skip to main |
skip to sidebar
...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)
Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...
- Ratt "Out Of The Cellar"
- Quiet Riot "Condition Critical"
- Queensryche "The Warning"
- Venom "At War With Satan"
- Europe "Wings Of Tomorrow")
- Anthrax "Fistful Of Metal"
- Bathory "S/t"
Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.
Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!
Alltså...jag vet inte jag.
Stenhårt förälskad i föregångaren "Another Night", och det som jag trodde var debuten men kanske bara får räknas som en demo, självbetitlade "High Spirits" - och kanske är det därför som nya "You Are Here" hamnar lite snett för min del.
Förväntningarna på denna uppföljare med Chicagobandet som egentligen är ett soloprojekt är inget annat än monumentala, och ... jag vet inte jag.
Om det är förväntningarna som spökar, men det känns helt enkelt lite blodfattigt.
Tamt.
I avsaknad av den där extrema spelglädjen och livsgnistan som jag tycker att High Spirits visade på tidigare alster, och som nog är en stor del av anledningen till min förälskelse.
Jag vet bara inte om det är på grund av att skivan verkligen saknar det eller om det beror på att jag förväntade mig något annat.
Låtmaterialet, 9 stycken spår till antalet där sista låten är en nyinspelning från gamla "High Spirits", är annars ungefär i samma anda som förr.
Det är rak hårdrock där syftet är att man ska kunna sjunga med efter ett varv med skivan (och knappt ens det). Det funkar bra i exempel som "I Need Your Love", då jag kunde lära min treåring att det betyder "Jag Behöver Din Kärlek" på svenska och han genast kunna sjunga med i refrängen med stor inlevelse - nästan större sådan än Chris Black själv.
Ingen låt är egentligen dålig, men ingen av låtarna är heller så där dunderbra att man liksom svimmar heller, och ska jag sätta fingret på något så är det att det faktiskt känns mer nedstämt och en aning långsammare än på just "Another Night".
Det blir faktiskt en smula melankoliskt ibland, som i "Gone To Pieces".
Chris Black spelar alla instrument och sjunger allt på skivan, även om man i livesituationer är en full uppsättning, och man kan konstatera att just multitalangen Black är en intressant figur (rekommenderas gör också projektet Dawnbringer, som låter lite som om Manowar krockat med Dio), men jag undrar om det inte blev lite för polerat på det här skivan?
Jag har i intervjuer läst att han eftersträvat känslan av att allt ska vara spontant och att riffen ska sitta helt naturligt..men att det tar flera veckor att få alla sådana saker på plats för en låt, och det märks lite. Det lever inte som jag vill att det ska.
Med det sagt - High Spirits är ändå så bra att man sparkar många av sina samtida konkurrenters bakar. Låtmaterialet som presenteras här är inte dåligt på något sätt.
Det svänger om "When The Lights Go Down" och "I Will Run", basgången i "I Need Your Love" påminner om Bon Jovis allra glansigaste pudeldagar på 80-talet och enkelheten i riffet i ett spår som "The Last Night" är bara ett axpock av saker som är bra, men på det hela så har jag funnit mig själv famla efter anledningar till att älska skivan snarare än att faktiskt göra det.
Det är en platta jag vill gilla mer än jag gör, och på det hela är jag faktiskt besviken.
Detta är den klart tråkigaste och svagaste av de tre utgåvorna som nu står i min skivhylla med High Spirits.
Synd. Jag hoppas att det ändrar sig med tiden.
Betygsmässigt så dribblar jag fram och tillbaka en massa.
En tvåa för att det inte når mina förväntningar, eller en trea för att det på ett mera objektiv sätt är en bra skiva?
Och igen...jag vet inte jag.
Det får stå som en trea så länge, med tveksamheter, men egentligen hade jag trott, hoppats och förväntat mig att få klämma ut ett betyg på fyra eller fem.
Du hittar skivan på Spotify här, så du också kan ge ditt betyg!
High Spirits "You Are Here" - 3
I helgen har det alltså gått ännu ett år sen han gick bort, Ronnie.
