Besatt: Dio "Sacred Heart"

Den första skivan med Dio som jag hörde och älskade var "Holy Diver". Jag hade en kasset (C90!) med den och "The Last In Line" på andra sidan, inspelad hos min morbror som var min första mentor in i hårdrockens underbara värld. I hans rum fanns inte bara den första riktiga stereon jag kom i kontakt med (stereotorn, silverfärgade enheter med separat equalizer, dubbla kassetdäck, vinylspelare längst upp och plats för kanske 50 LP's längst ner under själva elektroniken. Märke: okänt, i alla fall minns jag det inte...), utan även ingången till världens bästa musik. Plattor med Black Sabbath, KISS och Saxon, och någon som dessutom fattade tillräckligt mycket för att kunna koppla ihop hur ett band (som vi kallade kassetter) skulle komponeras. Hade man "Lick It Up" på ena sidan så var det ju helt otänkbart med "Born Again" på den andra, det krävde lite finess för att para ihop det på rätt sätt. Subtilt hantverk, men han kunde det. Kanske var det där min kärlek till Ronnie James Dio tog sin början, i Anders (min morbrors fina namn, uttalas på norrländskt vis med betoningen på första "A", inte på Stockholmares vis med betoning på "e") förmåga att matcha ihop bra fram- och baksidor på banden, och just det där bandet - det var nog av märket Maxwell, om jag inte minns fel - med de två första Dioplattorna.
Så kom då skiva nummer tre.
"Sacred Heart".
Det är den det här nedslaget i serien Besatt kommer att handla om, egentligen, trots den något ambitiösa inledningen.

Det här var, rent generellt, en tid i misär för vår familj.
Anledningen är lika enkel som smutsig, fadern i familjen hade helt enkelt tagit alla pengar och försvunnit. Till Stockholm, till en annan kvinna. Han ringde en fredagkväll från Arlanda och sa att han inte kommer hem mer. Det finns förstås en massa saker att säga om det, och vad som hände efter, men det är detaljer som inte behövs. Ni fattar nog ändå.
Det där lämnade i alla fall min mor ensamstående med tre ungar i åldrarna 1-8, utan stålar eller inkomst. Åren närmast efter att detta hänt var, på ren svenska, inte så lätta.
För någon av oss, även om det förstås var på helt olika sätt. Tuffast för morsan förstås, hur hon höll ihop då är en sån där sak som jag egentligen inte kan fatta, nu med en vuxens förståelse i bagaget. Hon härjade runt med vår bruna Ford Taunus (Riktig skitbil, varje vinter var man tvungen att ha sandsäckar i bagageluckan för att bakhjulen skulle få fäste i snön - motorn fram var för tung annars. Perfekt vinterbil i Norrland...) i hela kommunen för diverse vick och timmar inom barnomsorgen och skolan. Mormor och morfar fick förstås ställa upp hårt, både med tid, kärlek och pengar (ja, kopplingen är uppenbar, morbror Anders bodde hemma så jag spenderade all tid där i hans rum). Speciellt var det tufft med pengar. Det var en sån där tid när vi inte kunde utnyttja erbjudanden som köp tre, betala för två, eftersom vi inte hade cash för ens två.
Misär.
Och massor av kärlek och smmanhållning, tillsammans med en otrolig stolthet och envishet som sa att det här ska fan gå ändå.
Därför är den julklapp jag fick det året, 1985, så tung.
Den var ju helt onödig, men på något sätt fattade min kära mor att jag var körd, jag hade en livslång kärlek med hårdrocken framför mig.
Rätt gissat.
Det platta paketet innehöll "Sacred Heart"!

På radion hade man innan kunnat höra "Hungry For Heaven" (kan ha varit Rockbox med Pär Fontander?), och den låten hade min mor tvingat sig till att gilla också.
Kanske var det därför hon spenderade den relativa förmögenheten 85 kr på skivan.
Kanske var det bara rätt sak att göra för en äldsta son som var lite på glid på grund av alla omständigheter, och hade börjat tappa intresset för skolan och hamnat i en del småbråk.
Oavsett vilket - detta var förstås total förälskelse från min sida.
Att man börjar skivan med genidraget att lägga på liveljud till "King Of Rock And Roll" tror jag personligen har en direkt återverkan i min nuvarande förtjusning över liveskivor.
Skivan i sig visar sig i efterhand vara relativt svag i Ronnie James Dio's fantastiska karriär, men den var rätt för mig då.
A- och B-sidan var ungefär lika bra dessutom.
A-sidan hade fyra spår, eftersom titelspåret log där och var lång (med den tidens mått episka sex och en halv minut), men just att man ville vända skivan och lyssna på båda sidor bidrog till att jag fastnade fullkomligt i den där skivan. Låtar som "Rock And Roll Children", "Another Lie" och "Just Another Day" tar mig fortfarande, ögonblickligen, tillbaka till den tiden.
Jag har idag skivan på annat plastformat (CD), men jag tror också att jag tog undan den när jag gav bort vinyler i övrigt, och således torde den ligga i en kartong på vinden.
Denna respit från misären.
Vändpunkten, skulle det nästan visa sig.

För till saken hör att det blev till det bästa, alltihop, även om det skulle ta lite tid innan allt var på banan. Pappan som stack är borta, och idag tyvärr en tragisk spillra av sitt forna jag. Ingen i familjen har kontakt med honom.
Min mor träffade en ny gubbe. En fantastisk gubbe. En klassisk norrländsk, envis hockeyälskande fantastisk och tjurig gubbe som kommit att bli min riktiga pappa. En gubbe som besatt en skivsamling som innehöll både "Sabbath Bloody Sabbath" och "In Rock", och som dessutom lärt mig allt jag vet om hur man skjuter handledsskott med puck och klubba.
Det kanske vore en lämplig aktivitet, såhär när undertecknad tagit en walk down memory lane.
Skjuta handledskott på en tom målbur till tonerna av Dio "Sacred Heart"...