtar faller ur ramen, alla är bra.

Du hittar skivan på Spotify, och betyget kan inte bli annat än en stabil fyra. Extra plus till namnet - det är rå dödsmetall över det, och riktigt bra!

Dying Fetus "Reign Supreme" - 4

Avantasia Scarecrow Organic Ale!

...om vi nu haft ett par kopplingar mellan öl och skivor där det varit tveksamma och långa slutledningar som satt samman det som presenterats så är det lite tvärtom denna fredag.
Denna fredag är det nämligen rätt tydligt.
Vi pratar om Avantasia och skivan "The Scarecrow", samt Wychwood Brewerys öl Scarecrow.
Räcker inte det nmanet så kan man dessutom kolla in omslag och etikett - det är rätt samma vibb på den fågelskrämma som presenteras. Lätt rutten, och med undertoner av skräckfilm, snarare än barnsaga.
Skivan i sig är riktigt bra, med flera olika sångare (Tobias Sammet sjunger förstås själv, men han får också sällskap av Jorn Lande, Michael Kiske och Alice Cooper), och på det hela taget är skivan väldigt varierad. Långa episka titelspåret är nog min favorit ändå, och just det tycker jah har ett drag som minner mig om denna öl.
Här har jag hällt upp ölen i ett riktigt högt glas, vilket ger mig än mer känsla av att ölen är lång, liksom. Den tar sin tid att inmundiga.
Helt organiskt tillverkad och tappad på 4,7% så påstår Wychwood att English Barley malt and whole leaf Target Hops combine to evoke lazy, hazy days of summer in this serenly satisfying Golden harvest brew.

Ölen är nästan lite gyllene (vilket förstås rimmar med etiketten, där står att det är Golden Pale Ale), och doftar lite sött. Hö? Kanske.
På det hela är det i alla fall en svalkande öl, som mår bra av att få ta lite tid på sig.
Precis som skivan!

Intervju med Terrortory och recensioner av Captain Crimson och Blodhemn!

 Jo, men visst. Sommarens skrivande har till viss del tillägnats Werock (ja, som vanligt då!), och eftersom det nu är månadsskifte så är det dags att avtäcka lite av det.
Först - intervjun med gitarristerna Stefan och nye Emil i Terrortory. Kul sak, både att göra och att skriva sen. Kan ha med det faktum att bandet är från Skellefteå (liksom jag!), eller att skivan är redigt bra, men också att dte var ett tag sen jag faktiskt gjorde en telefonintervju. Har varit lite slö på den fronten ett tag...
Hur som helst, kul var det - och jag tycker det blev rätt så bra. Faktiskt!

Grabbarna har också. lagom till intervjun, premiärat sin nya video. Låten "DeReign". Kolla in!





Dessutom har jag dragit mitt strå till stacken avseende nya recensioner:

Svenska Captain Crimson svänger hårt, norska Blodhemn gör det inte.
Dubbel så högt betyg i denna svenskanorska kamp, faktiskt, men varför? Det får du läsa recensionerna för att hitta fram till...

Månadsskiftet är annars ganska skralt avseende nya recensioner, men Dew Scented och kanske framförallt Gojira borde ju locka...?

Allt på Werock.se Stället där det händer!

This Gift Is A Curse

Jag har hört det glunkas om dem, likt semestervattrnet som slår mot bryggan.
Underifrån.
Ibland mjukt och smekande, ibland rasande.
Tom S försöker få alla att se bandets storhet, och det är väl en av anledningarna till att jag tagit på mig att kolla in dem och komma med en recension för Werocks räkning.
Han brukar ha bra koll på kvalitetsmusik, den där polacken..
Gissningsvis läser du och hör en hel del om this Gift Is A Curse lite överallt snart, då debuten "I, Guilt Bearer" är en otroligt udda och helt andtagande upplevelse...

Utan att avslöja för mycket inför den kommande recensionen så kan jag säga att premiärlyssningen av plattan skedde när familjen somnat, hela huset var tyst och jag lyssnade med lurar i sängen. Bandets sludge/black/punk/getmusik är av den sorten som både fyller en med energi samt lämnar en helt tom efteråt, och när jag spelade låten "Att Hata Allt Mänskligt Liv", med en inledning av suggestiva mörka gitarrtoner innan helvetet rasar igång - då var det fan nära att jag hade en olycka som krävde nya lakan. Skiträdd och lickad på en och samma gång, och detta är verkligen en skiva jag inte alls vet var jag ska placera eller göra av.
Ännu.
Det kommer nog med tiden.

Kolla in "The Swarm" själv. This Gift is A Curse. Nästa stora grej?