Det vet vi.
Kanske är det då passande att vi måste prata lite om skivan på bilden ovan, den som går under namnet "The Collection".
Som du ser är bilden tagen i bilen.
Det är, tycker jag, den optimala platsen för den här skivan - och kanske finns det ingen skiva som har en bättre bakgrund, som passar bättre eller som känns mer skapad för att möta efterfrågan på klassisk hårdrock i bilen än just den här.
Låt oss kolla lite på varför, och vi börjar med bilen som sådan.
På bilden är det insidan av min Ford.
Det spelar mindre roll.
Men det viktiga är att det i den modellen finns en CD-spelare, och knappt något annat användbart system för att spela musik. Det finns en 3,5-mm plugg, men det blir dassigt ljud, och saknas kopplingar som på ett bra sätt sammanfogar en smartphone med bilen (bilen är från -09, och eftersom det tar rätt lång tid för produktutvecklingen i en bil så gissar jag att mediasystemet designades ganska många år innan, i en tid när streamingtjänster och smarta telefoner knappt var något man behövde ta hänsyn till).
Ska man lyssna på egen musik är det CD som gäller.
Inte mig emot, det vet ni sedan tidigare, och jag drar gärna de där plattorna mellan bilen och hemmet. Ärligt talat kan jag till och med finna ett nöje i att kvällen innan ställa mig framför skivhyllan för att välja ut morgondagens lyssning, och det enda jag egentligen tycker är synd är att skivorna slits ganska mycket. Speciellt om det är digipack och vinter.
Nu är det inte vinter, och det där med att lämna kvar skivor i bilen över natten innebär inte kyla och fukt på samma sätt, och då uppstår helt plötsligt ett behov hos undertecknad.
I det där utrymmet mellan förarsätena - där man kan lyfta på locket till stödet för armen, det just bakom handbromsen - finns plats för ett par CD-plattor.
Sådana som alltid får följa med, och bo i bilen under sommaren.
Som man kan plocka fram oavsett om det är familjeutflykt eller egen tid på agendan.
De som passar särdeles bra för just bilen, och som alltid funkar.
Och där är det få - om någon - som slår den här skivan.
Dio "The Collection" är egentligen mycket att orda om musikaliskt.
Ni vet vad som finns.
Skitbra hårdrock som alltid funkar.
Det är egentligen inte därför den passar så bra (även om det förstås är ett grundkrav).
Det är istället så enkelt att detta är en skiva jag inte saknar annars.
Det skulle, med lätthet, kunna ligga i bilen i ett år utan att jag skulle märka det eller sakna den någon annanstans.
Jag har ju prick alla låtarna på andra skivor.
Och ärligt?
Det är bara i bilen som jag lyssnar på samlingsskivan med denna man, annars föredrar jag hela plattor. (Vilket kanske skulle ha kommenterats när vi pratade om samlingsskivor.)
Alltid.
Och jag tror att det där var en grej som identifierades en gång i tiden.
Den här skivan brukar nämligen finnas i det där ställen med CD-skivor som man ser på bensinstationer ibland.
Ganska billigt.
En sådan plats letar nog inte den normala skivnörden på (även om det kanske är svårt att gå förbi ett sådant ställ om man ser det), och publiken som finns där är de som vill ha musik till just bilen.
Det är helt enkelt en perfekt matchning.
Således ligger den nu i bilen, mer eller mindre permanent för denna sommar, Dio "The Collection".
Världens bästa bilskiva.
Se där ett arv att tala om...!
Va, tänker du?
Inget Veckans Tips - det är ju fredag. Vafalls?
Lugn. Det kommer, men det är skjutet till imorgon.
Idag är det nämligen inte vilken dag som helst.
Det är den 16:e maj.
Den dagen Ronnie James Dio lämnade jordelivet. Det var 2010, fyra år sen, och eftersom Ronnie får sägas vara min favoritsångare genom tiderna så har jag skrivit oändliga mängder text om det där.
