skip to main |
skip to sidebar
Många av er läser den här bloggen för att hitta nya musikaliska pärlor.
Mer eller mindre omtalade alster att bli förälskad i.
Denna gång tänkte jag att du skulle få chansen att följa med från start när jag lyssnar in mig på tre stycken plattor som inte är alldeles lätta att sätta i sig, men som ändå efter första 1-3 varven alla lovat mycket gott.
The Ocean "Pelagial" är en konceptplatta om havet, och dess olika djupnivåer.
Det är inte lika flummigt som det låter, och musikaliskt är det blandat "meck" av modell Mastodon/Baroness och riktigt snygg rensång. Långa passager är också mycket vackra och stämningsfulla. Man återanvänder riff och verser från sina egna låtar på olika platser på skivan, och på det hela lovar detta väldigt gott.... På Spotify här!
Blindead "Absence" är från Polen. Musiken pendlar mellan skirt vackert och en form av poppig sludge (ja.. hur låter sånt...?), och det lilla jag har lyssnat på skivan ger mig faktiskt vibbar av att detta kan vara min eftersökta mörka skiva istället för Alcest "Shelter". Kanske. Vi får se, fler varv krävs absolut. Man har dock döpt samtliga spår i ett försök att vinna världsmästerskapen i pretention, så att de heter en bokstav var som senare bildar ordet "absence". Typ. Det finns siffror nedsänkta också i det där. Vet inte vad det betyder. Än.
Kolla och lyssna själv på Spotify.
The Moth Gatherer "A Bright Celestial Light" är sist ut i denna trio. Fem låtar, samtliga med lång speltid och relativt invecklad låtstruktur. Det är stämningsfullt, det är raseri, det är en blandning som jag bara börjat provsmaka på men tycker verkar väldigt lovande. Den här skivan har ännu bara rullat ett varv, och det ska bli väldigt spännande att se var det tar vägen. Du hittar detta svenska mörker på Last.fm om du vill lyssna!
Okej.
Jag är precis i begynnelsen av mitt utforskande av dessa skivor, och du är inbjuden att följa med. Notera gärna dina egna reflektioner och tankar som kommentarer, så ska vi se om vi kan komma ihåg att återvända till dem om en vecka eller två...!
Vancouverbaserade Anciients är inget annat än en lisa för själen. I alla fall för undertecknad.
I ärlighetens namn så är det stundtals ett faktum att man som (hobby)recensent lyssnar på musik som inte alltid är det bästa man hört - eller vad man känner för just där och då, medan annalkande deadline håller ett grepp somgör att valfriheten är liten.
"Heart Of Oak", Anciients debut, är däremot en sån där skiva som jag sökt mig till.
Längtat efter.
Funnit glädje, ro och njutning i, och därmed spelat varv på varv sedan jag upptäckte den.
Bandet består av Kenneth Paul Cook (gitarr och sång), Chris Dyck (gitarr och sång), Aaron "Boon" Gustafson (bas) samt Mike Hannay (trummor), och även om bandets musik enklast kan beskrivas med referenser till Mastodon, Opeth och Baroness så är resultatet egentligen en effekt av de två gitarristernas samspel.
Chris Dyck har sin bakgrund inom klassisk döds (banden han slänger sig med i intervjun i Sweden Rock Magazine #103 är Cannibal Corpse, tidiga Bolt Thrower och Entombed)och Kenneth sina rötter i klassisk och progressiv rock (Electric Light Orchestra, King Crimson och Thin Lizzy nämns som förebilder),och när dessa olika strömningar möts så uppstår det som är Anciients.
Redan efter första gången jag hörde inledande "Raise The Sun" så visste jag att detta var en platta som skulle komma att falla mig i smaken, och direkt efter fullbordat varv så tryckte jag på repeat.
Spår som "Overthrone", "Falling In Line" och framförallt partiet med "Giants", "Faith And Oath" samt "Flood And Fire" är av det där slaget som både sätter sig snabbt samt visar sig ha dolda sidor som kommer fram ju mer man lyssnar på dem.
Jämnheten och förmågan att både leverera bra låtar samt variera mellan stjärtsparkande ös och finstämd progressiv melodi är skivans verkliga styrka, och kanske är det också en av anledningarna till att man gärna jämför bandet med sådana etablerade akter - det är inte helt vanligt att ett gäng som debuterar rör sig så ledigt och självklart bland så pass starkt och varierat material.
Faktum är att det inte finns en enda svag låt på skivan, och det är mer än vad man kan säga om de flesta plattor!