Demorecension: Stonegriff "III"

Skånebandet Stonegriff har varit med på Metalbloggen förrut, då med sin förra demo "For Madmen Only". Bandet har rötterna i tung riffbaserad hårdrock som luktar 70-talets elakare akter, men det har hänt saker i lägret.
Ursprungsbasisten Rex Nibor har under våren 2012 återkommit till kärnduon Molde (gitarr) och Grand Magnus (trummor), och dessutom har man en ny talang på sång, en kille vid namn Jacob.
Det är, på det hela taget, av godo.
Den nya demon "III" innehåller fem låtar, där en av dem är en nyinspelning av "Black Snow" som även fanns med på förra demon, och där sista spåret "In The World That You Rule" är en unik sak som endast kommer att finnas tillgänglig på denna demo.
Det hela sparkar dock igång med "Black Magic Circle", och två saker står helt klara.
1) Bandet är bättre nu. Tajtare, med bättre leverans, kanske främst på sången.
2) Den medföljande lappen till denna demo utlovade att man rört sig musikaliskt i en lite mörkare riktning (utan att tappa fotfästet från sina tidigare tankar), och det stämmer jävligt bra.
"Black Magic Circle" låter doom, det låter Black Sabbath och... ja.. det är inte utan att jag tänker på Krux! Givetvis diggar jag det hårt, 70-talshårdrock med en kant och anstrykning av domedag i form av doom?
Count me in!

Resterande spår "Mercenary Bay" samt "midninght Rose" håller inte den mörka linjen i riktigt samma stil utan påminner mer om bandet sen tidigare, tyvärr. Det är visserligen inte dåligt - främst "Mercenary Bay" svänger rätt bra - men ändå inte det där fullständigt knytnävsslaget av elakhet som golvar mig med första låten. Du hör den förresten på bandets MySpace om du nu är nyfiken...

Nåväl.
Totalt sett har det hänt en del i lägret, och jag tycker att medlemsbytena har vart generellt av godo. Det verkar kanske som om man fått lite arbetsgnista och spelglädje tillbaka, och den fortsatta inställnigen att inte mixa och trixa för mycket med ljudet och enbart köra organiskt, what you see is what you get passar också låtarnas framtoning bra.
Det jag kan fundera på är väl var bandet står nu?
Var går man från denna punkt?
Mot skivkontrakt eller fler demos?
På det hela tycker jag att bandet börjar låta bra, men det kan finnas en fundering i vilken inriktning man går. Materialet spretar lite, trots allt, och jag undrar om man inte är lite nostalgisk i gamla låtar som egentligen inte är så vansinnigt bra, exempelvis "Black Snow"...?
Det blir mycket spännande att följa!

NP: Baroness "Yellow & Green"

 Okej, jag inser att de flesta av er väntar på nya Testament just nu, och att det upptar närapå allt fokus.
Fint det.
Det är ju en skiva som man i princip VET kommer att bli årets bästa trhashalbum, utan att jag faktiskt hört en not av den ännu (jag har, min vana trogen, undvikit förhandslyssning när det är en platta jag verkligen vill höra första gången i samband med att jag håller den i mina svettiga krökta klor).
Men det finns ju annat också.
Nya Baroness, t ex. "Yellow & Green", ett dubbelalbum som levereras så sjukligt snyggt att dte borde vara kriminellt. Till och med CD-versionen är läcker, med guldglänsande relieftryck och de båda discarna i oligka färg (gul respektive grön då, förstås), och jag undrar hur vinylversionen ser ut.
Kan nog vara ett mästerverk!
Musikaliskt då, är det ett mästerverk?
Vet faktiskt inte.
Alltså, här finns låtar att dö för ("Take My Bones Away" är fantastisk), men generellt är den rätt mycket mer lugn än tidigare plattor. Mer lågmäld.
Jag tror att den kommer att växa - jag har i skrivande stund bara en lyssning, och det inte ens av hela dubbelalbumet - men frågan är om den rår på förra given. "Blue Record".
Det återstår att se.
Spelningen som bandet gav på Debaser Slussen i somras var för övrigt helt jävla tokbra, och jag har tagit ett knippe bilder... men ni får vänta på dem.
Jag har skickat dem till min e-post på jobbet, och... ja... glömt lösenordet.
Semester, kan man säga!

För övrigt. Så här ser de två tidigare skivorna i serien ut:

"Red Album" och "Blue Record".
Och lite undrar man ju hur de ska göra sen, nu nör de bränner av gul och grön samtidigt. En svart skiva, eller vit?
Vore lite praktiskt för oss som är färgblinda....
Nåväl. "Yellow & Green". Baroness. Runt och runt från och med nu då!