Krönikan "I Slutet Av Regnbågen - Himmel och Helvete".
Werockredaktionens omedelbara raktioner.
Vännerna och kollegornas citat om Ronnie.
Förra årets konstaterande av att tiden går fort.
Recensionen av den alldeles färska hyllningsplattan.
Det här året tycker jag att det är en markant förändring i mitt egna förhållningssätt till att han är borta. Kanske beskrivs det allra bäst av Alice In Chains albumtitel: Black Gives Way To Blue. Precis så känns det nu, tycker jag.
Saknaden och känslan är inte svart längre.
Den är snarare mörkt blå, och det är med mer värme och glädje jag tittar tillbaka på hans karriär och prestationer.
Sorgen är helt enkelt på väg att dra sig tillbaka.
Därför blir det inte speciellt mycket mer än det traditionella "hail to Ronnie James" idag.
Inga långa krönikor eller utlämnande texter.
Faktum är att "gillar" man Ronnie James Dio på Facebook så känns han mer levande än många andra. Det är en rasande aktivitet, och jag tänker hylla honom genom att lägga en beställning på senaste livegiven.
"Live In London" från 1993.
Det blir ett fint sätt att hålla fanan högt ett tag till.
Dessutom kommer ett inlägg på söndag om Dio, och vilken skiva som egentligen är den ultimata plattan att ha liggande i bilen at all times.
Till dess spelar vi väl valfria skivor med Ronnie?
Det är Dio-dags!
Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.
Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:
Okej?
Funkar?
Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:
Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)
I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!
Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?
Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...
Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.
Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.
Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.
Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....
Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4
Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.
Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön.
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.
Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.
Vi måste prata om samlingsskivor.
Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?
Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.
Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.
I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:
I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.
I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.
Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....
Välkomna till 2014!
Ja, det var ju igår det började egentligen, men jag hade inget att komma med då, så det blev inget inlägg.
Idag ska vi däremot lägga lite av grunden till 2014, vi ska kolla lite hur iTunes (detta program man har sån hatkärlek till!) sorterar upp mina 25 mest spelade låtar.
Bilden är mikroskopiskt liten, men du får förstora den eller spara hem den och kolla i större format om du vill ha det läsbart.
De första spåren är inga överraskningar för mig.
De har legat där ett tag.
Opeth, dubbelt Queensryche och sen At The Gates.
Sen börjar det bli lite intressant - att Keep Of Kalessin, Satyricon och Tiamat återfinns så pass högt som de gör förvånar mig lite. Och att Dio inte är högre, det trodde jag.
Men - det man kan se är att det skiljer 5 spelningar från plats 25 och upp till plats 7.
Det ska vi följa upp under året. Vid Midsommar eller så ska jag försöka ta en nya lista så ser vi om det ändrats alls, eller om det är likadant. Känslan är att det faktiskt inte händer sådär vansinnigt mycket där uppe i toppen, faktiskt, med tanke på hur ofta jag lyssnar på ny musik, men... med jämna mellanrum så åker ju en mina favoriter på.
(Annars skulle de ju inte återfinnas där uppe, eller hur?)
Frågan är då, så här på det nya året: hur ser era mest spelade ut? Och tror ni de kommer förändras under året?
Vi kan väl kolla! Skriv en kommentar med iaf de fem-tio mest spelade eller så till dte här inlägget, så kan vi återgå till det senare under året och kolla.
2014 kommer antagligen bli ett riktigt bra musikår det med, så man kan ju hoppas att det kommer lite bubblare....!
Idag är det lördag, och det blir ett riktigt pyttipannainlägg.
Lite av varje (bilden förresten stulen från Eslöv Kommun, som därmed får en skvätt hårdrock i sin vardag - och det vill man ju ha!) i en mer eller mindre blandad oordning.
Och vi börjar med att dyka ner lite i vad man kan utläsa senaste numret av Sweden Rock Magazine, #10 2013. Där finner vi nämligen att...