Bakom releasen står Season Of Mist som ännu en gång visar fingertoppskänsla. Produktionen är riktigt fin, lagom polerad men med tillräckligt med tryck för att aldrig tappa fart, och är det en enda nackdel med produkten som helhet är det förpackningen.
Bookleten är mer än lovligt torftig, endast ett lövtunt blad av låg papperskvalité och utan texter. Tyvärr, det hade höjt upplevelsen än mer.
Dessutom kan jag önska lite mer info, så som att sista instrumentala "For Lisa", ett jazzigt och skönt stycke som är klart annorlunda än resten av materialet, är tillägnad Chris styvmor (och Kennys svärmor, de är svågrar) som gick bort i cancer under skapandet av skivan.
Passande att denna lisa för själen avsllutas med en låt betitlad "For Lisa", på ett sätt.
Anciients "Heart Of Oak" kommer att återfinnas på årets topplista, jag har väldigt svårt att se annat - speciellt med tanke på hur mycket speltid jag gett den. Eftersom den ger tillbaka så gissar jag att det kommer att fortsätta så, dessutom, även om det finns en hel del spännande releaser som väntar till hösten.
Betygsmässigt är detta ett toppbetyg, men det ska erkännas att jag initialt lekte med tanken att hålla mig snäppet under. Dessa funderingar har effektivt raderats med varje varv tillsammans med skivan.
När det gäller bästa spåret så skulle man nästan kunna rabbla upp samtliga (utom möjligen korta och instrumentala mellanspelet "One Foot In The Light") låtar på plattan. Det finns passager i alla spår som får mig att brista ut i lyckorus, men ska jag tvingas skala ner det lite så vill jag nog hålla "Giants" samt "Raise The Sun" som de starkaste.
Du får helt enkelt spela skivan själv, det finns nog ingen annan lösning.
På Spotify, förslagsvis.
Anciients "Heart Of Oak" - 5
"Meir" är norska Kvelertaks andra giv, en giv som med tanke på debutens starka lovord och genomslag föregås av rätt stora förväntningar.
Vi ska närma oss den på den här sidan genom att börja med att läsa en annan recension, nämligen den som Jonas (allas vår JonteRoyal!) skrev för Werocks räkning alldeles nyligen.
Den finns här, och när du läst den är du välkommen åter hit.
(konstpaus)
Har du läst?
Bra.
Denna recension har nämligenbåde gemensamma drag och en del andra slutsatser än den som Jonte skrev, och det känns därför viktigt att du har hans recension och ord i bagaget när du läser detta.
Mitt första intryck av "Meir" är nämligen i stort sett identiskt med Jonas.
Besvikelse.
Är detta hur de valt att följa upp den hissnande resans på första plattan? Mer av samma, fast kanske lite sämre?
Med tiden och fler varv tillsammans med skivan har jag dessutom samma känsla, att det framträder en annan bild och man kan skönja en annan bild.
Skillnaderna kommer i våra slutsatser, och var vi till slut (i alla fall så här långt, placerar skivan).
Rent krasst och med ett försök att förhålla sig objektiv så anser jag nämligen att "Meir" i stort sett håller jämna steg med debuten, men att det är nästan omöjligt för oss som varit med från början att ta det till oss. Den här gången saknas nämligen överaskningseffekten.
Den chockverkan det var att kastas in i strömvirveln av rock'n'roll, black metal, sludge-punk som bandet lyckades åstadkomma med debuten kan inte ersättas. Att man dessutom valde att starta skivan med "Mjød" och "Fossegrim" som två av de tre första spåren var inget annat än genialiskt ur den synpunkten, och det har liksom satt färg på hela tanken om Kvelertaks väsen.
Det man letar efter även nu, men likt en alkoholist som ständigt söker ruset så behövs mer hela tiden - och det får man inte på uppföljaren "Meir", ironiskt nog med tanke på namnet.
Det man istället får är Kvelertak som levererar såväl de lättsamma låtarna man kan skråla med i hyggligt (även om jag egentligen inte fattar varför man inte trycker texterna, det skulle förstås underlätta) så som "Spring Fra Livet" och "Bruane Brenn" (vars refräng lätt skulle kunna ordineras som medicin mot depression), som de lite mer egensinniga låtarna som växer på lyssnaren - så som utmärkta "Nekrokosmos".
Efter många varv sitter skivan hårt.
Är det något en jämförelse kan ge så är det möjligtvis att jag tycker att debuten hade ett mer otvunget sväng, det var naturligt att införliva såväl handklapp som pianorock i en låt. Där är "Meir" mer sökt i sina låtstrukturer än spontan.
