En jävla massa recensioner!

Gillar du recensioner?
Du ska du få ditt lystmäte här.
Ett par stora releaser har fått sina fiskar varma på Heavy Metale de senaste veckorna.
Läs om:

ANCIIENTS "Voice Of The Void"
IN FLAMES "Battles"
METALLICA "Hardwired...To Self-Destruct"
TESTAMENT "Brotherhood Of The Snake"
DARK TRANQUILLITY "Atoma".
ASPHYX "Incoming Death" 
SERIOUS BLACK "Mirrorworld"

Ett klart blandat inlägg

Snart har januari smitit ut genom dörren, och en tolftedel av 2014 är avverkad.
Jag har till största delen haft öronen fulla med musik från fordom, allt från att försöka sätta mig in i en del släpp som missades 2013 (hetast just nu: Clutch "Eart Rocker" som får en hel del speltid tillsammans med Jex Thoth "Blood Moon Rise") till äldre alster som inköpts till vrakpris (Amorphis "Elegy") eller pärlor som letats fram med större möda (Nine "Lights Out").
Ny musik kommer vad det lider att hamna under luppen, för tillfället rullar enbart en enda skiva från det nya året. Recension kommer, och nästa vecka kommer bandet också...

Alcest har verkligen städat ut det mörka och släppt in ljuset på "Shelter", och det är en skiva som låter på pricken som omslaget ser ut. 
Den är också mycket balanserad och lugn, vilket faktiskt stundtals är lite av ett problem när jag ska lyssna på den.
Ett av de bästa tillfällena är nämligen på morgonen.
På väg till vardagen och sen när dagen startar med ett pass i gymmet.
Då passar sig inte den här musiken helt perfekt - jag vill ha action på ett helt annat sätt då.
Väcka kroppen, peppa skallen.
Det kommer förstås Behemoth att fixa rätt enkelt vad det lider, men det är ju en stund kvar innan "The Satanist" släpps...även om man kan tro motsatsen om man följer bandet på Facebook.
Det laddas upp rent vansinniga mängder information i form av länkar till recensioner, förhandsbokningar och kommande turnépaket.
Totalt sett har det blivit lite av en ny favorit för min del, att följa akter via Facebook.
Det dyker upp mycket intressant där, och kombinerar man det med allt som regnar in via mejlen i form av små intressanta nyheter och tips så utgör den floden av information en intressant källa till information.

Jag ska prova att använda den lite framöver.
Som du kanske märkt så har antalet inlägg på bloggen sjunkit lite. Det blir fortfarande ett par i veckan, men istället för att skjuta kulspruta med allt intressant som dyker upp så kommer ett bildspel med intressanta små guldkorn att rulla längst uppe till höger (på den vanliga siten, inte mobilsiten). Just nu ligger vad som väl får ses som ett test uppe, med 3 mindre nyheter:

• Testament byter basist och tar in Steve Di Giorgio igen
• Candlemass har nått 100 000 likes på Facebook
• Ne Obliviscaris är i stort sett färdiga med uppföljaren till "Portal Of I" och smider turnéplaner

Innan jag nu jobbar med annat eller lägger ut fler saker i ett sånt bildspel så vill jag gärna ha lite feedback om det där. Funkar det? Går det att läsa eller blir det för små bilder? Laddar sidan långsamt eller funkar det?

För övrigt har jag lite av januarikoma.
Det är oväntat mycket jobb (det riktiga jobbet då, det som betalar lönen), men ändå lite sådär... dvala. Det händer liksom inte mycket. Dagarna går ihop.
Sammanfattar man det som kan vara värt att notera blir det inte vrålmycket...

• Jag fastnade i hissen på jobbet häromdan. 20 minuter på morgonen. Det var... trist.
• Just nu är det en vit period för min del. Fan, kan knappt komma ihåg om jag haft det sådär medvetet förr, i alla fall inte på länge, men nu är det så. Sen Hårdrockskvällen (inte för att det blev så blodigt då, men det var ett lämpligt tillfälle att påbörja övningen) och sen får vi se hur länge. Minst till mitten av februari.
• Träning pågår. Jag har insett att den form jag byggt upp (med babyhull och allt) inte är som jag vill att det ska vara. Påbörjade det i september, men har fått lite fart och rutin på det först nu i januari.
• Läser julklappen Tom Clancy "Rött Hot". Man kan säga vad man vill om de tegelstenarna, men de är fantastisk läsning. Borde egentligen köpa på mig alla böcker i sviten om Ryan och läsa dem från scratch. Sommarprojekt, månne?
• Mina hörlurar för träning är kaputt. Som vanligt efter ett tag, har förtvivlat svårt att hitta ett par som håller för allt slit det innebär att ha dem packade i väska, springa i regn, svett mm. Det slutar nästan alltid med att den ena sidan "dör", liksom som en fas har gått. Trodde ett tag att det var själva hörlursutgången, men det funkar med alla andra lurar så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Förslag på bra köp? Med bygel, inte bakom huvudet utan på varje fristående in-ear lur?
• Försöker skriva ett par långa inlägg i serien Lördagslyx. Jag har bra uppslag, men det går inget vidare. Verkligen kommer i vägen hela tiden, så det kan bli så illa att du får vänta på dem till sommaren. Eller så...