Arch Enemy Chaos Legion IPA

Återigen är det Brew Dog som är bryggeriet i fokus denna fredag, denna gång med sin IPA Chaos Theory. "Predictibly Random IPA", som de själva kallar det, och givetvis är ordet "Chaos" ett ord som gör att man kan koppla det till massor av skivor. Fundera ett tag på Sepulturas "Chaos A.D", men till slut så valde jag Arch Enemy "Khaos Legions", helt enkelt för att jag gillar att länka till gamla recensioner.
Så då gör vi det.
Den recensionen finns här, och om den skivan kan man väl sammanfattningsvis säga att det är en bra skiva, men den förändrar knappast livet för någon.
Precis som denna öl, möjligtvis med undantag för att den är tappad på brutala 7m1% och att det nöjligtvis skulle kunna tippa någon över kanten.
Smakmässigt följer det dock skivan väl.
Bra, men inte ditt livs höjdpunkt.
Den är rätt mörk för att vara en IPA, och faktiskt nästan mer besk än humlig, tycker jag. Udda sak, och det vanliga inslaget av blommig doft och smak finns inte riktigt.
Själva skriver de dock såhär om den: Nja... liiiiite överskattat, tycker jag nog. Brew Dog gör bra grejor, men detta är inte det bästa de åstadkommit. Tycker jag då.
Men det funkar ju en fredag. Och skivan var ju bra. Dessutom får jag avsluta med ännu en länk, till bilder och recension av när just Arch Enemy spelade live på Tyrol häromsistens.
Hepp!

Den mest underskattade bedriften från 1900-talets vetenskap. Glöm Butterfly Effect, tänk på Brewdog Effect. Underneath the random behaviour is à sense of order and pattern. In this world of order, Chaos Rules.

Recension: Circle Of Chaos "Twoheaded Serpent"

Stockholmsbandet Circle Of Chaos har skickat mig sin andra giv "Twoheaded Serpent" för recension, och en sån sak är nästan alltid extra intressant.
Det är inte en skiva jag själv köpt eller valt att recensera, och jag har heller ingen större erfarenhet eller kunskap om bandet sen tidigare (debuten "Black Oblivion" kom 2010, och denna uppföljare är egentligen inte en fullängdare utan 5 spår långt och således kanske mer av en EP).
Det innebär ett par intressanta saker när det gäller recensioner (du kan läsa krönikan om våndan över att skriva en rättvis och bra recension här).
1) Det finns inga förutfattade meningar eller förväntningar som spökar när det gäller bedömningen.
2) Om jag själv köper en platta så vill jag förstås lägga mina surt förvärvade slantar på en skiva jag på förhand tror är bra. Eftersom denna skickats till mig kan det verkligen bra precis vad som helst när det gäller kvalitet.

Eller.
Det där sista är lite av en lögn.
Skivan är nämligen producerad av Mike Wead (bland annat inblandad i den här pärlan!), och det innebär iofs att det inte kan vara hur dåligt som helst. Men ändå - ni fattar grejen.
Detta är, för mig, helt jungfruelig mark, och antagligen en skiva jag knappast skulle plockat upp av egen kraft.
Konstigt nog.
Bandet (bestående av Allan Lundholm och HG Hogström på gitarr, Staffan Lundholm på trummor, Thomas Jonsson på bas och Julian Loaiza på sång) levererar nämligen ett redigt knippe modern metall som har sina rötter i melodi. Den egna beskrivningen lyder "The chaos horde from Stockholm, Sweden, delivers five brand new songs; aggressive metal with pounding grooves, memorable melodies, hypnotic rytms, progressive elements and a professional touch..." Jag gissar att influenserna stavas The Haunted, Lamb Of God och liknande, möjligtvis även snäppet hårdare namn, så i teorin borde jag kunna snappa upp detta.
Det blir nog så även i praktiken.
"Twoheaded Serpent" är nämligen en giv med mycket hög lägstanivå, och en synnerligen stabil låtleverans.
Bäst är tredjespåret "Vicious Circle", men egentligen är det det faktum att ingen låt faller ur ramen som imponerar mest. Det är kompakt, i brist på ett bättre ord, och egentligen är en av mina största invändningar att jag inte får mer än dessa fem spår!

Betyget då?
Jo, en stabil trea med lite mersmak.
Jag tycker kanske att det spretar för lite för ett högre betyg, och hade gärna sett mer variation på resterande spår som kompletterar en hel skiva. För min del blir det ofta så att jag minns vissa riff när jag lyssnar på skivan nu, snarare än hela låtar (andra spåret "Unholy Rite" är ett bra exempel på det, inledningsriffet är briljant och svänger farligt mycket, men resterande del av låten är så kompakt att det där riffet nästan går förlorat i helheten).
Helt klart finns det dock kvalitet i detta gäng.
Detta är bra!

Circle Of Chaos "Twoheaded Serpent" - 3

NP: Captain Crimson - årets rock'n'roll-hopp?