- Candlemass ska framföra hela "Ancient Dreams" på Debaser Medis den 28/12. jag är sugen som fan på att undvika julskinan och kolla, dels för att jag gillar bandet (och än mer med Levén på sång), dels för att jag ju har ett mycket speciellt förhållande med just "Ancient Dreams"...
- Love/Hate ska göra comeback med nytt materiel. "Crucified" heter plattan som kommer i januari, och mest tycker jag det är bra för att det antagligen ger chansen att köpa lite återsläppt gammalt med bandet. Jag gillade dem, men har inget. Mest sugen "Blackout In The Red Room".
- Lång artikel med Simon Wright, trummis till AC/DC och Dio. Lysande, tror jag, jag har faktiskt inte läst den än men siktar på att låta det bli kvällslitteraturen och jag ser verkligen fram mot det. Herr Wright kan konsten att spela det enkla på ett bra sätt så att det aldrig blir tråkigt!
- Det här numret känns vid första anblicken lite trist. Inga riktiga stora släpp, lite på tomgång. Kanske är det för att jag väntar på nästa nummer, det med årsbästalistorna, eller så är det för att jag har höjt förväntningarna på tidningen detta år (jag tycker att mna har blivit mer och mer läsvärd, och levererar mer och mer fullmatad bredd), men jag förutom ovanstående så hittar jag inget som får mig att kasta mig över artikeln.
Så vi släpper det va.
Och kikar vidare - på bandsläpp.
Det börjar ju vara de tiderna nu, och häromveckan kom ju Metallsvenskan i Örebro med sitt första.
Jag är lite sugen, kanske främst för att jag gillar tanken med en kort resa och en ganska kort festival, men även för att ju Kreator bevisligen är jävligt bra live...
Någonstans fick jag för mig att det skulle vara Kvelertak också, men det står ju inte på hemsidan.
Jag "gillar ju" Metallsvenskan på Facebook, och har för mig att det var där det stod.
Nåväl, de utlovar ju ett par fler smällkarameller, så jag tror att jag avvaktar lite så får vi se...
Jag har annanrs lite av en Def Leppard-period, helt oväntat.
Kanske beror det på att "Hysteria" är jubilarie och uppmärksammats i Sweden Rock Magazine, kanske beror det på att jag en fredagkväll för inte så länge sen hade druckit en öl eller två och stod framför skivhyllan och rotade.
Och blev lite nostalgisk, som man kan bli.
Jag har skivhyllan på övervåningen, och stereon på undervåningen, och det tillhör vanligheterna att jag liksom bär ner mina offer för att sakta fylla TV-bänken med diverse plattor under helgen innan de får åka upp på sina platser igen under veckan (och sen börjar det om, som en evigt flytande ström).
Så. "On Through The Night", "High'N'Dry", "Pyromania" och "Hysteria" har rullat rätt mycket. Lättlyssnat är det ju, och rätt enkelt att ha på utan att behöva fokusera så öronen blöder.
Nästan motsatsen till mycket av den musik som jag presenterat som Novembermusik både här på bloggen (som Veckans Tips) och på Tune Of The Day (som Rebel Angel Ramblings).
Och det är ju så.
Ombyte förnöjer, man orkar inte bara med svårsint bröt.
Och nu - något helt annat.
Jag fick visa leg på Systembolaget i veckan.
Jag. Soon to be 40.
Hustrun undrade förstås om det var en tjej som ville stöta på mig, men det var en kille. Som hon förstås hävdade ville stöta på mig.
Men jag tror inte det.
Jag tror jag ser väldigt ungdomlig ut.
Inte alls soon to be 40.
Det där kan man ju leva hela veckan på, och som ett tecken fick jag mejl från en Daiel Strom som designar klockor i Schweiz.
Om man nu ska fylla 40 kanske man ändå ska önska sig något.
Rätt mycket hårdrock över denna svit va? Memento Mori Carpe Diem, som dom kallar det.
Hyggligt läckert, eller hur?
Sen vet jag inte om man kan vandra runt i IT-världen med detta på armen. Känns kanske lite... makabert.
