Gröt for brains - och grattis To Dust!

Måndag idag, och herregud vad min hjärna är förvandlad till gröt.
Nej, det beror inte på bilden ovan, den tog jag med för att ge dig en kul grej att kolla på bara, utan det beror på att jag under helgens begivenhet på Deabaser Medis stod runt en meter från utblåset av Alex Hellids brutala gitarrljud, och följde upp med frontlineplats på Candlemass.
Utan öronproppar.
När så minsta killen vaknade kvart i sex i söndags så blev slutresultatet gröt i skallen.... och det verkar inte ha släppt.

Som tur är så var det värt det. Jag undrar om jag någonsin har sett Candlemass så jäkla bra, Mats Levén verkar ha gett hela gänget en vitamininjektion och han levererade imponerande bra. Entombed var som vanligt stabila, och som sagt... det där gitarrljudet...!
Nå.
Det kommer massor med bilder (jag har fått många godbitar, kul att stå så pass långt fram att även telefonen ger mumsiga saker...annars behöver man väl en systemkamera för att få såna bilder), likväl som lite text. Tänker mig försöka skriva lite för Werock, med vinklingen om hur ett hårdrocken är den "sista analoga bastionen" så att ett tryckt månadsmagasin som Sweden Rock Magazine kan växa stabilt medan resten av mediavärlden försöker lista ut hur de ska hantera sjunkande upplagor och en affär som svänger över till onlineverksamhet. Typ.
Till dess (det kan ta ett tag, måste pilla med en massa andra saker på jobbet och hemma) får du nöja dig med lite teasers.
Ser lovande ut va?

 

 Som sagt.
Alex Hellid och Mats Levén. Ujujuj...

Mer då?
Jo - To Dust to hem Werock-omröstningen om Bästa Svenska Debut 2012 med sin platta "State Of Nothing". Grattis grabbar! Du hittar Metalbloggens recension här, och det är ju lite extra kul när man fått följa bandet sen demodagarna!

Vill du lyssna själv?
Spotify. Här.

Själv ska jag försjunka i min och hustruns senaste kvällsprojekt.
Detta!

Zombier. Ödeland. 
Och mitt i det en grupp överlevare som kanske egentligen inte gillar varandra, men tvingas till samarbete. (lite som på ett jobb ibland?)
Första säsongen var bra, jag tycker nog att säsong två verkar lika bra. Vi är ungefär mitt i, och det är en speciell känsla att längta lite till barnen somnat för att sen få dela bilderna av när de döda reser sig för att äta av de levande med sin hustru.
Det måste ju sägas vara metal?