Tribulation, Vampire, Antichrist på Kägelbanan 29/3

Jo.
Även om jag var tveksam så blev det till slut så att jag masade mig iväg på kvällen, träffade bröderna brothers, drack öl och kollade in lite stenhård musik i lördags.
Jag hade ingen kamera, enbart telefonen med mig så i stort sett samtliga bilder blev skräp (orkade inte fajtas framåt i publiken för att få bra bilder, utan halvsatt på bekvämt avstånd), men jag tänkte ändå delge lite tankar.
Först ut - Antichrist.

Tufft namn (det borde väl finnas prick hur många band som helst med det namnet egentligen), rätt snygg logga och bra strängarbete på dem. Musiken hårt influerad av tidiga Slayer (det är förstås bra), men sång alldeles för svag för att locka mig. Det blev i slutänden ganska trist, även om bandet kämpade på efter bästa förmåga. 

Nivå höjdes betänkligt och tydligt till nästa akt, hypade Vampire med bland annat Close-Ups Lars Martinsson på sång/gormande, en man vars årsbästalistor och artiklar är en ständig tillgång till nya upptäckter och närapå en kvalitetsgaranti för undertecknad.

Jävligt snygg backdrop, med ögonen på vampyren lysande i olika färger och med 3-D-effekter på handen som sträcker sig upp från graven.
Bra horror-döds, svängigt men ändå bra fart spelningen igenom.
Även om jag inte lyssnat in mig på plattan sen tidigare så tycker jag att musiken funkade väldigt väl live, och när man sen fick den här dealen för 200:- var det inte mycket att tveka om...

Kanske är det Vampire som var kvällens behållning, för man var väldigt jämna.
Till skillnad från huvudakten.
Alltså - förstå mig rätt.
Tribulation var ännu ett snäpp upp vad gäller förmåga, proffsighet och scenvana.
De har utvecklats enormt live sen jag såg dem första gången live, 2010 på Close-Up-båten.
Självsäkra, tighta, närvarande.

När de var bra var de jävligt bra - men jag sätter frågetecken för låtvalet, som i stort sett var bara nytt (fan, när jag tänker efter undrar jag om man ens spelade något från "The Horror"?), hämtat från "The Formulas Of Death".
Och det materialet innehåller en hel del dödtid.
Episkt, svävande och atmosfäriskt är väl tanken, men... trist att se på.
Yngwie Malmsteen har redan fulländat förmågan att ligga med sin gitarr på scen, och det är inte vad man vill se om man kollar en akt som Tribulation.
Tycker jag då, det kan kanske också bero på att jag inte riktigt kommer överens med just låtmaterialet från senaste plattan, men det resulterade i en tvehågsen upplevelse för mig.
Bra som fan stundtals (en del riff och partier är inget annat än geniala!), och trist och på tomgång stundtals.
Nå.
Jag kom ju iväg i alla fall, det var trevligt.
Och så fick man grillpremiära på söndagen!

Kallt när solen hade gått ner, men som alltid - ruggigt gott.
Längtar till sommaren nu, trots att det är en speciell känsla att krypa in på dödsmetallspelning som i lördags!