Till sist - man kan säga vad man vill, men det är väl dags att ge kredd till den här skivan:

Jag hade den ju inte direkt högst på min egen lista, men nu är det ett faktum att den tagit hem förstaplatsen i Close-Up Magazines årsbästalista, Sweden Rock Magazines årsbästalista för skribenter, och nu även årsbästalistan för Sweden Rock Magazines läsare.
Då får man ge en platta beröm, för uppenbarligen har Ghost lyckats charma stora delar av såväl kritiker som läsare. Hela listan nedan (ja, i miniformat men du får förstora...)

 

 ...och med..tar det här inlägget slut.
Nu ska jag iväg och gadda mig. Sista sittningen på min sleeve, den japanska, som täcker hela vänster arm. Är ni snälla får ni bilder. Eller inte. Det får vi se...

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Recension: Death Angel "The Dream Calls For Blood"

Korten på bordet: jag gillar Death Angel.
Har alltid gjort, och som resultat har jag haft ett på gränsen till osunt förhållande till "Act III", låtit "The Art Of Dying" vara Veckans Tips och "Sonic German Beatdown" stå i rampljuset som Live!-inspelning.
Att jag fått chansen att intervjua Rob Cavestany har bara förstärkt min känsla av att det är ett knippe rätt ödmjuka och jordnära individer, och jag är speciellt svag för frontmannen Mark Oseguedas sång, speciellt live, och med tanke på bandets historia där man hade allt i sina händer för att sedan drabbas av olycka och närapå försvinna helt innan man på senare år har återvänt från det döda tilltalar mig.
Kort sagt - när Death Angel släpper nytt så kittlar det lite extra. 2013 väljer man att på omslaget jobba vidare med vargarna som prydde föregångaren "Relentless Retribution" (2010), ett album som jag tyckte var det bästa inom thrash som släpptes det året och som till slut knep en av mina Topp 10-placeringar för året.
Trots denna förkärlek så tycker jag inte att "The Dream Calls For Blood" klarar av att göra om den bedriften.

I mina ögon är Death Angel bäst när man träffar den där skärningspunkten mellan melodi och fart, där thrashriffen biter hårt eftersom de träffar hjärtat lika smekande som hårt. Det klarar man stundtals på denna giv också (förstås, bandet är alldeles för rutinerade och självmedvetna om sitt egna sound för att misslyckas med en sådan sak), men inte alltid.
Bäst är spåren "Execution - Don't Save Me" och "Terrotorial Instinct/Bloodlust" där jag tycker man klarar det bäst, men det finns tyvärr exempel på när bandet mest hamrar på utan alltför lyckat resultat, exempelvis i inledande "Left For Dead".
I intervjuer har bandets primära låtskrivare Rob Cavestany beskrivit hur hårt bandet har arbetat och turnerat sedan förra given, och att den här plattan till stora delar är skriven på vägarna. Just "Left For Dead" känns som ett försök att fånga energin från livespelningarna och turnerandet, och att man siktat på att skriva en allsångs-öppnare som kan sparka igång en konsert med moshpit och allt.... och, det blir inte helt bra.
Det känns lite eftersökt, och jämför med hur exempelvis Testament klarar en sån sak så kan man konstatera att just det kanske inte är Death Angels starkaste sida.
Resterande del av skivan är habil, högkvalitativ thrash, och spår som "Fallen", "The Dream Calls For Blood", "Succubus" och Caster Of Shame" står fint på egna ben även om de kanske inte är det vassaste man åstadkommit i karriären.
Avslutningsvis får vi också en rätt skön cover på Black Sabbaths "Heaven And Hell" där framförallt sången är överraskande bra.