 Förra året var som bekant ett helt magiskt år för rock. Graveyard, Foo Fighters, Rival Sons och Red Hot Chili Peppers kapade till sig platser på min årsbästalista allihop, och detta år - helt naturligt - varit lite skralare på just rock'n'roll än så länge.
Såhär till sommaren verkar kanske en del av det åtgärdas.
Örebrogänget Captain Crimson levererar med debutplattan "Dancing Madly Backwards" en giv som passar helt perfekt till fix vid grillen och slappande i solstolen. Om man nu kan sitta still.
För det svänger, detta. Kraftigt.
Recension på g, levereras till Werock, men redan kan avslöja att vi rör oss i de högre trakterna av betygsskalan. Årets rockplatta?
Kanske.
I september släpps ju den här:

Rival Sons uppföljare tar inte längre recensenter och folkmassor med överraskning, och det ska bli mycket intressant att se hur bandet klarar av att följa upp debuten. September. Kom ihåg det.
Till dess kan vi ju dansa lite galet, baklänges!

Provsmakning: Motörhead Shiraz

I den uppsjö av viner som bär hårdrockens stora namn på sig så var det nog Motörhead som var barriärbrytaren. Först? Vete fan. Men de som verkligen gav det genomslag? Absolut. I alla fall i Sverige. Flaskorna som kom först sålde slut direkt, och jag fick en butelj av en kollega som visste att jag har en febless för distortion.
Den flaskan skulle det visa sig bli liggande länge i vinstället.
Först för att jag ville spara den då den var svår att få tag i, sen för att jag faktiskt glömde bort den lite. Skämmigt, men sant. En lördag i april var det dock dags, så dessa noteringar är från i våras. Och, just det ja, numera finns vinet i det ordinarie sortimentet på Systembolaget, och är inte alls speciellt ovanligt. Se där, vad lite begåvad rock'n'roll-marknadsföring kan göra.

Nå, provsmakningen då. Som vanligt är det som så att jag är rätt så jäkla kass på det där med vin och vad det smakar. Alla mina omdömen har en tendens att bli "smakar lakrits och jord", eller "luktar rödvin". Det får ni ta. Denna gång har jag i alla fall sökt förstärkning av min kära hustru som har mer fantasi än undertecknad!

T: Det luktar skumt. Blöt skog, eller i alla fall något blött. Smakar illa. Eller, inte illa, men liksom ingenting. Det finns ingen eftersmak som det brukar finnas i rödvin. Trist som fasen, detta vin.
Betyg: 1/5

Rebellängeln: Världens snyggaste flaska, typ. Mörkt vin.Men vinet känns helt utan syra, väldigt "slätt", liksom. Det saknar karaktär, även om det inte är dåligt. Blev lite bättre med mat, men å andra sidan... vilket vin blir inte det...? Rött vin, varken mer eller mindre. Inte prisvärt.
Betyg: 2/5.

I vanliga fall brukar jag försöka skriva ner lite fakta om vinet, men denna gång tar jag helt enkelt en enklare väg ut - jag klipper in en bild av alla fakta:


Smart va?
Och lat. Men sån är jag, speciellt i sommartid.
Nå, detta vin har nog de flesta av er smakat, så jag förväntar mig en storm av kommentarer och upprörda tankar om ovan amatörmässiga bedömning.
Dessutom är detta den sista flaskan i kvartetten nedan.

De andra tre hittar du om du klickar på länkarna..

Allianza Nero Di Wongraven

Sweden Rock Festival Edition

Unione Nero Di Wongraven

Det där med att det blir vanligare och vanligare att rock och alkohol binds ihop är för övrigt något att fundera på. Vi får se, men helt omöjligt är det inte att det dyker upp en krönika här så småningom...