Sist men absolut inte minst - helgens aktivitet: Y&T-marathon!
Fick i veckan hem den här fantastiska boxen.
4 CD-skivor som täcker bandets år med 1981-1985, och det genom att klämma ur sig plattorna "Earthshaker", "Black Tiger", "Mean Streak", "In Rock We Trust", "Down For The Count" och "Live On The Friday Rock Show".
Jo, det var högre produktionstakter förr...!
Hur som helst, jag har egentligen inte lyssnat på dem förr så det ska bli kul. Och igen, lite lättsamt som det känns, snarare än brötigt.
Vi hörs!
Det var nog Per som kom med tipset om Killswitch Engage till mig. Hade inte hört dem när han sa "häng med på spelning nu, du kommer att gilla dem" - och det gjorde. Hängde med på spelning, alltså.
Det var på Debaser Slussen, och bandets vanlige gitarrist Adam Dutkiewicz var inte med, han hade problem med ryggen vill jag minnas, utan ersattes av Peter Wichers från Soilwork.
Kanske var det tur, för jag har efteråt förstått att sagde Dutkiewicz är en figur som inte alla gillar.
Han klär sig i slängkappa och alla möjliga grejor på scen, ett faktum som fått exempelvis R2 (en annan vän) att inta en mycket skeptisk hållning till bandet.
Kanske kommer pajaserierna ibland ivägen för musiken?
Bandet har sedan dess sakta men säkert befunnit sig på en slippery slope nerför i karriären (och, kanske framförallt vad gäller kvalitet på skivorna), och gick till slut skiljda vägar med en av huvudanledningarna till att jag den där kvällen, fick ett nytt band på min radar.
Sångaren Howard Jones.
Han är (eller kanske var, han har ju som bekant brutit med bandet) nämligen en av de som faktiskt klarar att både sjunga rent på ett bra sätt, och köra skriksvängen. Jag gillar det, och har rätt svårt för band som försöker åstadkomma den effekten men via två sångare.
På den här skivan, "The End Of Heartache" från 2004 så träffar bandet alla rätt.
Låtar som "When Darkness Falls", "A Bid Farewell" och titelspåret är riktigt bra, och hela skivan andas klass.
Andy Sneap har mixat, och detta är fin "Göteborgsdöds" som inte är från Göteborg.
Bandet kanske är mest känt för sin cover på "Holy Diver" med Dio, men det är egentligen rätt stört. Den covern spelas en del på radio och har sina poänger, men är ändå - på det hela taget - en slakt av en klassisk och fantastisk låt. Det borde inte vara därför man har koll på Killswitch Engage.
Det borde istället vara för sådana här här skivor.
"The End Of Heartache", bandets höjdpunkt enligt mig, finns här på Spotify!
I somras byggde jag om skivhyllan, från version 1.2 till 2.0 (version 1.0 var en enkel Billy, som sedan i två etapper fått utökningar via Benno samt ovandel, så därav benämningen 1.2....).
Du kan läsa om det i den här specialversionen av Record Madness.
Nu står dock höstmörkret inför dörren rejält, och det betydde igår att den gamla devisen "let there be light" skulle uppfyllas.
Resultatet ovan.
Rätt enkel lösning, men ändå bra.
Skivhyllan är alltså på version 2.1 kan man säga nu.
Notera kan man också att det ligger två föremål lite på undantag i förgrunden.
Det ena föremålet är Klas Ericssons bok "Sex, droger och Tinnitys - Satansverserna", och det andra är Mgła-plattan "Groza".
Det första föremålet innebär att på söndag får du premiär av Citatet igen, och det blir denna gång fokus på ganska enkla och slagfärdiga sådana.
Det andra föremålet betyder att jag kommer spisa bra musik idag, varken mer eller mindre.
Jag brukar göra så på kvällen - gå igenom hyllan lite enkelt, se om det finns något speciellt som lockar inför morgondagens liv och i så fall plocka fram det så att det ligger och väntar.
Lite som jag förstått att en del modeintresserade kvinnliga bloggare gör med kläder.