En sak som inte enbart är av ondo.
Det ger bland annat än väldigt hög nivå, och även de låtar som inte direkt sticker ut håller väldigt hög klass. Utfyllnaden är liksom inte utfyllnad, och här tänker jag på låtar som "Åpenbaring", "Evig Vandrar", "Månelyst", undertro" samt avslutande "Kvelertak".
Även denna debut har John Dyer Baizley (Baroness) som konstnär avseende omslaget, och man får i bookleten små korta exempel på vad låten har för andemening enligt bandet.
Där står saker som "when the walls of life are closing in, you best run for the hills" om "Spring Fra Livet", eller "burn the bridges, kill the jailer, live life on the run" om "Bruane Brenn". Kul, men ändå snålt att inte ha med hela texten.
Med det sagt då, hur landar Kvelertak med "Meir"?
Betygsmässigt på en 4:a, vill jag säga, men jag är nog inte man nog att säga om det beror på mina förväntningar och den totala förälskelse som debuten innebar, vilket gör att jag har svårt att lägga detta på nivån högre. Det skulle vara intressant att utföra experiment på ett antal personer som hört något av bandet, och sedan låta några lyssna på den självbetitlade debuten medan andra fick stifta sin bekantskap genom "Meir".
Jag undrar om inte resultatet skulle vara att samtliga föredrog sin första kontakt med bandet framför den andra - oavsett vilken den första kontakten var..
Bästa Spår? Blir två stycken, helt olika. Dels är jag vansinnigt svag för refrängen på "Bruane Brenn", och dels gillar jag gitarrspelet i "Nekrokosmos", så det får bli de två...
Kvelertak "Meir" - 4
Jäkla Stones.
Just nu känner jag mig ju fullkomligt pulvriserad.
Han skrev världens längsta (och ett av de bästa, vilka bilder! Vilken samling!) inlägg som resultat av bokstaven B i sin Record Madness-svit, och så följde han upp med att tro att han skulle ge enkel uppgift till mig.
En uppgift som innebär en bokstav med få skivor i, i alla fall relativt.
U.
Det ska visa sig att det var knappast så enkelt som man kan önska sig...
För dig som inte vet vad jag svamlar om kan konceptet kort förklaras som så att vi turas om att publicera inlägg där vi gör en djupdykning i respektive skivhylla. Jag började med bokstaven A, varpå jag sedan passade en bokstav till Stones som svarar när han hinner och orkar. Han passar sedan tillbaka en bokstav till undertecknad, och så håller det på så.
Hos Stones finns bra mycket spretigare och mer material, samt en hel del vinyl.
Här finns oftast lite smalare musik, och CD.
Ta det för vad det är, en kul grej.
Även om jag som sagt tycker att det är lite jobbigt att gå upp med bokstaven U direkt efter Stones publicerat så många godbitar.
RECORD MADNESS: U
Bokstaven U är i ärlighetens namn inte den bokstav som har flest skivor under sig. I alla fall inte i min skivhylla. Det visste jag.
Vad jag däremot inte vissta var att det skulle vara så jäkla tomt som det är när jag började fundera på inlägget!
Det betyder, rent krasst, att denna bokstav levererar en helt annan form av utmaning än de som snarare svämmar över sina breddar med plattor, och där man kanske måste sålla en del.
För jag vill ju inte svara på en utmaning som följer världens längsta inlägg med att lägga upp en random pic på en U2-platta och sen inget mer... Alltså blir det till att tänka annorlunda.
Det blir inte vansinnigt många bilder, eftersom det inte finns så många skivor att ta bilder på, men jag tänkte att vi skulle kika på de skivor som finns på ett lite annorlunda sätt.
Eller, i alla fall en del av dem.
Vi börjar dock med en relativt nyinförskaffad sak, som jag beställde strax innan jag fick denna utmaning (hey, utan den hade det ju varit ännu tommare!).
En klassiker.
Vi pratar om en samlingsbox med Uriah Heep.
5 plattor i en snygg box, där de fem skivorna är "Abimonog", "Demons And Wizards", "Fallen Angel", "Raging Silence" (med det vansinnigt snygga konvolutet som står längst till höger på bilden ovan!) samt "The Magicians Birthday".
209 spänn för hela skiten på Record Heaven, det är ju typ ingenting - och egentligen är dte så att min relation till just Uriah Heep är relativt obefntlig. Jag har traditionellt inte lyssnat på dem, och har egentligen ingen naturlig koppling till dem - men de anges inte sällan som influenser för flera band och artister som jag lyssnar på, och de har ju en minst sagt diger backkatalog, så i början av året bestämde jag mig för att börja nosa en del runt det här trädet.