Frågan är dock - är det mina uppskruvade förväntningar som spökar, eller borde Death Angel ha sänkt tempot en aning?
Helt klart besitter bandet förmågan att leverera stjärtsparkande låtmaterial, och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att "The Dream Calls For Blood" kunde varit ännu bättre.
Ändå är den bra, och förtjänar sin plats i min hylla.

Det betyder att vi betygsmässigt landar på en stark 3:a, där topplåtarna "Execution - Don't Save Me" och "Territorial Instincts/Bloodlust" sticker upp rätt högt.
Kolla in "The Dream Calls For Blood" på Spotify och avgör själv.

Death Angel "The Dream Calls For Blood" - 3

Metalbloggen under ekonomiska restriktioner

Hej på er. 
Idag fyller min äldsta grabb 5 år (!! - hur fanken har han hunnit bli så gammal utan att jag åldrats alls?!?), och det betyder två saker:
1) Jag har inga pengar eftersom det lilla som blev över den här månaden gick till presenter och andra arrangemang
2) Idag ska jag vara närvarande som pappa, och inte som fritidsbloggande stolle.

Det innebär dubbla utmaningar.
För man kan konstatera en sak när det gäller skivsläppen: det kommer mycket man bara måste köpa nu. Och då har jag inte ens berört min högst privata lista med plattor som jag redan kollat upp och lagt till inköpslistan men ändå vill hålla lite hemliga ett tag.
Ska man ta de uppenbara köpen närmsta tiden så vill jag nog slå ett slag för...

 

 

 

...och då har vi inte ens berört såna saker som Testaments livegiv "The Dark Roots Of Thrash".
Vojne vojne, mitt stackars plånboksläder!

Från toppen är det Red Fang (fan vad snyggt omslag som fullständigt förstörs av den röda lappen med titeln, det är ju sjukt smaklöst...) som förmodligen kommer ta ett monstersteg framåt från förra "Murder The Mountains", sen Death Angel som alltid är stabila (ser i Close-Up Magazine att de också intervjuar Rob Cavestany, och känner mig ändå lika duktig eftersom min intervju nog inte är så mycket sämre). Därefter är det norska Sahg som överger sin titelsvit 1, 2, 3 på skivor och döper kommande plattan till "Delusions Of Grandeur". Kan bara bli bra med tanke på historien. 
Bra verkar också In Solitude "Sister" vara, i alla fall om man får tro recensenterna. Jag är inte lika övertygad, tror det hänger mycket på sångaren Pelle Åhmans insats. Jag var inte helt övertygad om just det på förra "The World. The Flesh. The Devil", men ändå landade det på en betygsfyra. Det blir i alla fall intressant, den saken är säker.
Sist men inte minst - vad bjuder Pearl Jam på med kommande "Lightning Bolt"? Eftersom föregångaren "Backspacer" till och med knep en plats i Besattserien så har jag stora förväntningar.
Nu ska jag bara få råd också. Får väl vänta in den 25:e i värsta fall. Eller handla på kredit, om jag kan smyga undan räkningarna...

För övrigt spelar jag den här plattan för tillfället. 

 ...recension till helgen, tänker jag.
Det tror jag dessutom är lämplig födelsedagsmusik för en 5-åring, inte sant?

Recension: Kreator "Dying Alive"