Crystal Caravan - The Shipyard Applehead Hotel

Okej.
Du har fattat nu va?
Varje fredag denna sommar, typ, får du ett inlägg i en serie där en skiva och öl ställs bredvid varandra, och där en stundtals mycket svag och dubiös koppling görs dem emellan när det gäller namnet.
Det hela kommer ursprungligen från Lördagslyxen "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer", men då brände jag ju liksom av nästan alla vettiga namnkopplingar, så nu är det mer eller mindre panikartade sådana som gäller.
Denna fredag kanske tar rekordet, men det skiter jag i.
Det finns nämligen ännu en anledning till att jag vill belysa den här skivan, Crystal Caravans "Against The Rising Tide", och det kommer vi in på så småningom.
Först dock - ölen.
Shipyard Brewing, och den udda Applehead.
Jag gillar oftast inte när öl och fruktsmaker blandas.Belgisk öl - där jag har fått för mig att det är vanligast - är inte någon av mina favoriter. Bådar inte gott, alltså.
I detta fall är det äpple och kanel i både doft och smak.
Drycken är nästan smutsgul, och lite grumlig, så inte är det med stora förhoppningar jag smakar den... men, facit är bra mycket bättre än mina farhågor.
Det funkar faktiskt, framförallt till mat. Kanske är det så fruktig öl är tänkt att avnjutas, fast jag inte har fattat det förr?
Etiketten pryds också av en ridande "pumpkinhead", fast med äpple istället för pumpa (var du med på den?) som skalle. Rätt udda. Hela skapelsen är tappad på 4,5% och har US som ursprungsland. En rätt märklig upplevelse, egentligen, som vi för resten av detta inlägg kan lägga till handlingarna.
Låt oss fokusera på skivan istället.
Crystal Caravan "Against The Rising Tide" har ett tredje spår som heter "Apple Hotel", och det får vara kopplingen denna gång. Strunta i att det är lätt krystat, och fokusera istället på plattan.
Detta är nämligen rock'n'roll när det är som allra bäst!
Du hittar den på Spotify, och medan du försjunker i fullständiga fullträffar som "We Always Lose", "Love And Direction" och kanske framförallt den enorma "Wrecking Ball" så kan du ju också läsa recensionen som jag petade in på Werock en gång i tiden, trots att jag nog var snål med betygspoängen då.
Hur som helst, det var tänkt at jag skulle intervjua bandet i samband med det (och det är nu vi kommer in på det jag ville berätta i inledningen)´, och det gjorde jag också. Pratade länge med låtskrivaren och gitarristen Björn Lohmander (störde honom till och med på deras julbord så att han fick gå undan...). Skrev och skrev allt som hände, och lade alla mina anteckningar i en plastmapp för att renskriva och publicera på Werock senare under veckan.
Och...
...tappade bort hela plastmappen.
Den mappen innehöll även noteringar för "Månadens DVD" av bland annat Whitesnake och Amon Amarth, och att den försvann var egentligen helt värdelöst.
Detta var mitt i decemberruschen på det vanliga jobbet, och jag var stressad över allt annat som skulle färdigställas, så det kom mig inte för att ringa tillbaka till Björn heller.
Jag tänkte att jag minns nog det mesta ändå.
Men tiden bara gick. Och gick.
Och till slut var det januari, och när det var dags att skriva ner det hela så.... hade jag glömt prick allt. Så det blev ingen publicerad intervju, fast den genomfördes.
Jag skäms lite över det.
Även serien med Månadens DVD gick i graven. Orkade inte börja om med de filmerna och notera och skriva på nytt.
Synd, i båda fall, men kanske mest på intervjun.
Det var nämligen rätt bra, vill jag minnas. Björn berättade massor om hur de spelat in plattan live i studion, spelet bakom kulisserna när det gällde att skriva och skapa musik när man är 7 (!) stycken i bandet och om hur han semestrat i Amerikanska Södern och följt bluesgitarristen Robert Johnssons fotspår (ni vet, han som står i korsvägen och säljer sin själ till Djävulen för att kunna spela gitarr). Bland annat.

Kanske hittar jag en dag den där magiska plastmappen som innehåller anteckningarna.
Kanske inte.
Till dess får man nöja sig med skivan. Och en fruktig öl till....

Tvekamp: Mötley Crüe "Shout At The Devil" vs Hardcore Superstar "Hardcore Superstar"

Tvekamp.
Igen.
En av de populärare inslagen på denna blogg.
Konceptet är enkelt, två skivor, artister eller grupper skärskådas i ett antal olika ronder, där de tilldelas pong mellan 1 och 5 (där 5 är bäst), för att sedan summeras till en total.
Syftet?
Flerbottnat. 
Naturligtvis finns det ett syfte som går ut på att skriva ett roligt inlägg som dessutom bjuder på lite läsvärde, men också en nyfikenhet när det gäller att verkligen bottna vilken av de två kombatanterna som verkligen är den bästa. Inte sällan har slutresultatet förvånat även undertecknad, då det slutat med en oväntad vinnare, eller mer eller mindre övervikt än vad jag på förhand hade fått för mig.
Alla Tvekamper finns samlade i Arkivet om du vill läsa in dig på ett knippe äldre sådana.

 Struntar du i det kan du ju istället ge dig i kast med den som är aktuell för dagen, den mellan Mötley Crüe "Shout At The Devil" och Hardcore Superstar "Hardcore Superstar".
Va?
Jo. Alltså, visst, den ena skivan räknas väl som en av de stora genom alla tider medan den andra är en svensk framgångssaga. Kan man verkligen ställa dem mot varandra?
Såklart man kan.
Det finns nämligen ett antal gemensamma nämnare för dessa båda plattor som gör det extra intressant, tycker jag.
De har ett omslag som är snarlikt. Svart. Med ett pentagram i ena fallet, en stjärna i andra fallet. Jag tror inte ens det är en tillfällighet, jag tror det ena härmade det andra.
En skiva är från -83, den andra från -05, men båda två är en mix av bandens sleaze och en hårdare kant. Detta är i skärningen mellan thrash, hårdrock och sleaze, och bägge dessa plattor är egentligen helt fantastiska partyskivor.
De får undertecknad att vilja dricka öl i vansinnestakt.
Och just hur en sentida utmanare kan stå sig mot en klassiker, det är vad vi ska undersöka i denna Tvekamp!