Spännande, eller hur?
Tyvärr går det sådär med den saken. Parallellt med detta inläggs skrivande pågår nämligen någon form av rekordförsök i antalet recensioner till Werock, så primärt har jag lyssnat på den musik som behövs för att klara det den sista tiden.
Har faktiskt bara hunnit med två av skivorna i boxen ovan än så länge (verkligen färskt tillskott i hyllan alltså!). Gissar du rätt på vilka två så ska vi se om jag inte kan gräva fram något tjusigt pris till dig, för övrigt...
Okej.
Från Uriah Heep till det här.
Unleashed!
Bara två plattor(och jävlar vad kass bilden blev, ser jag nu...!) i fysiskt format. Senaste "Odalheim" samt "Hammer Battalion Unleashed", denna högerslägga till platta. Har någon mer platta digitalt också, men på det hela är det rätt skralt.
Lite konstigt faktiskt.
Unleashed är nämligen riktigt bra, tycker jag, men är en sån där grupp som jag liksom kommit fram till nu på slutet.
Det blev aldrig att de hamnade högt på hjälte-listan när det väl begav sig en gång i tiden.
Nå.
Det om det.
En sentida skiva som jag enbart har digitalt, fick en promo på den nyss, och som jag vill lyfta fram lite är den här lite udda saken.
Detta är jävligt märklig men ändå lockande brittisk rock.
Det luktar ibland lite Madness efter Ulysses väljer att fullkomligt ge fan i alla regler och konventioner, och därmed blanda rak, snygg, svängig och smittande rock'n'roll med helt galna partier. Ska, reggae, you name it.
Ändå funkar det, och det kanske är det som minner mig om Madness litegrann.
Inte för att det är lika, men inställningen.
Som sagt - kolla in plattan tycker jag, om du är ute efter något udda i rockväg.
(Ulysses "Kill You Again" på Spotify.)
Så. Det tar oss fram till slutklämmen, faktiskt.
Och det betyder ett band som jag har lite av en tvehågsen inställning till, märkligt nog.
Vi ska prata om Irlands stolthet, U2. Förstås.
Ovan ser du hur U2-samlingen ser ut. Det är en DVD (som kanske i ärlighetens namn ska ses mer som frugans än som min, men den står bland de andra musikfilmerna så jag plockade fram den ändå... dessutom episkt uselt foto på den, man kan nästan se hur eder Rebellängel avtecknar sig i spegelbilden!) som är en livespelning, och sen är det lite plattor. Två samlingsskivor, varav en verkar vara en hembränd kopia som jag ritat omslaget till själv (hey, John Dyer Baizley i Baroness, känn konkurrensen!), samt en udda mix av klassikerna och nyare material.
Och det är det här vi ska prata om lite.
Såhär ser nämligen de gamla skivorna ut på baksidan.
Ser du?
Inte?
Titta noggrannare då.
Ser du klisterlappen som sitter längst ner, och som jag i efterhand har försökt riva bo rt men som efter år av press mot andra skivor i en skivhylla är helt fusionerade med plasten?
Jag gjorde så en gång i tiden.
Försökte hålla reda på vilka skivor jag hade, och föra bok.
Helt vansinnigt och lönlöst förstås, men så var det. Redan då var skivsamlandet kanske mer en mani än ett samlande, en diskussion jag inte egentligen är helt säker på att jag vill gå in på - resultatet känns sådär lagom lockande att veta. Däremot är det intressant att mitt förhållande till U2 faktiskt var rätt intensivt ett tag.
De var inte riktigt den typ av musik som jag spelade hemma i pojkrummet, men de klarade sig med respekten i behåll, och jag gillade dem.
Framförallt verkar de attrahera tjejer.
Och när jag såhär i efterhand kollar på skivsamlingen så undrar jag om det inte är så att jag över åren mer har dem som en gemensam koppling med min hustru.
Hon gillar U2 hårt, och jag.. har inget emot dem. Även om jag tycker de blivit lite urvattnade så levererar de rätt bra rock. Arenarock.
Och vissa höjdpunkter har de fortfarande.
Exempelvis "Beatiful Day", den låt som faktiskt spelades på min och hustruns bröllop, när allt var klart och det var dags för stora puss- och kramkalaset när själva ceremon var över (nej, inte i kyrkan, det förstod du nog va?).