För bara ett drygt år sedan snuvade tyska Kreator veteranerna Testament på att ge ut årets bästa thrashplatta med sin "Phantom Antichrist". 2013 kan det mycket väl hända igen, fast för liveskivor - för även om jag ännu inte hört jänkarnas kommande "Dark Roots Of Thrash" så kan man konstatera en sak väldigt fort: tyskarna har med sin "Dying Alive" lagt upp ribban rätt så högt! Mille Petrozza leder sina styrkor (förutom huvudmannen själv består bandet av Sami Yli Sirniö på gitarr, Christian Giesler på bas och Ventor på trummor) på en yster dans som leder oss genom en hel konsert på Turbinenhalle i Oberhausen.
Hemmaplan gör att vi dels får mellansnack på tyska, och dels en publik som verkligen förstår vad det innebär när sångaren föreslår att fördelningen under kommande låtar ska vara att bandet spelar medan publiken tar livet av varandra.
Till det ska man lägga ett totalt sett löjligt starkt låtmaterial.
För det är kanske det som slår en mest - att detta (säkert tack vare, som det känns, frikostiga pålägg och putsningar i efterhand) är lika mycket en "best of" som det är en liveplatta. Inledningen lutar sig mot senaste skivans titelspår samt vad som antagligen är bästa låten på den given ("From Flood Into Fire"), men sen släpper bandet alla hämningar och radar upp fullträff efter fullträff.
Det är när man spelar sig igenom spår som "Enemy Of God", "Horde Of Chaos", Pleasure To Kill", "Extreme Agression" och "Violent Revolution" som man inser att bandet besitter en låtskatt som tål att jämföras med de allra bästa i genren - samtidigt som låtar som "People Of The Lie", ""United In Hate", "When The Sun Burns Red", "Phobia" och "Civilizations Collapse" visar på djupet som finns.
Jag är imponerad, ärligt talat, och finner mig oftast med ett löjligt lyckogrin i ansiktet när jag spelar skivan. Jag köpte dubbellive-versionen utan DVD, och även om man får med text på alla låtar (snygg detalj) så ångrar jag lite att jag snålade och inte gick för det dyrare paketet som innefattar samma konsert på DVD.
Det känns som om jag kommer att spela denna platta en hel del framöver, och vem vill inte ha en fläskig överkörning som detta även på bild?
Nå.
Nu är det som det är, och jag får istället minnas tillbaka till när bandet var här på thrashfest med bland annat Death Angel i släptåg. Det är ett tag sen, men eftersom detta gav blodad tand så kan man ju hoppas att det inte dröjer speciellt länge till innan man får chansen igen.

Bästa låt är ruggigt svårt att peka ut, det finns många riktigt tajta och vassa varianter under denna spelning, men skulle jag tvingas peka på några så blir det nog duon "Enemy Of God" och "Horde Of Chaos". Fint driv i dem!

Betyget är en given 4:a, kanske rent av med mersmak. Det är också så att jag skulle vilja råda samtliga som gillar thrash och akter som exempelvis Slayer men tycker att det går lite på halvfart numera att verkligen ge Kreator en chans. Tyskarna är arga, vitala och på riktigt vassa, trots att de är så pass långt komna i karriären. Som de själva skriver i skivkonvolutet: "We Are Dying From The Moment We Are Born, So Let Us Keep Our Dreams Alive"!

Kreator "Dying Alive" - 4

Billigt. Dyrt. Bra. Spännande. Dåligt. Trevligt.

En bild säger mer än 1000 ord - därför blir detta inlägg ett knippe bilder och enbart ett fåtal ord...

 

Hälsade på i Farsta i helgen. Billilga skivor på ÖB, så jag utökade mitt förråd av Mustasch-plattor med hälften, och mitt Pro-Pain utbud från 0 till 1. 20 spänn för två skivor. Löjligt.
jag köpte förstås ett extra "paket", så vill du också ha Mustasch och Pro-Pain får du vara först att säga det i kommentarerna.
I Farsta har de också Pang Pangs lokalbryggda öl.
"No It's Not From India, It's From Hökarängen IPA" samt "Puttin' In Hours Pale Ale".
Snygga etiketter, men närmare 40 pix per flaska är ju motsatsen till billigt...

 

 

...var också hos kompisen R2 i helgen, och han påminde om det kommande livesläppet med Testament, "The Dark Roots Of Thrash", som vi också tjuvkikade på via YouTube.
Gosse, det kommer bli något...! Hej köptvång!
Annars fick jag brev från Stonegriff, med kanske den trevligaste lappen på länge fastklistrad.
Molde tackar för demorecensionerna och skickade den samlade debutplattan. Mumsigt - men det väcker också en fråga om hur det ska bli det där med demorecensionerna.
Jag får massor av förslag och band som vill vara med, men orkar inte riktigt driva det där på ett bra sätt. Lekte ett tag med tanken att köra en form av samlingsgrej, typ fem band i taget lite mindre djupgående, och att man kan ladda hem en zipfil med kanske en låt från varje band, men jag vet inte.
Har du något bra förslag?

Mindre kul - Werock är nere.
Det verkar vara något med PHP eller forumet eller nåt, och ingen av oss som pysslar med siten är speciellt hemma på det där med tekniken.
Kan du sånt? Kan du hjälpa oss?

Till sist:

Bra den där plattan. Sällskapade mig igår kväll runt löpspåret.
Det gick... ganska så fort... Med hjälp av Carcass hade jag den första rundan p ålänge som jag inte hade ont eller var tvungen att springa med kompensation i löpsteget för att ett knä har bråkat. Mysigt...!

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!