Det är lite så vi jobbar, Kendra, Blondin-Bella och jag.
För övrigt v'rt att notera i det Obama-förlamade Stockholm:
Omröstningen av bästa låten i den här serien är avslutad:
...och enkel seger gick till "Burn" med Deep Purple.
Ganska få röster faktiskt, bara 24 stycken, men det kan ju bero på att man dels inte ser det fältet om man surfar med mobil, och dels på att omröstningen inte pushats speciellt mycket.
Deep Purple "Burn" - 9 röster
Dio "We Rock" - 4 röster
Mastodon "Iron Tusk" & Iron Maiden "Number Of The Beast" - 3 röster
Där har du toppen. Resten av poängen fördelade sig lite si och så.
Har du andra ämnen du vill ha belysta i en Rebel Angel Rambling så tipsa mer än gärna om det!
Igår lades det sista inlägget ut.
Det i min serie av gästinhopp på Tune Of The Day.
I tur och ordning har jag avverkat:
...och som ett led i en eventuell uppföljning (jag vet inte om det blir av, Stones har sagt att jag är välkommen tillbaka och jag tror inte att han gör det bara för att det innebär att han får semester...) undrar jag några enkla saker.
a) har du uppslag på vad du skulle vilja läsa i ett sådant inhopp? En Rebel Angel Rambling?
b) vilken av låtarna är bäst (röstning till höger på bloggen!)
Nu till något helt annat.
Minns du Lördagslyxen "Malt, humle, jäst och distade gitarrer"?
Förra sommaren rullade en liten uppföljning till den, med en ny öl & skiva i fokus varje fredag. Jag funderar nu på att samla ihop dem till ett inlägg så att det blir enklare att läsa, samt kanske skriva del tre.
Del tre blir i så fall med enbart rock'n'roll-öl, skulle jag tro.
Som den här.
Iron Maidens "The Trooper" samt "Piece Of Mind".
Saken är bara den att.... i så fall behöver jag lite hjälp av dig.
Vilka sorter finns det, egentligen, att få tag i nu?
Som man kan köpa på sig för att bygga ett sådant inlägg. Det tar ju ett tag att få en sådan sak klar, jag får liksom samla bilder och intryck under en längre tid för att sedan publicera allt en lördag - men det är lika bra att börja.
Förresten - låt oss inte begränsa oss till hårdrocksöl.
Har du bra tips på en öl (som faktiskt går att få tag i relativt lätt för en som inte orkar flänga runt hela världen) eller två som passar väl när sensommaren så sakta släpper sitt grepp så tar jag gärna emot det med.
Jag är inte knusslig.
Bara svamlig.
Fortfarande... :)
Jo.
Du läste rätt.
Det händer grejer, och eder favoritrebellängel tar helt enkelt över Tune Of The Day.
I alla fall ett tag.
Arbetsnamnet går under The Rebel Angel Ramblings, och under dryga veckan kommer det att innebära några saker.
För det första - Stones och thetania kan ta lite semester.
För det andra - det blir hårdrock i fokus på Tune Of The Day. Hävvy Mätal.
För det tredje - det blir fullständigt oordnat och ganska rörigt, och inläggen kommer inte alls att följa sin vana med en koppling till något aktuellt, utan istället rulla med i min smått överbelastade hjärna.
Premiären var igår kväll, det inlägget handlar om hur jag träffade Stones och Thetania i riktiga livet, och som låt för att symbolisera det har jag valt "We Rock" med Dio.
Ja, vadå?
Jag gillar Dio...
Om de inte ändrar sig och stryker planerna så lovar jag något mindre känt redan ikväll.
Häng på låset!
Måndag. Kanske jobbar du, kanske har du semester.
Tur då att det är mitt-i-månaden på Werock också, vilket betyder recensioner.
För egen del har jag presterat två stycken, en live platta med Dio och holländska The Devil's Blood med sitt farväl.