Så det gör att jag för alltid har en rätt speciell relation med U2, och kanske främst deras sentida material - som jag egentligen tycker är lite sämre än klassikerna från exempelvis "Under A Blood Red Sky" eller "War" som finns med ovan.
Jävligt konstigt, faktiskt.
Och det får bli sluklämmen på bokstaven U.
En jävligt konstig bokstav.
Den passar med andra ord väldigt bra att passa tillbaka till Stones, så får vi se om hans skivhylla bjuder på mer intressanta saker under U.
Hey.
U there.
Stones.
Let's see what you have under U!
Idag smäller det - Hårdrockskväll 2013 är här!
Gänget på bilden ovan (taget från förra året, vacker skapelse...) träffas för den årliga maratonlyssningen. Det är sjätte raka året nu, i denna form.
Upplägget är detsamma - alla tar med sin med omsorg och under hemlighetsmakeri skapade CD-skiva med 8 låtar. De lottas sedan i spelordning för att sedan avhandla allas låt nummer ett, sedan allas låt nummer två och så vidare.
Till detta ordnar värden öl, tilltugg och hämtpizza. Nedsläpp 15:00 (vi är 12 stycken, och kommer alla och man räknar med runt 45 minuter speltid på allas skivor (inklusive byten av skivor och introduktion av låten) så talar vi ändå 9 timmars strecklyssning...) och detta år är vi hos The Woan i Tyresö.
Jag har detta år följande skiva:
...och den är denna gång mest fylld med förutsägbara spår.
Sådana som jag nog tror att de flesta kanske har hört, men som ändock inte går att förbise för varje kategori. Ska försöka hålla lite på hemlighetsmakeriet ändå, så imorgon får du en (i förväg preparerad) genomgång av mina val och varför.
Idag dock, lite förväntningar. Kategorierna och mina tankar om dem är enligt följande:
1) Tack För Tipset.
Helt jäkla omöjlig kategori egentligen, allt man någonsin har hört har ju typ kommit från har ju kommit på tips av någon. Här hoppas jag egentligen bara på lite bra musik som startar dagen/kvällen på ett bra sätt....men visst vore det lite trevligt med lite Tribulation efter gårdagens skämskudde, till exempel!
2) Bästa Rock/Punk
Här förväntar jag mig ett oerhört spret. Lättpunk a la Bad Religion, klassisk rock modell Led Zeppelin och stökig ny rock av exempelvis Hellacopters får samsas med kängpunk. Discharge, kanske? En väldigt rolig kategori, själv har jag en klassisk sak att bjuda på!
3) Kvinnlig Fägring
...också ganska kul. Hoppas man får höra något nytt som man inte hört förr men tänkt att kolla upp ett tag. Som är bra. Kobra & The Lotus, kanske?
4) Bästa Trumspel
Dubbla baskaggar, vill jag tro. I mängd. Jag gissar att Meshuggah, Satyricon, Behemoth kommer spelas. Tror det blir en hård kategori.
5) Bästa Nordiska Akt
Volbeat. Amorphis. Satyricon. Det kommer nog att spreta en hel del, och här tror jag nog inte att det kommer så vansinnigt mycket överraskningar.
6) Bästa Liveupplevelse
Här kanske det kommer överraskningar dock. Hoppas på lite In Flames efter sommarens konsert, tror på lite Stone Sour efter decembergiget, men jag har faktiskt väldigt få aningar.
7) Bästa Powermetal
Hej Tyskland, hej Helloween!
8) Bäst Just Nu
Den oftast roligaste kategorin. Här dyker det mycket ofta upp lite grejer man aldrig hört, och får man önska sådant man hört så sitter det inte fel med lite Ne Obliviscaris eller Baroness!
Okej.
Jag är laddad som ett barn - HÅRDROCKSKVÄLL 2013 ÄR HÄR!
Det är nyår.
Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock.
Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på!
20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL
Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan...
19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST
Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt!
18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS
På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner??
17) "Phantom Antichrist" - KREATOR
Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare!
16) "Kadavar" - KADAVAR
Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta.
15) "CVI" - ROYAL THUNDER
Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.
14) "Dead End Kings" - KATATONIA
Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar.
13) "Serpent Sermon" - MARDUK
Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret.
12) "Konspirasjoner" - LAKEI
Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten!
11) "Legend" - WITCHCRAFT
Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.
10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH
Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.
9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH
Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat?
8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON
För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!
7) "RIITIIR" - ENSLAVED
Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra...
6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA
Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den.
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST
Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat!
4) "Yellow & Green" - BARONESS
Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!
3) "Lights Out" - GRAVEYARD
Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra.
2) "Cognitive" - SOEN
ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut!
1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS
Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!
Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag.
Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken.
Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur?
Det blir ett spännande år.
Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan.
Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...).
Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.
Hårdrockskväll.
Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det.
Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt.
Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått....
Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013.
GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!
Jag gillar klassisk hårdrock. Hevvy Metal. Bra sång, melodisk och smittande musik som ofta känns som om den framför jävligt bredbent, typ.
Här återfinns rätt många av årets favoriter, och på något sätt är det nog härifrån jag kommer. Alltså, det var här det en gång i tiden började för mig, så det är klart att jag har en speciellt svag punkt för denna typ av musik...
Såhär ser toppen av startfältet ut i år, tycker jag!
Från toppen är mina tankar ungefär på följande sätt. Ja, i de mån man kan kalla mitt svamlande för tankar...
Baroness "Yellow And Green"
Jänkarna valde att ta ett steg bort från metalfåran och in mot rock'n'roll-spåret. Bra, tycker jag, och det som egentligen är både förbannelsen och välsignelsen är att det är en dubbelskiva. Alla låtar är inte suveräna (den gula är bättre än den gröna, tycker jag), men samtidigt ger det lång hållbarhet eftersom det finns mycket att upptäcka.
En skiva som växt på mig sen den kom.
Black Country Communion "Afterglow"
Grym produktivitet på det gänget. GRYM! Detta är tredje skivan på lika många år, och till det kan man addera en dubbellive. Och det roliga med allt är att det är bra. Recensionen är på gång på denna site, skulle tro att det blir julläsning.
Grand Magus "The Hunt"
Nej, det är inte samma Magus som jag fått förr, men det är fortfarande riktigt bra.
Klassisk heavy metal, varken mer eller mindre.
Huntress "Spell Eater"
Hon sjunger fan helt makalöst bra, Jill Janus, som frontar detta amerikanska band.
Bra låtar, bra produktion, bra skiva.
Känslan är väl kanske att jag inte kommer dra den hela vägen till årets topplista, men det är givetvis en skiva du bör ha koll på. Tycker jag.
Kadavar "S/t"
Det där, mina vänner, kan man kalla en debut.
Från Tyskland, och med ett sound som hämtat i direkt nedstigande led från urfäderna Black Sabbath. Från en trio. Kadavar blir väldigt spännande att följa genom livet, och kanske räcker det redan nu till en listplacering.
Kill Devil Hill "S/t"
den här skivan var bra när den ko, och har inte tappat ett smack sen dess.
Bra besättning förstås, men det som verkligen gör att det är bra är låtmaterialet.
Jag gillar det. Skarpt!
Soen "Cognitive"
Jaja, folk säger att det liknar Tool.
Jag säger att jag struntar i det, och att det är en av årets bästa skivor.
Den har loggat rejält med speltid, och jag kommer att ha med den på Topp 10. Var exakt, det är däremot mer osäkert...
The Sword "Apocryphon"
Jag var faktiskt lite besviken på dem. Tyckte denna den fjärde plattan var svag och ganska blek, speciellt i jämförelse med vad man tidigare åstadkommit.
Men se - man kan ändra sig.
Jag tycker att detta är en skiva som verkligen tagit sig, och kanske kom vändningen när jag satt hos tatueraren ett par timmar här i höstas, och denna gick på repeat. Det är ju bra!
Kort och koncist idag, men så blir det. Imorgon - mera extrema tongångar!
En del artister är verkligen multitalanger.
John Dyer Baizley som frontar Baroness är dessutom en konstnär av rang (kolla denna länken för några exempel), och sjunger live på exakt samma sätt som på skiva.
Bandets "Yellow & Green" är ett rock'n'roll-monster som verkligen kandiderar om topplisteplaceringarna i år, och det är med stor glädje jag minns tillbaka på sommarens konsert.
Strax därefter kraschade turnébussen i Bath, England, med allvarliga konsekvenser. Brutna armar och ben, interna skador och givetvis ett kraftigt avbräck i alla planer.
Denna vecka landar därför Veckans Citat hos just Baizley. Vi tar ett utdrag från hans intervju med John Palmér Jeppsson, publicerad i Close-Up Magazine #143.
"Efter tio år i branchen har jag lärt mig att man inte kan räkna utpå förhand hur bollen ska rulla.
Vem som släpper våra skivor är inte intressant, bara att de släpps.