Rond 1 - Omslag
Ja, vi börjar som vanligt. Omslaget. Första intrycket. Och, som redan nämnts så känns det väl som om Hardcore har härmat just Mötley lite? Inte kopierat, men de båda omslagen minner ju om varandra så det sjunger om det. Mötleyomslaget från -83 är svart, med knappt urskiljbart pentagram i mitten, bandets och skivans namn i rött. Enkelt, och det ser lite farligt ut. Betydligt farligare än musiken egentligen är, och luras nästan lite. Det är snäppet snyggare än Hardcorebilden, men den bilden är samtidigt helt perfekt för att symbolisera den musik som Göteborgarna presterar. Jag tar den enkla vägen ut och fördelar poängen lika, men på lite olika kriterier....

Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 4

Rond 2: Inledningen
Intro kan ofta vara ostiga i överkant, men ibland är dte precis tvärtom. De bygger förväntningarna på hela skivan, och varje gång jag hör den talade inledningen "In The Beginning" på "Shout At The Devil" så spänns hela kroppen i väntan på att det ska övergå i titelspåret. Ruggigt bra inledning när man sen adderar "Shout At The Devil", "Looks That Kill" och "Bastard", även om det sista spåret är svagare än de andra.
"Hardcore Superstar" börjar med att första låten "Kick On The Upperclass" tonas in på ett snyggt sätt. Perfekt musik att entra en scen till - för att sen braka lös. Vi får även "Bag On Your Head", "Last Forever" och "She's Offbeat". Jävligt bra, och det märks från start att det är på liv och död för bandet. Ändå... de riktiga topparna ligger senare på skivan, och dessa fyra spår är vansinnigt jämna utan att ha den där riktiga dräparen bland sig.

Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 4

Rond 3: Mellanspelet
"Shout At The Devil" har 11 spår. Två är "oljud", så egentligen är det bara 9 riktiga låtar, men det gör att mellanspelet i detta fall består av "God Bless The Children Of The Beast", "Helter Skelter" och "Red Hot". Två riktiga låtar, ett oljud. Två bra låtar, men ändå... jag tycker inte mitten av skivan är lika stark som vare sig början eller avslutningen (ohno...spoiler för nästa rond!), så jag delar ut nästan full pott.
Med "Hardcore Superstar" är det liksom tvärtom. Här har man dragit in alla sina fullträffar, typ. Plattan har 12 spår så fördelningen är enklare - det blir fyra låtar i varje segment, så att säga, och här serveras lyssnaren "We Don't Celebrate Sundays" (skivans bästa låt och en av de bästa låtarna som presterats av ett svenskt band sen millennieskiftet, vill jag påstå!), "Hateful", "Wild Boys" och "My Good Reputation". Whoohoo, slap me silly - så drar man en slipsten! Det sista spåret är sämst i knippet, men mittskiktet av skivan är starkaste delen.

Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 5

Rond 4: Avslutningen
Hur avslutar man då en festarplatta?
Mötley Crüe staplar upp skivans bästa spår "Too Young To Fall In Love", "Knock'Em Dead, Kid", "Ten Seconds To Love" och "Danger". Världsklass, och fog för avundsjuka för resten av världen...kan man spara på den klassens låtar till skivans stängning så säger det en del!
"Hardcore Superstar" brände förstås sitt bästa krut i mittpartiet, och avslutar på samma sätt som man startade. Med jämn och hög kvalitet, men i avsaknad av den där fullträffen. "Cry Your Eyes Out", "Simple Man", "Blood On Me" och "Standin' On The Verge" stänger butiken på ett snyggt sätt ändå!

Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 4

Rond 5: Produktion
Hmm....okej, kan man jämföra en produktion från -83 med en som är modern och kommer från -05? Det är inte helt enkelt, men man får hålla i minnet att det viktigaste inte är ett köttigt och högt ljud, utan en produktion som är passande för materialet. Och det är ur det perspektivet som denna rond agerar, och låt oss då börja med den skiva med mest år på nacken. Den version jag lyssnar på är den remastrade, och den har därmed ett något moderniserat ljud, men överlag så är det en ganska enkel produktion.
Och det passar väldigt bra.
Bandets sättning med en gitarrist, en basist och en trummis ger förstås en ganska avskalad bild som väl speglas i produktionen. Det är rent och snyggt utan att blir för rent och snyggt. Kort sagt, jag gillar produktionen, och även om den känns lite daterad så tycker jag absolut inte att skivans tappar kvalité på det - ett styrkebesked om något.
Sentidare "Hardcore Superstar" förlitar sig mer på kraft än sin föregångare. Silvers gitarrljud är fläskigare och kraftfullare, hela produktionen är helt enkelt... mer. Och det funkar bra, för även om man vräker på så gör man det inte på bekostnad av detaljerna eller svänget, och kanske är produktionen en del i att skivan så framgångsrikt mixar känslan av sleaze och thrash, typ? Med för vek produktion hade det nog fallit ganska platt, misstänker jag.

Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 4

Rond 6: Bandet
Så, hur presterar banden då?
Egentligen kanske detta är den enklaste ronden att poängbedöma, det är såklart tal om maxpoäng i båda fallen. Däremot kommer vi fram till den poängen på lite olika premisser. Mötley levererar en totalt obrydd, fullständigt fuck-off-indränkt attityd parad med precis den nivå av spelskicklighet som krävs för att ro låtarna i land. Här finns inte utrymme för tvekan - vi är bäst i världen, typ, och vi kommer ha jävligt kul medan vi åstadkommer total global domination.
Ungefär precis tvärtom mot för den känslan som genomsyrar "Hardcore Superstar". Där känns det, tycker jag, som om bandet står och väljer mellan att antingen bli rockstars som hjärtat vill, eller att lägga ner och jobba resten av sitt liv på bandet på Volvo. Typ. Det är på liv eller död, ur en musikers kreativa perspektiv. Allt eller inget. Vi mot världen.
Det ena bandet säkra på att bli älskade.
Det andra desperata efter att bli det.
Resultatet är odödligt i båda fallen, och jag tycker inte att någon av grupperna lyckas överträffa sig efter dessa skivor. Inte i insats som band.

Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 5

Rond 7: Sång
Här ställs två väldigt karakteristiska röster mot varandra. Vince Neil är svår att missta för någon annan än Vince Neil, och Jocke Berg besitter en ruggig pipa som verkligen låter som... ja, Jocke Berg. Ändå är det så, Vince Neil sjunger mer karakteristiskt än vad han sjunger bra, och trots att det passar oerhört bra till de låtar som utgör "Shout At The Devil" så tycker jag inte att det är värt en fullträff.
Det är det däremot för herr Berg.
Sångsinsatsen på "Hardcore Superstar" är fan världsklass!

Shout At The Devil: 4
Hardcore Superstar: 5

Rond 8: Känslan
...att sätta på "Shout At The Devil" och invänta inledningsriffet.
...att dra på sig lurarna och sakta stega sig iväg i takt med att volymen tonas in på "Kick On The Upperclass".
Båda är fenomenala känslor, och i denna sista rond ska jag försöka sätta poäng på min egen känsla för respektive skiva, likväl som förklara varför.
Låt oss börja, som brukligt är, med Mötleys verk.
"Shout At The Devil" är en integrerad del av min barndom.
Jag har fått försvara omslaget och musiken på fritids efter skolan, och fått propagera för att detta inte är tal om djävulsdyrkare när lågstadielärare angripit min musiksmak.
Det går inte att överskatta den nostalgiska sträng som slås an när jag hör riffen från "Too Young To Fall In Love" eller "Ten Seconds To Love" (ja... ni ser ju vilka djävulsdyrkartitlar vi pratar om här, det är helt uppenbart att mina lågstadielärare var helt jävla rubbade hela högen), och det ger mig egentligen inget val.
Det är dessutom bandets absolut bästa skiva.
Ett faktum som stämmer även på utmanaren "Hardcore Superstar".
Relationen med den skivan är förstås mycket kortare, men det liknar ett stormigt kärleksförhållande. Efter en skiljsmässa kom denna skiva att betyda mycket för mig, och de timmar jag vandrat runt med lurar i öronen och denna skiva som sällskap är legio.
Båda ger mig en alldeles speciell känsla.
Båda får mig att vilja dricka öl, röja och partaja!

Shout At The Devil: 5
Hardcore Superstar: 5

Sammanfattning
Okej, ibland är Tvekamperna längre med fler ronder, men nu får det räcka för denna gång. Jag har annat att göra, och dessutom är jag nyfiken på hur fasen detta slutade. Låt oss räkna och komma fram till...

...till...

Shout At The Devil: 36
Hardcore Superstar: 36

Eh? Va? Oavgjort?
Det trodde jag nog inte. Vet jag alltså inte ens vilken skiva som är bäst om jag ställer dem mot varandra, det kändes konstigt faktiskt. Alltså, jag tycker nog att "Shout At The Devil" är en bättre platta om jag skulle få frågan. Faktiskt. Så jag är inte helt säker på mitt eget resultat här, men en sak som är tydlig är ju att om jag analyserar noggrannt så blir det jämnt. Då är "Hardcore Superstar" en alldeles fantastisk platta, den med.
Märkligt ändå.
Jaja...oavgjort it is. Bara att lägga dem efter varandra då, och sen låta festen börja!

