3 Röster om Nevermore

Progressiva Seattlebandet Nevermore berör, i alla fall den senaste given.
Under det senaste året tror jag att detta är den skiva som jag har hört mest spretiga omdömen om - det har haglat såväl ris som ros om alstret. Själv valde jag visst den lite fega vägen och landade på en trea i recensionen...
Panelen denna gång består av JonteRoyal, R2 och "debutanten" Fredrik. Såhär säger de!

JonteRoyal: Allt intressant med Nevermore är bortblåst på denna nya giv. Jeff Loomis fantastiska melodier har förpassats till förmån för tråkiga, komplexa riffstrukturer som inte ens en mor kan uppskatta. Warrel Dane håller visserligen flaggan högt med sin själsfulla sång men det räcker inte för att rädda skivan från ett magplask.
Betyg: 2/5

R2: Inför första lyssningen av denna skiva var förväntningarna ganska nedskruvade, pga av vad andra har sagt. Men återigen fick jag lära mig att man inte ska lyssna på andra. Nevermore har återigen gjort en bra skiva. Dock tycker jag det skiljer sig lite från tidigare släpp, denna är mycket jämnare. Alla låtar är bra, men ingen är jävligt bra. Så ska man spela upp Nevermore för nån som aldrig hört kommer jag inte att välja denna skiva. Betyget nedan är starkt…

Betyg: 3/5

Fredrik: Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.
Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.
Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.
Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.
Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.
Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.
Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Betyg:3/5

Snittbetyget hamnar alltså på 2,66, och är det något man kan utläsa mellan raderna så är det väl att bandet lider lite av sitt namn. Alltså, skivan är från OK till bra, men eftersom det är Nevermore så är förväntningarna högre!