Skulle vi plötsligt slå igenom stort ser jag inga problem med det; framgång är inget jag bryr mig om men jag är inte rädd för det heller. Vi har gjort en fantastisk platta så det vore konstigt om en massa människor inte gillade den."
John Dyer Baizley, Baroness
Han har självförtroende, kar'ln. I samma intervju liknar han nästa föregångarskivorna "Blue Record" och "Red Album" vid i det närmaste demoinspelningar inför den senaste given.
Vad som händer nu kan man dock, med mannens egna ord, inte räkna ut. Helt klart är i alla fall den oönskade utvecklingen med olycka och allt inte låg i bandets planer...
Denna vecka börjar jag nytt jobb.
Det innebär att jag har fuskat - detta meddelande är i förväg genrerat så att du ska ha något att läsa, och jag ryggen fri och ägna mig åt att gå runt och vara förvirrad på en ny plats. Dessutom, som om det inte vore nog - hela inlägget är av modellen "stulet". Eller, rättare sagt, det är av den sorten som inte jag har skrivit!
Det är dags för 3 Röster om, serien som varit borta ett tag och brukar återkomma lite sporadiskt.
Denna gång får panelen sätta tänderna i senaste dubbelgiven av Baroness, "Yellow & Green", en skiva som hamnade på betyget när den recenserades på denna site.
Häng på!
Jarno: När artister blir vuxna och erkänner att man tidigare dolt sina knackiga låtskrivartalanger genom att ställa samtliga reglage på gitarrtopparna till elva, ja då ska man ta artistens uttalande med viss skepsis. Hade jag varit ett större fan av bandet före "Yellow & Green" så kan jag tänkta mig att jag hade varit lika förbannad över vad som erbjuds som jag är över Opeths "Heritage". Tur att jag inte älskade utan bara gillade bandet sedan tidigare då.
"Yellow & Green" är full av fantastiska egenheter och låtar. Det är inte hela tiden jag hänger med men det är bara bra. När jag väl tröttnat på en låt eller passage så hittar jag något nytt. Det är en skiva som du kan älska hur mycket som helst medan din vän ogillar den lika mycket. Mitt råd är att, om du likt mig tar del av skivan via Spotify, börjar med den gula sidan och tar dig an den gröna först när du känner dig redo.
Betyg: 4/5
Stones: Yellow & Green är en ny era av Baroness, där den tidigare lite "mer aggressiva utgång" har tonats ner mot
ett mer konstnärligt tillvägagångssätt. Skivan är som veckans piller ask, där vi tar ett gult piller på morgonen
och ett grönt till kvällen. Detta är en nästan 80 minuter lång tripp, där Baroness visar upp sin
känsla av melodi och oförutsägbara låtskrivande med en stor vision för sitt arbete. Spendera lite tid med de
två skivorna och du kommer snart att förälska dig och förstå att baronessan gör vad Baroness gör
bäst: växa, utvecklas och förnyas.
Betyg: 4,5/5
R2: Baroness var en nyhet för mig. Har inte brytt mig om det så mycket, jag har sett Chief Rebel Angel tala sig varm om det men ändå har jag dissat det. Vet inte varför jag fick för mig att lyssna denna gång, men oj vad jag inte ångrar mig. Dessutom innehåller den en låt som tävlar om topp 5 i år, det är inte dåligt. Låten jag pratar om är fantastiska Sea Lungs. Tyvärr håller inte alla låtar samma klass, ibland långt därifrån
Betyg: Stark 3/5
Okej, Jarno - med betygsfobi i recensioner - klämmer dit 4, Stones fegar lite och vajar mellan 4 och 5, R2 håller en stark 3:a. Totalt ett snitt på strax under 4 då, kan vi säga.
Rättvist?
Kanske. Kanske inte. Feel free att dela med dig av dina tankar.
Dessutom kan jag lova att det kommer ytterligare 3 Röster med denna panel under hösten, då med Testament och Gojira som offer. Spännande, eller hur?
Orkar du inte vänta så får du väl söka på just "3 Röster" i sökfältet till höger i denna blogg. Då hittar du fler!
Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!
Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:
Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!
De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:
Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"
Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.
Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:
Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"
...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
ja. Det finns ju en hel uppsjö.
Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.
Tha race is on!
Jag hade ju lovat det för länge sen.
En kavalkad med bilder från en av årets bästa spelningar, sydstatarna Baroness på utmärkta Debaser Slussen.
Det är dags nu, och anledningen till förseningen är enkel.
Jag hade skickat alla bilder till mitt arbete... och... glömt lösenordet under semestern!
