...med smak för det episka

Vänner - jag har funderat en del.
På det där med ålder och min högst personliga musiksmak.
Jag ska inte förvirra mig in i de mörka åren när hårdrocken var nästan frånvarande ur livet (hemska saker), utan tänker snarare på hur jag uppfattar skivor och vad de kommer att betyda.
Det kan nog ha en hel del med serien Besatt att göra, den återblicken som det innebär att titta in i sig själv och sina minnen. Det blir naturligt att jämföra med som fastnar hårt i dagens situation och ställa det jämsides med vad som var grejen (för mig personligen då, hela denna text tar språng från min personliga smak) då.
Med det på bordet så har bloggen funnit över 4 stycken årsskiften och levererat 4 stycken Topp Tio-listor till Werock. Segrarna ser ut som följer, med start 2009 och slut 2012.

Vi pratar alltså om Mastodon, High On Fire, Graveyard och Ne Obliviscaris.
Som Brasse skulle sagt - vem ska bort?
Svaret är Graveyard, i alla fall ur ett perspektiv där det episka anslaget är avgörande. Det är en relativt enkel och rak rock'n'roll-skiva, medan övriga tre ett sätt att leverera musiken som kräver en del av sin lyssnare, och som belönar den som orkar ta till sig verket - fortfarande utan att vara alltför svårtillgängliga.
Och här har vi dagens fundering.
Varför attraheras jag av den typen av musik nu?
Jag skulle till och med kunna anföra att år 2011 var ett undantag då jag snarare vill placera denna skiva högt, om det inte var för det enkla faktumet att Graveyards skiva är det bästa som kommit på många år och skulle räknats som en odödlig klassiker om den släppts back in the seventies.

Och då är vi där igen. Primordial. Långa låtar, ett anslag som är motsatsen till hur man skriver "hits", och ändå inte så svårtuggat att det inte går att sätta i sig.
Typiskt det som hamnar högt på mina personliga listor och faller som mest på läppen.
Och så har det inte alltid varit.
Det är en "utveckling" som är ganska ny.
Jag tycks ha smak för det episka...så länge det inte blir för episkt, så att säga.
Någon tanke om varför?

Själv lutar jag åt att det är dels för att det kommer så vansinnigt mycket ny musik som jag vill kolla, och dels för att jag blivit äldre.

Musiken: i den strida ström som är min vardag. Där finns dte kanske inte plats för de där extrem svåra skivorna, de som jag alltså inte klarar att ge den tid och det tålamod som krävs för att tränga in i - men samtidigt får det inte bli för ytligt efersom det då snarast skvalpar på ytan istället för att få fäste på riktigt.

Åldern: jag kräver mer för att jag ska lyssna på det om och om igen numera. Det har nog egentligen mer med mitt liv och dess vardag att göra än själva åldern, men ändå är dte ju ovanligt att man som tonåring har ett krävande jobb, två barn och radhus så viss koppling finns det kanske ändå...

Hur som helst - det där är spännande.
Självinsikt är ett vasst föremål, och kan man använda det rätt så kan det vara vasst.

I detta fall blir "att använda det rätt" att verkligen välja skivor som i teorin ligger rätt i mun.
Därför - nästa skiva som hamnar i min spelare blir den här:

In Mourning "The Weight Of Oceans" har alla ingredienser för att passa undertecknad som hand i handske, och det betyder att du snart kan räkna med att du ser plattan på "Rebellängeln gör upp med 2012...". Vill du inte vänta så har du den på Spotify.

Det hela föranleder också en fråga.
Vilken kategori musik fastnar du för, och tycker du att det ändrats över tiden?