Diametralt motsatta upplevelser, kan man nästan säga. Tillsammans lyckas de skrapa ihop 11 betygspoäng på en 10-gradig skala, och fördelningen är inte helt jämn.
Lindrigt sagt....
Alla recensioner för juli hittar du här, så där finns en hel del läsning om du letar efter förströelse på stranden, i hängmattan eller bara är nyfiken.
Dessutom, lite tankar om Iron Maiden på Friends i helgen.
Väldigt blandade sådana.
För bandet var grymma (Adrian Smith = coolast, Bruce = fulast scenkläder och trots fusket i "Aces High" en av de bästa rockrösterna genom tiderna - fortfarande! - live, alla spår från "Sevenths Son"-plattan magiska (framförallt titelspåret) och ett bra tempo i spelningen) medan arenan var helt jävla tvärkass.
Både Aftonbladet och Expressen har kommentaret det fruktansvärda ljudet, men förutom det...
Alltså - att infrastrukturen runt inte är klar... fine. Det vet man och fattar.
men inne i själva arenan.
Trasig huvudskärm (så nere i högra hörnet funkade inte bilderna), kilometerlånga köer till kiosker som saknad en massa saker (medan andra av oförklarliga anledningar var stängda) och dessutom bajamajjor som komplement.
Varför bygger man inte arenan rätt från början?!?
Känns ju som om den tar 55 tusen, men klarar 30.
Tyvärr verkar arrangörerna sköta kontakten med bandet glimrande, så tt de är förtjusta och återkommer, medan vi andra stackare som betalar biljetterna får stå ut med Sveriges sämsta konsertarenen (trots att den är nyast).
Nå. Det om det.
Måndag nu.
Själv har jag första dagen på semestern, och jag tänker njuta en del. Tipsar därmed också om den här, som Per i sin tur tipsade om:
Jaipur.
En sån öl som jag ju aldrig skulle ha plockat själv. Etiketten ser rätt trist ut, och den kostar en del... men den var väldigt trevlig. Extremt ljus, men med bra svalkande!
Tiden rusar fram.
I vardagens brus, hets och aktivitet så tenderar minuter bli till timmar, timmar till veckor som sedan slutar som år. Idag är det 3 år sedan hårdrockens främsta röst lämnade oss, och Ronnie James Dio är alltjämt saknad. Av fans, kollegor och givetvis mest av familj och vänner, de enda som kanske egentligen har rätt att sörja på ett ärligt sätt (vi andra är ju perifera karaktärer som egentligen inte haft kontakt med människan Ronnie, enbart resultatet av hans skapande).
3 år.
Svårt att förstå, och även om jag spelar något med denne man bakom mikrofonen med jämna mellanrum året runt så tänker jag hedra honom speciellt idag, och ha ett Dio-marathon. Ovan har du vad som kanske får vara en försmak på Record Madness när bokstaven D kommer på fråga, men det mest intressanta är väl den signerade poster som bilder basen i bilden. Den är från när bandet var i Sverige sista gången, jag fick se giget på Debaser Medis och sen fick jag den här av Stones.
En mycket fin present.
Behöver bara köpa ett hus där den ryms att sätta på väggen!
Nå.
Min ordning idag, tio plattor:
Jag hoppar alltså över ELF, och går direkt på Rainbow, sen via en blandning av live- och studioskivor från Black Sabbath, solobandet Dio och återföreningen med Heaven & Hell.
Det finns förstås så mycket mer, så många skivor fler att spela, men det får bli i mån av tid.
Vill du ha mer läsning finns det.
Krönika om Ronnie James Dio här, en underbar samling Citat om honom här, och en Tvekamp mellan "Heaven & Hell" och "Mob Rules" här.
Dessutom bjuder Werock på nya recensioner, så här mitt i månaden, för den som vill. Heaven Shall Burn, Entrails och The Storyteller, till exempel.
För mig blir det dock inget av detta nya.
Det blir en resa i min egen nostalgi.
Vila I Frid, Ronnie. Du är saknad, fortfarande...
.jpg)
.JPG)
Inlägg