Nu är hjärnan påslagen igen, likt datorn, och därför finns det ingen anledning att undanhålla er bilderna mer.
Denna spelning var fantastisk, och jag hoppas att det syns lite av det på dessa bilder. Man kommer ju nära på just Debaser Slussen (alla bilder tagna med iPhone), och det ger en häftig upplevelse. John Dyer Baizley sjöng på pricken som på skiva, bandet levererade med både bra ljud och klockrent spel, jag köpte en vansinnigt läcker t-shirt, och hade sällskap av både Per och Stones (där har du fler bilder, som vanligt i bättre kvalitet).
Extra kul med denna spelning var att det var en sån där kväll där jag fick alla låtar jag ville höra. Ingen saknades i setlistan. Det är faktiskt inte så vanligt.
Fler spår från nya och utmärkta "Yellow & Green" hade väl varit en sån sak, men när denna spelning genomfördes så hade ju inte plattan kommit ut än - och förhoppningsvis innebär den nya skivan kanske att Baroness återkommer snart till Sverige. I så fall är jag där!
En av de skivor jag haft absolut störst förväntningar på detta år är amerikanska Baroness uppföljare till den "Blue Record" som knep sjundeplatsen över 2009 års bästa album för min del.
Den spelning som bandet genomförde på Debaser Slussen i somras minskade inte direkt den förväntan, och att det dessutom är tal om ett dubbelalbum gör ju att det är lätt att salivera av glädje - samtidigt som min tanke var att "oj, detta kommer ta tid att ta tilll sig".
Det senaste visar sig vara ruggigt fel.
"Yellow & Green" är nämligen mindre meckig och mindre metal än sina föregångare, och betydligt rakare och mer direkt i sin dialekt. Det är också mer rock än metal, och jag gissar att detta kommer att vinna bandet fler fans - samtidigt som man kanske tappar en del äldre.
Båda skivorna innehåller 9 låtar, och båda plattorna startar med ett instrumentalt stycke benämnt Yellow respektive Green Theme.
Det är förstås hoppa över varning på dem, för det man vill åt är ju låtarna sen, speciell öppningen på Yellow är helt magisk.
"Take My Bones Away" är antagligen en av årets tio bästa låtar, och den följs av "March To The Sea" som också håller fanan högt. "Little Thing" känns sämre, men till slut kommer en brygga som får en avv vilja stå bredbent med handen i luften och sjunga med. Vidare är "Cocanium" rätt bra och avslutningen med "Sea Lungs" och främst "Eula" helt grym.
Den gröna skivan hänger faktiskt inte riktigt med. "Board Up The House", "Foolsong", "Collapse"... nja, det är bra men mer tillbakalutat och stämningsfyllt än riktigt jävla bra. Snyggt, förstås, och bra, men inte mycket bra.
Som den gula plattan, som har "det" med lite råge.
Relapse har förstås förpackat skivan vansinnigt läckert (till och med CD digipacken är snygg, och jag kan bara tänka mig hur jäkla snygg vinylskivan är...) med omslag av frontmannen John Dyer Baizley. Den övre bilden är Yellow, den undre Green, om du nu undrar.
Dessutom har den här skivan en extra sak som hamnar på pluskontot.
Ljudet.
Det är helt jäkla fantastiskt, i alla fall om man spelar det i en stereo som ger det rättvisa. I mina hörlurar via iPod låter det inte alls lika djupt och välbalanserat, men i stereon... wow. Basspelet (John Dyer Baizley spelar även bas på skivan, men inte live... förstås) är fenomenalt. Snärtigt, djupt, distinkt där så behövs. Gitarrerna perfekt balanserade (Baizley igen, samt Pete Adams) och trummorna läckra (Allen Blickle).
Det var ett tag sen jag sprang på en skivan som verkligen tog andan ur mig avseende ljudbilden. Inte speciellt högt mixad, men jävligt... ja... bra. Eller, passande för min smak, kanske man ska säga.
Jaja, nog orerat om det.
Skivan då.
Hur landar det?
Betygsmässigt blir det en fyra. Yellow touchar på det högre betyget, Green hamnar snäppet lägre så totalen med fyra känns bra. Kan det blir årets skiva? Nja. Kan det bli en ny plats på topp tio? Kanske. Den växer nämligen på en, dessutom. Och har man med "Take My Bones Away" så finns chansen för repetitiv spelning alltid där...
Bästa Spår: Mja... har du nu läst så här långt så borde du ju fatta. "Take My Bones Away"!
Baroness "Yellow & Green" - 4
Inlägg
