Killswitch Engage är ett band som gjort riktigt bra skivor.
Jag gillar "The End Of Heartache" som fan, och det är alltid bra röj på bandets spelningar (säga vad man vill om gitarristen Adam Dutkiewitcz outfit...).
Sångaren Howard Jones är dessutom en av de bästa inom "härma-Göteborgsdöds-genren" när det kommer till att blanda ren sång och skrik. När den självbetitlade plattan släpptes år 2009 så var det alltså en rejäl besvikelse då recensionen hamnade på en tvåa, och nu är det dags att kolla hur den stått sig.
Och nu pratar vi ambivalens!
Jag har nämligen lyssnat ganska mycket på den här skivan även efter recensionen skrevs, utan att jag kanske vill erkänna det riktigt - men jag tycker lik förbaskat att det inte är bra?!? Med andra ord.... har jag lyssnat en massa på en skiva jag inte tycker är bra?
Puckat.
Vid närmare eftertanke så skulle jag fortfarande vilja hålla detta som en av de sämsta plattorna bandet släppt. Helt meningslös, egentligen, men samtidigt så besitter gänget en sådan kvalitet att det aldrig spårar ur. Det blir tryggt och lugnt hela tiden dock. Mellanmjölk, hushållsost och Skogaholmslimpa, typ. Det fungerar, men det är ingen festmåltid.
Ahhh.... så vad säger man då?
Tror jag står fast vid betygstvåan, faktiskt. Men på ett förvirrat sätt!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar