Recension: Avarice "As One"

Capricciosa.
En av de klassiska pizzorna som i all sin enkelhet funkar i stort sett jämnt, och som serveras överallt i detta avlånga land. 
Det är ingen kulinarisk upplevelse, men funkar som bukfylla - ungefär som modern metal med inslag av thrash och metal core av den typ som jämtländska Avarice serverar på debuten "As One".
Det är inte originellt, men funkar som bukfylla.
Problemet med att leverera denna typ av måltid är att om man nu vill sticka ut, bli ett resmål för törstande publik och matgäster, så bör man hitta en av två egenskaper:
1) blanda in något unikt som ger dig en unik smak. Extra het tomatsås, ost av annan sort, riff som hämtas från andra inspirationskällor eller en frontmann med unik röst.
2) Fantastiska råvaror som gör den ordinära pizzan till en riktigt bra sådan, eller, för att använda samma bildspråk, ett knippe låtar med sådan försklassig kvalitet att skivan är värd att återvända till trots den hårda konkurrensen.

Avarice besitter i dagsläget tyvärr ingen av dessa två egenskaper, inte på samma sätt som exempelvis Los Sin Nombre (som också fick en släng av pizzasleven i sin recension!).
Betyder det att det liksom är kört för bandet?
Absolut inte.
Killarna är unga, inte ens 20 de flesta av dem, och förutom EP'n "No Mercy Will Be Shown" så är detta som sagt en debut. Bandet har rönt framgångar på scen i sina hemtrakter (och i tävlingar som Musik Direkt), och det är nog där man briljerar. Sån här musik lyfter live, med den energikick som finns i en direkt responderande publik. Gissningsvis är Avarice ett band som uppmuntrar en god moshpit också, och det är förstås svårt att förmedla på skiva.
Det finns, med andra ord, goda möjligheter bandet kan staka ut en karriär framför sig trots min något avoga inställning till dessa första steg. Tekniskt sett tycker jag också att man levererar, helt klart har killarna spenderat sina timmar i replokalen och med sina instrument.

Låtmaterialet då?
Mja. Bäst är avslutningen "Templars Verdict" som har ett episkt anslag jag gillar, och även spår som "While I'm Around" samt "The Game" och "I Am The Truth" funkar rätt bra, men det finns en del plumpar. Den kvinnliga gästsången (som jag tyvärr inte vet vem det är som levererar, har inte lyckats finna det via nätet) på "Aeturnus Amen" är mest tröttsam, och mellansticket "Lost Composure" agerar bojsänke för tempot och farten i skivan.
Betyget blir då relativt enkelt att sätta.
Det hamnar på en tvåa, och det bästa du kan göra är väl att lyssna på plattan själv på Spotify och ge feedback på om jag är ute och cyklar eller ej.
Trots allt.... capricciosa är ju gott?!

Bästa Spår: "Templars Verdict"

Avarice "As One" - 2