Recension: Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus"

Thrash på svenska?
Visst. Zombiekrig stod med sin debut "Undantagstillstånd" för en alldeles lysande inmarsch på scenen, och tog i alla fall mig med storm. Det var udda, eget och jävligt bra - så pass att jag hade skivan som Veckans Tips och dessutom valde att spela en av låtarna på Hårdrockskväll 2011.
Förväntningar på den svåra uppföljaren?
Stora.
Bandet är detsamma på "Den Vänstra Stigens Ljus", och består även denna gång således av el Guapo på gitarr, Martin Petersson på bas, Kevin Weber på trummor och Axel Widén på sång, och denna gång har bandet valt att åka till Emeryville i Kalifornien samt Broken Radio Studios i San Fransisco för att sätta plattan, och om receptet förra gången vill anspela på utbrott av epidemier så utforskar man denna gång religionens skuggsida.
"Den Vänstra Stigens Ljus" innehåller 10 spår, och i den sammanställning som Loudfarmer gjort kan man hitta mer detaljer om sidans spontana tankar om spåren, samt en video som är lite "making of".
För egen del är jag ändå lite besviken.
Där föregångaren var starkare på flera spår så tycker jag att efterföljaren har mer av berg- och dalbanekänsla. Den är inte lika genomgende stark, även om de starka spåren är rktigt riktigt bra. Bäst tror man lätt att "Träl" är, med sitt geniala enkla och smittande riff, men det är egentligen fel. Efter ett tiotal lyssningar och bortom det så tar "Evigt Liv" över som den starkaste låten, en episk sak med en refräng att dö för, om ni ursäktar skämtet....
Däremellan finns det en del spår som funkar (inledande "Själamord", "Häng Dom Högt Över Stan" och "Stäng Av Dig Själv"), och dessutom lite av modellen... utfyllnad.
"Hatarna" och "Anklagaren" är det egentligen inget fel på på sås sätt, men det är inte låtarna man minns bandet för, och känns som om de snickrats ihop enligt en standardmall.
Bandet kan bättre, vill jag påstå!

Titelspåret är okej, och avslutningen "Så Tar Allt Slut" en rejäl stänkare.

Förstås lever bandet högt på Alex sång. Den är inlevelsefull, stark och bra, och harmoniserar väl med framförallt gitarrspelet.
Det är, på det hela taget, ett väl sammansatt gäng och en produktion som är snygg och bra.
Att man dessutom verkar ha mutat in lite av ett unikt koncept med sin punkinfluerade thrash på svenska samt ett djup i tankarna avseende lyriken är nog ännu en anledning till att man når framgång - detta hade, i ärlighetens namn, inte varit lika kul på engelska, och jag tror att man hade haft svårare att nå ut då.
Eller inte.
Med de höjdarlåtar man har att skjuta med så kanske det inte spelar någon roll, faktiskt.
Inte heller att inte alla spår är toppen.
Min gissning är att jag inte kommer att spela den här skivan i sin helhet om fem eller tio år, men att jag kommer att leva med de bästa spåren i spellistor för en väldigt lång tid. Sannolikt kommer jag att plocka fram debuten "Undantagstillstånd" om jag vill spela Zombiekrig från start till mål istället, och det är ju inte heller fel!

Bästa Spår: "Evigt Liv", följt av den mer omedelbara "Träl".

Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus" - 3

The very last Grind Finale..

 Nasum.
Tragiskt avslutade i förtid då Mieszko Talarzcyk omkom i samband med Tsunamin, och under 2012 i en avslutsturné som tar farväl och tackar bandets fans. Med sig på denna vända tar man Black Breath, och eftersom den allra sista spelningen sker på Debaser Medis den 6:e oktober så är det väl nästan som Per säger... närvaroplikt på den!
Även om jag, i ärlighetens namn inte har världen starkaste band till bandets musik. Den skiva jag har och håller riktigt högt är denna.

 "Shift". Rejäl grindcore som bjuder på både sväng, melodi, ursinnigt pisk och en skvätt vansinne. Har varit Veckans Tips, rentav, och med tanke på hur pass lite jag ändå spelar just grindcore hemma så säger det en del om kvalitén på plattan!

För övrigt, Martin på Metallbibliotekarierna är ju den man ska lita på när det gäller sån här musik. Han har koll, och när han skriver som han gör om Dying Fetus spelning på Getaway - då är dte bara att hala upp lädret och investera. Köpte denna giv.

"Reign Supreme", sprillans ny och även den högt hållen av Martin. Frågade faktiskt denna man om vilken Dying Fetus-giv man skulle börja med, och anledningen till att det blev denna den senaste var att produktionen tydligen är klart bäst på den.

Jag tycker sånt är lite viktigt på rensplattor, och det är t ex en av anledningarna till att jag anser att Misery Index senaste giv "Heirs To Thievery" är en fantastisk platta, medan föregångaren "Traitors" är en bra platta. Och Martin ljög inte.

Dying Fetus "Reign Supreme" har riktigt bra produktion, och ett knippe urstarka låtar. Den här skivan kommer att följa mig på mången kilometers löpning.

Nåväl.

Nasum och Black Breath på Debaser Medis den 6/10. Förstår jag det hela rätt är det gratis entré innan 21 eller så. Den allra sista grindfesten!